Laks

Av någon anledning satt jag idag och tittade på Oddasat, ett samiskt nyhetsprogram (tror jag). Det handlade om att massor av renar tydligen blivit tagna av rovdjur och nu höll renskötarna minnesstund för offren. Det pratades desperat om hur rovdjurspolitiken måste förändras, för det var ju så eländigt och jobbigt att hitta sina älskade djur döda.

Men vänta nu - varför sörjer samerna de djur som de själva ändå skulle ha dödat om inte vargen tagit dem? Varför är det helt plötsligt sorgligt att någon som redan är dödsdömd avlider? Renskötarnas jobb är ju att först ta hand om djuren, och sedan skicka dem till slakt (eller slakta dem själva, jag vet inte hur dem gör). Att sörja att en individ man själv tänkt mörda redan mördats av någon annan är bara så... fel. Och jävligt ologiskt.

 

Samer förtrycker djuren och ignorerar deras värde på exakt samma sätt som resten av befolkningen. Enda skillnaden är att de har lyckats beklä den i en vi-bryr-oss-om-naturen-look.

Idag gick jag med i Djurrättsalliansens demonstrationståg mot djurförsök, och specifikt aporna inne på AFL (tidigare SMI). Det var grym stämning med massvis av ramsor och hejarop. Alla tittade på oss när vi tågade genom staden. Det var jävligt roligt.

Väl framme vid laboratoriet stannade alla upp (tror vi var runt hundra pers), ropade lite fler ramsor, sedan hölls det flera tal. Efter det tändes ljus för var och en av aporna som just nu sitter inspärrade.

Det var riktigt bra väder, precis lagom varmt. En lyckad demonstration kändes det som! Men vad vet jag, det här var min första så...

 

 

Hej på dig Anja!

Jag har faktiskt själv ett par läderskor kvar som jag använder då och då. Det här med att ha kvar gamla, odjurvänliga saker från innan sin vego-tid kan vara lite konstigt. Man vill ju inte använda dem där produkterna man vet är testade på djur eller skorna som är gjorda av kohud. Men egentligen så skadas ju inga djur av att man fortsätter använda någonting som redan är betalat.

Min foundation (som jag använde extrem sällan) hade jag kvar ett bra tag, och jag använde det ibland tills den tog slut. Samma sak med dojorna. Jag bar dem ganska länge innan dem blev alltför skitiga och dem degraderades till träningskor att svettas i. I mitt rum står en lädersoffa som jag köpte begagnad. Ibland kan det kännas vidrigt att det är någons hud jag sitter på, men djuret räddas ju inte bara för att jag gör mig av med soffan.

Det känns äckligt när jag tänker på det att vissa saker jag har kvar sen innan jag blev vegan är gjorda av djur. Därför har jag gjort mig av med det mesta, inte för att det på något sätt hjälper djuren utan mest för min egen skull. Det känns så mycket lättare att bara vara helt "ren", plus att jag faktiskt inte känner mig riktigt bekväm i kläder som så tydligt går emot mina åsikter.

Så summa summarum - det spelar egentligen ingen roll om du väljer att använda skorna eller ej. Det kanske kan ge dig lite att förklara om du skulle hamna i en djurrättsdebatt med någon, men annars så skulle det inte spela så stor roll. Det handlar helt enkelt om vad du känner är rätt. Om du märker att du stör dig på skorna så kan du sälja dem eller ge dem till någon, annars kan du använda dem tills dem går sönder eller bara bära dem vid speciella tillfällen när det passar. Ett tips är att undvika att bära läderdojor om du ska gå på demonstration...

 

Så här såg det ut när Jacqueline Traide agerade försöksdjur i ett av affären Lush´s skyltfönster i London. Det hela var ett skådespel som handlade om att upplysa folk om hur djurförsöken går till när forskare testar kosmetiska produkter.

Jacqueline var inspärrad som försöksdjur i tio timmar, under den tiden fick hon olika krämer smetad på sig, blev tvångsmatad, fick injektioner och började blöda om armarna när hon försökte undvika sprutorna.

 

Som jag har förstått det så led Jacqueline av detta - även om det var ett skådespel och inte på riktigt. Även om det inte var riktiga, frätande ämnen som applicerades på kroppen och droppades i ögonen så är det säkerligen påfrestande och fruktansvärt jobbigt att vara fastspänd och ha krokar i munnen tio timmar i sträck.

Det finns även en film, dock utan ljud, som visar delar av demonstrationen och även fler bilder (HÄR). Hemskt att se även om man vet att det inte är på riktigt. Eller just det - för miljoner djur är detta på riktigt.

Idag, den 24 april, är det försöksdjurens dag. Nu är det dock bara ca 50 minuter kvar (jag har varit trött idag...), men det gör ingenting för det är nämligen på lördag som det händer! En stor demonstration för att protestera mot djurförsök, och i detta fall extra mycket mot just primatförsöken som pågår på SMI (numera AFL). Bor du i Stockholm så hoppas jag att du dyker upp och stärker rösten för djuren!

- Äh, sorry, men JO. I Sverige föds och dödas årligen 75 miljoner kycklingar för sina muskler. De blir 30 dagar gamla innan de packas tätt i små lådor och skickas till en slakteri där en plågsam död väntar.

Eller så används kycklingarna kanske till äggindustrin där de får trängas i små burar hela sina liv och lida av kalciumbrist p.g.a. den takt de tvingas producera ägg i. Om de har "tur" får de vistas i stora stallar där tusentals individer trängs på alldeles för små ytor. Det är det som kallas "frigående".

 

Eller så slutar man ignorera verkligheten, tar av sig sina skygglappar och tittar på kycklingarnas liv genom deras ögon. Skulle du vilja leva så där? Tror inte det. Stöd då inte de industrier som gör detta mot dem.

Lyssna. Det är inte bara en bra text, den är faktiskt ganska skön också!

Jag sitter här i min lägenhet och funderar på hur någon människa kan finna detta aptitligt. Ärligt - blod, muskelvävnad, ben? Seriöst? Och folk frågar mig hur jag kan äta något så konstigt som ihoppressade sojabönor (tofu)...

Alla vet väl vid det här laget vem Joseph Kony är (men för er som inte vet, kolla HÄR). Idag är det den 20 april, dagen då städerna ska täckas av affischer och lappar som påminner alla människor, världen över, att Kony måste stoppas.

Det jag älskar med den här kampanjen är att ungdomar - som vanligtvis inte har mycket att säga till om i världen och politiken (eller föreställer sig att de inte har det) - helt plötsligt har fått ett uppdrag. Nu kan vi tillsammans göra skillnad, visa vårt engagemang och sprida infon om vem Kony är och vad han gör. Målet är att världens ledare ser till att en av världens värsta brottslingar stoppas.

Sen finns det givetvis enormt många kritiker. Folk som skriver på facebook att det är en bluff, att det är larvigt eller kanske en fråga som "har ni inget bättre för er?". - Jo, du har nog rätt. Det är så patetiskt att försöka sprida info om Kony så jag ska nog ha något "bättre för mig" ikväll istället. Typ som att spela tv-spel eller kanske kolla en amerikansk komedi. Det skapar verkligen fred i världen!

När kvinnor påstår att de föredrar att raka sig så ställer jag mig frågan; har dem ens prövat något annat? När jag var liten och fick de första fjunen under armarna så rakades dem bort omedelbart. Eller jag kommer egentligen inte ihåg NÄR det var, men eftersom jag inte har något minne av att jag haft hår under armarna så måste det betyda att jag rakade bort det så fort det kom. Det var ju så man skulle göra, sa samhället. Fy på den som har hår under armarna och är flicka.

Det var inte förrän ett år sedan jag började ifrågasätta det här med rakningen. Jag började fundera över skillnaderna mellan könen. Varför ska kvinnor ta bort allt hår medans män inte ska det? Varför anses det vara äckligt med hår på kvinnor men inte på män? Och det var först då jag slutade med rakningen för ett ögonblick och prövade på hur det kändes att ha någonting så naturligt som hår under armarna. Efter ett tag upptäckte jag ju att det bara var mina egna fördomar och mina hjärntvättade tankar som stod i vägen för att jag skulle trivas med det. För ärligt talat - det känns faktiskt fräschare att ha hår än att inte ha det, man ska bara först komma över sina förutfattade meningar och vänja sig. Nu trivs jag med håret, det känns naturligare och huden mår mycket bättre. Pröva själv!

Att tråla upp fiskar ur haven har aldrig riktigt känts lika hemskt som gris- eller kycklingindustrin för mig. Antagligen lider jag av samma åkomma som många andra, att det är svårare att känna medlidande med de som är väldigt olika en själv. Det är nog också svårt att förstå att någon skulle dö av att komma upp ur vattnet och upp på land, när vi själva tänker att det är det motsatta som är det farliga och plågsamma.

Men för fiskarna är det inte så. När dem fiskas upp ur haven har dem packats tätt i stora, gigantiska nät där dem pressas mot varandra och kanten på nätet. När dem senare kommer över vattenytan kvävs dem, vilket är mycket plågsamt och kan ta flera minuter.

 

Så hur kan man egentligen göra en liknelse som gör att vi förstår? Kanske genom att tänka sig ett stort nät fyllt med marsvin/kaniner/grisar som hänger och dinglar i luften, och sakta sänks ner i vattnet. Helt plötsligt känns det som den värsta tortyren någonsin, när man ser det från "vårat" håll.

En ung australiensare som säger sjukt grymma saker. Den här personen har gjort så många bra klipp att jag knappt kunde bestämma vilka jag skulle ta med, men dessa tre var nog de allra bästa. Vill du se fler kan du gå till hennes hemsida och klicka runt (oppressthis.com).

Sen ett par veckor tillbaka har jag varit spänd. Det började då för att jag hade mycket på gång samtidigt, kvällsaktiviteter, prov och redovisningar. Allt på samma gång. Och det ledde till en mer eller mindre kollaps, eller nja, inte en sådan där allvarlig som innebär sjukhusbesök, men ändå. Och sen dess har jag känt av samma sorts stress varje dag.

 

Just nu har jag lov, men ändå så kan jag inte riktigt slappna av. Känslan sitter liksom kvar från den där veckan då allt var så jobbigt. Har du någon gång känt att allting du gör - även det roliga - är ett jobb som bara måste utföras? Så känner jag nu.

 

Oförståelsen som djurrättare bemöts med från omgivningen är slående. De allra flesta förstår verkligen inte HUR JÄVLA ILLA det är. Folk vet inte om att det finns helt fruktansvärda saker som händer i världen, varje dag, på rutin, och oftast faktiskt p.g.a. de här människorna som inte vet någonting om det. Men ändå är det just dessa som betalar för att allt hemskt ska kunna fortsätta.

En "vanlig" person som försöker komma på den värsta tänkbara tortyren tänker säkert på en skräckfilm de sett. Själv tänker jag på... verkligheten. Någonting som pågår hela tiden runtomkring oss fast gömda inuti betonghus och försökslabb - det världsomfattande djurförtrycket vi ser varje dag men inte tänker på. Köttet på tallriken, smöret på mackan, pälsen på kragen och försöken som krävts för medicinen.

 

Det finns saker som får mig att vilja spy. Som får mig att önska att mänskligheten bara kunde dö ut och försvinna för all evighet för det enda vi faktiskt gör är ont. Vi gör andra illa, vi skadar, vi plågar, vi dödar. Och visst gör vi lite nytta ibland också, men det är fanimej ingenting i jämförelse med hur mycket vi förstör.

 

Något utav det mest intressantaatt kritisera och samtala om är mjölkindustrin. Kanske är det för att det är just den industri där djur utnyttjas som folk faktiskt inte verkar förstå hur illa det ligger till. Att kött innebär död vet alla. Att ägg innebär trånga utrymmen vet alla. Men mjölk? Kossorna ju fria på ängarna, det påstår i alla fall Arla och company. Men hur är det egentligen?

Jag tycker miljön är väldigt viktig. Jag bryr mig om klimatet och jag bryr mig om att jag ska vara miljövänlig i den mån jag kan och orkar. Redan nu gör jag många bra saker för att minska utsläppen och leva miljövänligare. Jag äter ingenting animaliskt, jag har slutat att överkonsumera kläder som jag gjorde förr, försöker handla mer ekologiskt och har nästan helt slutat använda mig av kemikalier (tvättar kläderna med tvättnötter, rengör kroppen med oljor och tvättar håret med bikarbonat).

Fjällen fick sig ett besök förra veckan. Jag åt nog inte ordentligt en enda dag, inte tillräckligt mycket käk och inte heller på rätt tider (jag är extremt lättpåverkad av hur, vad och när jag äter). Någonting som jag på senare tid blivit ganska duktig på att hålla - när jag är hemma i mitt eget kök vill säga. Dessutom dracks det en hel del Coca-cola under resans gång. Nu när jag är tillbaka är jag helt slut och jag vet faktiskt inte om det var p.g.a. den ihärdiga skidåkningen eller den riktigt usla kosthållningen. Kanske både och.