Alla andras glädje blir min sorg
Har börjat gå hos psykolog igen. Det var mer än ett år sedan sist. Jag trodde ju att jag var frisk och bra igen och att det alltid skulle förbli så. Men så kom den där jävla sommaren som knappt var en sommar utan mer som en lite ovanligt solig höst utan gula löv. Man blir deppig när det är höst 6 månader i sträck. Har varit rädd för att panikångesten ska komma tillbaka men den har hållt sig undan ganska duktigt. Men bara rädslan för att få en attack är rädsla nog för att önska att man vore död. Sen så har avundsjukan och hatet blivit värre. Jag blir avundsjuk på allt och alla och jag tänker konstant på hur underbart alla andra människor har det. Hon kan ju gå till skolan utan att må illa och han kan till och med resa utomlands. Tänk om jag ens kunde klara av hälften av det dem kan. Eftersom alla andra har det så bra så hatar jag dem också. Det tar mycket energi att gå runt och hata alla. Om jag går förbi någon som ler och skrattar så blir jag arg. Det är så det är i mina dåliga perioder, alla andras glädje blir min sorg.
En lista jag skrev under min jag-kommer-dö-om-jag-inte-får-hjälp-period för två år sedan. Det konstiga är att jag klarat allt förutom att flyga (asså i flygplan, bara för att vara tydlig...), men ändå känner jag mig så värdelös. Kanske för att jag inte klarar av det just nu men vet att jag har kunnat. Att backa när man väl blivit frisk är typ det sämsta som kan hända.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte blir hemma från skolan mer nu. Jag pallar inte mer social isolering trots att det läskigaste jag vet är att umgås med folk. Men när jag väl gör det brukar det inte vara så farligt längre. Hoppas, hoppas, hoppas det blir bättre snart.
Jag har i alla fall köpt en ljusterapi-lampa nu så i mitt rum kommer det vara sommar framöver. Det kanske hjälper.
Jag känner igen mig i mycket, även om det var länge sedan för min del och det mesta är löst. Men inte allt, och jag vet hur det tär på en. Jag önskar dig all lycka och håller tummarna för att du ska må bättre snart. Verkligen.
Hoppas det hjälper så att det blir bättre snart! Vad är det för psykolog du går hos, är det på allmänpsykiatrin eller någon privat mottagning?
Jättebra inlägg verkligen, svårt att förstå hur det känns men nu förstår jag i alla fall lite mer. Hoppas du blir bättre och bara att höra av dig om du vill prata. Kram på dig, du fixar detta!
Älskar när folk är ärliga och vågar erkänna obekväma grejer och att dom inte är "konstant lyckliga". Du sprider bilden av att det är okej att må dåligt och det är skitbra.
Du är så jävla grym glöm inte det!
Var själv vegan i 4 år. Hade haft problem med ångest/depressioner under min köttperiod, men allt förstärktes när jag blev vegan. Jag var helt helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle stoppa kött i min mun. Till slut mådde jag så dåligt att jag blev tvingad att stegvis börja äta kött igen, inte av egen vilja (insåg det alltså inte själv). Bör nämnas att jag var noga med att kolla blodvärden. Sjukvården hade dock inte den bästa attityden när man sa att man var vegan. Insåg att allt inte var svartvitt. För mig hände det stegvis, jag misstänkte inte min kost och tänkte att det snarare fick mig att må bättre. Var noga och uppmärksam. Ditt mående är viktigast och man kan inte alltid offra sig själv. Det tog mig 2 år att bli "återställd", men ännu inte helt. Det är inte värt det, tro mig...