Alla tyckte såklart att djurplågeri var fel men ingen ville ta tag i djurplågeriet som låg på våra tallrikar

 
 
 
 

 
Innan jag blev vegan och djurrättsengagerad tänkte jag på Djurens Rätt som en kramgo organisation vars främsta mål var att stoppa vanvård av kattungar. Jag trodde nämligen att Djurens Rätt var nästintill en djurskyddsorganisation (inte för att jag visste skillnad mellan djurskydd och djurrätt på den tiden men ändå). Att budskapet handlade om att sluta konsumera kött, ägg och mjölk hade jag ingen aning om. För mig var det ju inte det som var problemet, det var inte där det hemska skedde - trodde jag.
 
Men allt detta var ju på den gamla goda tiden när jag hoppade runt på rosa moln och trodde att inga djur led och att köttbullar var gjorda av någon substans som man hämtade ifrån träd. På den tiden då jag var en ignorant jävla barnunge som i ena sekunden kunde predika för mina klasskompisar om hur fel det var att dem sprang efter katten som av misstag tagit sig in på skolgården, och i nästa sekund svepa ett glas mjölk och käka korv i matsalen. Men det var ju så det var, alla gjorde det. Alla tyckte såklart att djurplågeri var fel och att det var någonting som skulle stoppas men ingen ville ta tag i djurplågeriet som låg på våra tallrikar. För vi insåg helt enkelt inte att det fanns där.
 
98 % av alla djur som plågas och mördas i denna värld plågas och mördas av ägg-, mjölk och köttindustrin. Päls, djurförsök, vanvård av husdjur - allt det där är småsaker i jämförelse med vad vi äter. Och ändå så är det dem där små, pyttepyttesmå delarna vi vågar bry oss om. Och när vi gör det är vi "djurvänner". Då är vi sådana människor som bryr sig om att alla katter och hundar minsann ska hamna hos ansvariga mattar och hussar. Inget djur ska behöva lida - om det inte råkar vara för våra smaklökars skull då vill säg. 
 
Förut trodde jag att världen bestod utav lyckliga människor och djur, lyckliga historier och vissa mindre lyckliga. Det fanns svältande människor, men dem var inte så många. Det fanns cancersjuka, men dem var inte så många. Det fanns djur som plågades, men dem var inte så många. Jag märker ju nu att hela min världsuppfattning som jag hade innan jag fyllde 16 var totalt verklighetsfrånvänd. Jag hade ingen som helst koll på hur världen såg ut, trots att jag lyssnat på samhällslektionerna och trots att jag var en ganska allmänbildad tonåring. Men juste, hemska saker vill de vuxna helst inte lära ut. Speciellt när dem själva är så ivriga med att förtränga dem.

Kommentarer
sistergnu säger:

Bra skrivet. Tur att du har resten av livet på dig att tänka annorlunda.

Svar: Verkligen!
Laks

2012-09-03 @ 17:43:52
Hemsida: http://sistergnu.blogspot.com/
Tovah säger:

Återigen bästa Lotta, håller jag med, och känner igen mig! Ett av mina stora bekymmer som sagt är att jag blir frustrerad och galen på "djurvännerna" omkring mig... Vad ska vi göra för att folk ska vakna upp? För mig räckte det med att se EN ENDA djurtransportbil på väg till scanjävel med oroliga blickar från djur i....så va mitt beslut taget och min livssyn ändrad... Ilskan i mig dansar och skriker av förtvivlan!!

Svar: Jag såg min första djurtransport i sommar när jag varpå Gotland och åkte runt på landsvägar varenda dag (bor ju i stan så det blir inte så mycket lastbilar överhuvudtaget på mina vägar). Det var hemskt. Hade jag sett en sån när jag var köttätare hade jag säkert börjat tänka efter och ändra mina vanor.
Laks

2012-09-04 @ 00:20:35
Maja säger:

Och här sitter jag som tolvåring som varit vegetarian den jag var fem. För det är väl i alla fall nånting?

När jag var fem år viste jag inget om djurindustrin men tyckte bara att det var hemskt att djuren skulle dö för att hamna på min tallrik.

Svar: Oj, verkligen tidigt att göra ett sådant val. Önskar att jag själv hade insett det så tidigt.
Laks

2012-09-04 @ 07:48:56


Vill du lämna en kommentar?



Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Hemsida:

Vad vill du säga?

Trackback

<< TILLBAKA TILL STARTSIDAN