Laks - den djurrättande feministen

Jag lever med ett osynligt handikapp

Fy helvete vad jag är avundsjuk på de människor som kan gå i skolan, snacka med en bekant på bussen, gå upp tidigt, äta i sällskap av andra människor, gå till en läkare, titta på bio, ha en bestämd träff med en kompis och åka till stan helt utan problem. För dem flesta kanske alla dessa saker låter helt självklara. Vadå? Varför skulle man inte kunna träffa en kompis eller äta ute på restaurang?

Jo. Låt mig rada upp det för er. Social fobi. Panikångest. En extrem rädsla för att spy och må illa, samt ett obehag som infinner sig varje gång jag vistas i en lokal med stängda dörrar. Jag lever med ett osynligt handikapp som begränsar och förstör. Och eftersom det är osynligt så finns det ingen som förstår eller ens inser att jag har ett problem.

För mig innebär varje bestämd sak på schemat en magkramp. Visst har det blivit mycket, mycket bättre de senaste två åren. Jag går ju i skolan, dock med vissa problem. Jag KAN bestämma träff med folk men det kan fortfarande medföra en hel del ångest. Jag KAN sitta på en föreläsning med stängda dörrar men det känns alltid bättre att sitta längst ut, nära utgången. Jag har nog blivit av med det värsta, men det betyder inte att allt är borta.

För två år sedan kunde jag som mest gå på en promenad runt huset. Att gå till skolan var rent ut sagt en omöjlighet trots att den låg fem busstationer bort och att kunna träffa andra människor förutom min familj var fruktansvärt jobbigt. De få vänner jag hade kvar slutade jag att umgås med, helt enkelt för att jag varken kunde, orkade eller ville.

Det fanns en anledning till att jag hoppade av nian i förtid och dröjde med att börja på gymnasiet. Och det hade ingenting att göra med skoltrötthet.

Publicerad 2012-09-11 klockan 17:30:00 i Ångest,

Kommentarer

emma. säger:

åh, oj. ledsen att du har det så. har lite mildare släng av det eller vad man ska säga. fullkomligt HATAR att äta mat med folk? särskilt min pojkväns familj och liknande. har vart tsm i 8 månader imån men aldrig ätit hos honom med hans familj. får ångest av att bara tänka på det. hatar att prata ytligt med folk med, får panik av det. trivs bara med mina närmsta vänner och pojkvän.
fattar ju verkligen inte vad du känner, men känner igen känslan att inte klara av det "som verkar så enkelt i andras ögon".

Svar: Du kanske har social fobi? Och även om du "bara" har en liten släng av det så är det ändå FÖR mycket. Det är skitjobbigt. Om du mår dåligt av det tycker jag verkligen att du ska söka psykolog-hjälp, det räddade mitt liv.

Laks

2012-09-11 @ 18:30:05
Hemsida: http://emmalottaa.blogg.se

Daniel säger:

Verkligen inte kul att du känner så! Jag hoppas innerligt att det kommer fortsätta bli bättre!

2012-09-11 @ 23:35:15
Hemsida: http://kronfjall.blogg.se

Mikaela säger:

Jag känner ungefär som du. Jag har generaliserat ångestsyndrom, svår magkatarr och emetofobi(kräkfobi) och dessa tre tillsammans gör det verkligen svårt att leva lugnt som en magkatarr-person behöver göra. Har gått om gymnasiet två gånger nu eftersom jag inte klarat av kraven och det sociala. Utåt kan jag verka som en lugn och social människa, men inom mig kan jag alltid känna ångesten hänga kvar. Blir så djupt deprimerad av detta. Känns som en förbannelse. Men jag ska försöka ordna så jag kan gå deltid i skolan och dra ner på kraven. Vill bara kunna ta mig igenom gymnaiset så jag kan få min djurvårdarutbildning.
Och just det, min nya klass är helt förskräcklig. Det finns folk som är extrema djurexploatörer. En har en gård med 24 000 höns för äggproduktion, en har 40 travhästar, en är jägare (som skrattar åt djurs lidande)... Kan inte fatta varför dessa människor går en djurvårdarutbildning! En del av mina lärare är också helt ofattbara. Min lantbrukslärare argumenterar *för* pälsdjursuppfödning i Sverige, *för* djurförsök och *för* jakt. Hon tycker att det är *dåligt* att djurskyddslagarna stärks och blir bättre. USCH. Vill ha tillbaka mina gamla ödmjuka lärare... de var så himla bra! :'(

Svar: Usch, jag förstår att det måste vara svårt. Jag skulle egentligen börjat gymnasiet ett år tidigare är vad jag gjorde men jag fick panik när jag var påväg in i skolan första dagen så jag åkte hem igen. Efter några ångestfyllda veckor hemma föreslog min psykolog att jag skulle gå i skolan LITE. Bara gå ett par kurser och vänja mig men samtidigt inte ha speciellt stor press. Det var en jättebra grej verkligen, för tack vare det så fick jag arbeta upp min skolvana igen men långsamt så att det inte blev för mycket. Jag vet inte om det kanske fungerar för dig, och om du redan har gått igenom (hela? tre år två gånger?) gymnasiet redan så kanske det inte känns lika aktuellt att ta ett "sabbatsår". Aja, jag bara brainstormade lite.
Och angående djurutbildningar; jag går också det (fast naturvetenskap inriktning djur) och jag blir förvånad över att i princip alla äter kött, ägg och mjölkprodukter. Vi har några vegeterianer men inte mer än så tyvärr. Det är sjukt hur många som förespråkar våld mot djur och samtidigt låtsas som att de bryr sig om dem. Hur tänker man som renblodig carnist när man väljer en djurutbildning egentligen?

Laks

2012-09-12 @ 13:27:37

Mikaela säger:

Jag började gymnasiet när jag var 16 (som alla andra) men slutade efter en termin av flera skäl. Min magkatarr var som värst (hade rasat i vikt) och jag var känslomässigt krossad. Jag var också utbränd sen högstadiet eftersom jag alltid satsade på toppbetyg (gick ut med många MVG:n och endast två G:n tror jag) så jag orkade inte med gymnasiet tillslut eftersom jag "gick in i väggen". Så jag bestämde mig för att ta ledigt (jag blev sjukskriven ett tag) i tre terminer och nu har jag börjat igen. Är 18 och går i ettan.
Ångrar dock inte mina beslut. Jag gjorde ju ett av mina livs bästa beslut under dessa år jag var hemma (blev ju vegan för sjutton!) hehe. Men det låter som en jättebra grej att kunna gå ett par lektioner för att vänja sig gradvis vid allt. Vet dock inte om det är möjligt, ska se vad som finns för alternativ. Ska mejla rektorn sen.
När jag var 16 så var jag ju också renblodig carnist och speciesist, och trots det så ville jag hjälpa djur. Man hade ju ingen aning om vilket blodbad man deltog i. Earthlings var väckarklockan för mig och jag skulle göra allt för att få visa den i skolan. :)

Svar: Jag fyller 19 om ett halvår och har precis börjat tvåan. Så jag vet hur det känns att vara äldre än alla andra (trots att jag smälter in ganska bra, jag är så töntig av mig...xD). Hoppas verkligen att det löser sig, vilket jag också tror att det kommer göra. Kämpa på! :)

Laks

2012-09-12 @ 21:47:29

Emelie säger:

På min skola är de så himla bra på specialanpassningar av schemat. Jag var sjukskriven förra terminen, gick på en lektion i veckan ett tag och nu till hösten har jag fått bygga upp ett schema som passar mig helt fritt för att jag ska klara av gå dit. Önskar att alla skolor vore lika bra på det.

Men enligt moderaterna är vi ju bara slöa och oansvarsfulla... -.-

Svar: Vad bra det låter! :)

Laks

2012-09-13 @ 11:55:54