Det hjälper att vara sysselsatt

Jag har inte skrivit alls mycket nu under jul och nyår som ni kanske märkt. Jag har varit sjuk, bortrest, uttråkad, panikfylld och glad om vartannat. Det fanns liksom inte tillräckligt med rum för att skriva på bloggen också.
 
Men snart blir ju allt som vanligt igen. För min del börjar skolan, och om sanningen ska fram har jag längtat efter det ända sedan juldagen. Visst är det skönt att vara ledig, men för att kunna vara ledig och ha kul gäller det att ha någonting att göra. Vilket jag givetvis inte har haft. En annan fördel är att inte gå runt och ha ångest för olika saker hela tiden. Vilket jag givetvis har haft.
 
Det ska inte finnas för mycket tid att tänka. För om det finns mycket tid då kommer alla de där sakerna fram som man inte riktigt vill tänka och som man bara mår dåligt av. Och när man väl har tänkt dem så verkar dem aldrig kunna försvinna igen.
 
Förut tänkte jag att om jag tänkte tillräckligt mycket på alla jobbiga saker så kommer jag till slut inte tycka att de är jobbiga längre. Men sedan upptäckte jag att det där inte alls stämmer. Det spelar ingen roll hur mycket jag funderar över döden för det kommer ändå aldrig att bli något trevligt och bra. Jag kommer alltid vara rädd. Då gäller det bara att försöka glömma rädslan och tänka på något annat istället. Och då hjälper det att vara sysselsatt.

Kommentarer
Malka säger:

Jag förstår hur du menar. Jag brukar också snärja in mig i vissa tankegångar. Och döden är nog något som alla är rädda för. Men jag tror inte att det är rätt väg att gå att "lägga locket på" och låtsas som tankarna och rädslorna inte finns. Däremot är det viktigt att försöka hålla en viss distans till dem, låta dem få finnas där, men inte låta dem bli Sanningen. Först då kan man se skevheten i de tankarna.
Vet inte om jag lyckas förklara det som jag menar. Tankarna är från mindfulness och det har hjälpt mig jättemycket med min sociala fobi och ångest. Problemen och rädslorna finns kvar, men de är inte jag. Fortsätt kämpa på!

Svar: Precis så har jag fått lära mig i KBT:n också. Man kan låta tankarna vara där, inte låtsas som att dem inte finns, men man behöver inte lyssna på dem alltid och TA DEM PÅ ALLVAR. Det är ju ofta katastroftankarna som skapar den där outhärdliga ångesten, och som i det långa loppet blir till fobier.
Laks

2013-01-05 @ 20:59:18
Hemsida: http://yogasmurfen.blogspot.se
hohejoj säger:

hej! vilken bra text, jag håller med dig. det är viktigt att göra saker man tycker om på dagarna istället för att sitta och göra ingenting och ha ångest och såmt. usch
(fast ibland kan sitta och göra ingenting vara ganska skönt), hur som helst, jag undrar om KBT:n har hjälpt? är den att rekomendera? får man lära sig att tänka på andra sätt eller hur fungerar det?


Svar: Min erfarenhet av BUP och KBT är enbart positiv - VÄLDIGT positiv. Hjälpen jag fick där räddade livet på mig. I början var det fruktansvärt jobbigt att berätta om mina inre tankar om den djupt rotade paniken som alltid funnits i mig. Har alltid hållt käften hela min uppväxt om vad jag känt, för jag tänkte att om jag sa det högt så skulle det bara vara en bekräftelse på att jag mådde dåligt och det var inte bra. Trodde jag.
KBT:n gjorde så att jag lärde mig helt nya sätt att tänka. Jag fick öva realistiskt tänkande. Varje gång jag kände mig rädd för något så skrev orostanken på ett papper som jag fått från BUP. På papperet skulle man också skriva ner de bevis man hade för att det skulle bli så som man var rädd för att det skulle bli, konsekvenser av orostanken, och sist det som man egentligen tror kommer att hända. Efter många, många papper kunde jag göra övningen i huvudet.

Panikångesten blev jag av med ganska snabbt efter att jag börjat i KBT. Det som hjälpte mest var att min psykolog förklarade för mig var det var, hur det fungerade och den biologiska anledningen till att den fanns (för det handlar ju om överlevnadsinstinkter som vi skulle behöva i naturen). JAG VAR INTE GALEN. Det var inget fel på mig. Panikångest är någonting helt naturligt som man kan bli av med om man bara får rätt hjälp. Det absolut bästa av allt var att jag slapp gå runt med en tung hemlighet inom mig som jag inte vågade berätta för någon. Jag fick ett ord på min konstiga sjukdom som plågat mig så länge, på det sättet gick det att prata om det och jag slutade även att skämmas över att jag led av den. Min sista panikångestattack hade jag i slutet av förra sommaren, och då kunde jag kontrollera den för jag hade lärt mig att det inte var något farligt och att det skulle försvinna om några minuter.

Så ja, KBT hjälper. För mig gjorde det det i alla fall.
Laks

2013-01-09 @ 18:58:03


Vill du lämna en kommentar?



Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Hemsida:

Vad vill du säga?

Trackback

<< TILLBAKA TILL STARTSIDAN