Inga julklappar i år...
...och det är enda anledningen till att jag inte fullkomligt hatar julen lika mycket som jag brukar.
Jag gillar att köpa saker, men ibland gör jag det med avsky för jag är skeptisk till hela äg-så-mycket-som-möjligt-kulturen. Anledningen till att jag hatar julen är att då trissas det där vidriga resursslöseriet upp ännu mer än vanligt. Man ska inte bara köpa-köpa-köpa en massa onödiga saker till sig själv, utan i december ska man även köpa till alla andra också. Då tar jag hellre pengarna själv och går ut och köper någonting som jag vet att jag verkligen behöver och som inte bara är någon jävla skitgrej som någon köpte för att hen vill bevisa att hen älskar mig.
Inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro
Att må dåligt är ju inte sådär jätteovanligt hos ungdomar och barn och det här med att ha betyg redan i årskurs fyra är antagligen ett av de mest effektiva sätten att spä på den psykiska ohälsan ännu mera. Bravo Björklund, bravo.
Nej, barn är inte robotar. Nej, barn är inte alla likadana. Inget jävla barn fungerar likadant och jag undrar varje dag varför skolsystemet är uppbyggt efter hur 1 % av barnen är. Varför är det krav på redovisningar? Varför gör man alltid prov på papper? Varför kan inte dem som hatar att redovisa få visa sina kunskaper på andra sätt? Varför kan inte dem som älskar att redovisa få göra det mer? Varför är alla skolor morgonskolor? Varför finns det inga eftermiddagsskolor för dem som föredrar den dygnsrytmen? Varför i helvete förväntas varje jävla unge vara exakt likadan som den innan?
De resterande 99 % av alla barn och ungdomar i Sverige som inte passar in i mallen får en jobbig och hemsk skolgång. Hatar du att gå upp på morgnarna? Hatar du redovsningar? Kan du inte koncentrera dig i närheten av andra människor? Synd för dig. Du är körd, för inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro.
Fira ska man få göra på sitt eget sätt
Satt och kollade smått på intervjun med Loreen i Hellenius Hörna häromdagen. Loreen berättar vad som hände när hon hade vunnit Eurovision; att hon hade gått upp på sitt hotellrum, druckit en caffe latte och sen gått och lagt sig. Publiken garvar. Hehe, vad stört! Vad knasig hon är!
Jag hatar det där. Alltid när någonting viktigt har hänt så förväntas man vilja umgås med människor i flera timmar och dessutom ta droger (alkohol). Det är det ordet "fira" betyder. Men hallå? Vänta nu, finns det inte andra människor som inte njuter av att umgås med människor hela natten eller droga ner sig eller spy av förgiftning?
Efter sista dagen i årskurs ett skulle folk i klassen hitta på någonting. Jag orkade. Jag ville inte. Istället gick jag hem, hyrde en riktigt bra film och drack coca cola. Det var asroligt tyckte jag. När jag tar studenten tänker jag skippa hela skiten. Jag pallar inte. Fira ska man väl för i helvete få göra på sitt eget sätt? Jag tänker aldrig mer gå på något evenemang eller skit bara för att det förväntas av en. Ska man göra det ska man göra det för att det är kul.
Inga mera svek
Nu har skolan börjat igen och konstigt nog så tycker jag att det är jävligt skönt. Jag gillar min vardag, jag gillar att vara uppe tidigt på morgonen innan världen börjat röra på sig. Jag gillar också att vissa dagar bara skita i allt och ligga kvar i sängen och verkligen njuta av att göra det eftersom enda anledningen till att det är härligt är för att det är förbjudet. Jag går till skolan när jag själv vill det, för mig ska det inte vara något måste utan det ska vara roligt. Och förvånande nog så blir det roligt eftersom jag vet att jag är där självmant!
Men mest så tror jag att det handlar om vad jag lovat mig själv inför detta år. Det ska bli ännu bättre nu i tvåan, ännu mer ultimat livsstil liksom. Inget mera tvång, ångest, illamående p.g.a. skolan. Redovisingar har jag lovat mig själv att aldrig mer behöva genomföra. "Men det gick ju så bra sist Lotta!" - läraren såg mig ju givetvis inte när jag höll på att spy inne på toaletten innan eller hörde mina ångesttankar när jag gick upp samma morgon.
"[Lärarna:] ’Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!’ Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig? Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att ’lyckas’ inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. ’Vart tog min ungdom vägen?’"
Det ska bli spännande att se vad som händer när nästa redovisningsprojekt kommer upp. Visst kommer det bli nervöst att sätta sig upp mot läraren och för första gången riktigt hävda mig själv och TVINGA en vuxen människa att respektera mig. Men - det som ska bli mest intressant att se är hur väl jag kan respektera mig själv. För att varenda gång som jag tvingas att göra hemska saker och ger med mig och gör dem trots att jag inte vill (t.ex. redovisningar) så känns det som att jag sviker mig själv. Inget mera sånt.
Sök dig till en psykolog istället för att gå till systembolaget
Jag har ju berättat tidigare om vad jag känner inför alkohol och drickande. Men igår kväll väcktes mina tankar igen kring ämnet. Så här står det på IQ:s hemsida:
Alkohol är en naturlig del av livet för många. Men alkoholdrycker är inte som andra livsmedel. Om man dricker måttligt kan alkoholdryckerna berika livet, särskilt tillsammans med god mat och trevligt sällskap. För de allra flesta är alkohol helt enkelt något positivt.
Skulle de resonerat på samma sätt när de gällde kokain? Heroin? Hasch? Marijuana? Nej, jag tror inte det. Varför i helvete har just alkohol - den farliga dryck som bryter ner kroppen och förgiftar hjärnan - blivit socialt accepterad? Varför är det så jävla bra att dricka det? För att annars är man tråkig? Uptight? Feg?
Personligen väljer jag att inte dricka för att jag vill vara ett exempel för andra människor runtomkring mig. Jag vill visa att MAN BEHÖVER INTE DRICKA för att kunna leva ett normalt jävla liv. Men också för att den här idén och åsikten (som många faktiskt verkar ha) att alkohol måste vara inblandat för att någonting ska bli kul är urbota korkad. Om man inte klarar av att överleva sin vardag, om man inte kan skratta och känna mening med livet utan en drog - då borde man söka sig till en psykolog och inte till systembolaget.
Personligen väljer jag att inte dricka för att jag vill vara ett exempel för andra människor runtomkring mig. Jag vill visa att MAN BEHÖVER INTE DRICKA för att kunna leva ett normalt jävla liv. Men också för att den här idén och åsikten (som många faktiskt verkar ha) att alkohol måste vara inblandat för att någonting ska bli kul är urbota korkad. Om man inte klarar av att överleva sin vardag, om man inte kan skratta och känna mening med livet utan en drog - då borde man söka sig till en psykolog och inte till systembolaget.
Berätta gärna om din syn på alkohol, jag är nämligen väldigt nyfiken vad andra tycker och tänker om saken.
Varför anses det vara äckligt med hår på kvinnor men inte på män?
När kvinnor påstår att de föredrar att raka sig så ställer jag mig frågan; har dem ens prövat något annat? När jag var liten och fick de första fjunen under armarna så rakades dem bort omedelbart. Eller jag kommer egentligen inte ihåg NÄR det var, men eftersom jag inte har något minne av att jag haft hår under armarna så måste det betyda att jag rakade bort det så fort det kom. Det var ju så man skulle göra, sa samhället. Fy på den som har hår under armarna och är flicka.
Det var inte förrän ett år sedan jag började ifrågasätta det här med rakningen. Jag började fundera över skillnaderna mellan könen. Varför ska kvinnor ta bort allt hår medans män inte ska det? Varför anses det vara äckligt med hår på kvinnor men inte på män? Och det var först då jag slutade med rakningen för ett ögonblick och prövade på hur det kändes att ha någonting så naturligt som hår under armarna. Efter ett tag upptäckte jag ju att det bara var mina egna fördomar och mina hjärntvättade tankar som stod i vägen för att jag skulle trivas med det. För ärligt talat - det känns faktiskt fräschare att ha hår än att inte ha det, man ska bara först komma över sina förutfattade meningar och vänja sig. Nu trivs jag med håret, det känns naturligare och huden mår mycket bättre. Pröva själv!
Vad tycker du om att hår under armarna?
Är det äckligt/naturligt/fräscht/fel?
Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i
Jag går naturlinjen på gymnasiet. Hjärtat av jag-vill-plugga-tills-jag-fyller-30-och-sedan-skaffa-ett-yrke-som-gör-mig-rik-men-ger-mig-hjärtinfarkt-kulturen. Och nej, jag har kanske inte samma ambitioner eller anledningar till att vara där som alla andra. Men jag kan ändå tvärsäkert konstatera att jag trivs som aldrig förut, och det är tack vare att jag hållt mina löften om att respektera mig själv i alla lägen.
Jag planerar inte att studera vidare och har därför ingen anledning till att få höga betyg. Godkänt räcker för mig. "Men varför går du en studieförberedande linje då?" - jo, för att jag ville hamna i en klass som inte bara var en fortsättning på högstadiet, en klass som egentligen inte vill gå i skolan men gör det för att deras föräldrar tvingar dem. Jag vill gå tillsammans med andra elever som själva har valt att gå där, elever vars egen vilja står lite mindre i skymundan.
Mitt sätt att leva och tänka har förändrat drastiskt de senaste två åren. Förut var allting stress - hela tiden. Att tvätta kläderna, diska, gå på en bestämd träff med någon, köpa nya strumpor och gå på träning var allihopa en stor börda. En börda som kunde tänkas på i allt mellan några timmar till flera dagar innan det faktiskt blev av. Om 10% motsvarar den tiden jag lade ner på själva handlingen lades 90% av tiden ner på att oroa mig, tänka och förbereda mig för den.
Skolan var värst av allt. Varje morgon mådde jag illa av stress och kunde inte äta någonting. Hela vägen till skolan skrek min mage "jag vill hem!" av ångest och nervositet. Och varje dag när jag kom hem visste jag att det var ett antal timmar kvar tills jag var tvungen att äta något (jag mådde illa av att äta så bara det innebar väldigt mycket stress), duscha, bestämma vilka kläder jag skulle ha dagen efter, packa gympapåsen och sedan gå och lägga mig i tid. Hur länge jag sov var också något utav det viktigaste. Varje kväll när jag låg i sängen räknade jag ut exakt hur länge jag skulle få sova, och jämförde med dagen innan och tänkte om det skulle räcka för att jag skulle vara pigg. Men pigg var jag tyvärr nästan aldrig. Det fanns ingen energi eftersom jag hade svårt att äta och den lilla energi jag hade gick åt till att springa snabbt på innebandyträningarna.
Men under de senaste två åren har jag jobbat aktivt för att ändra på detta. Jag gick hos psykolog i ungefär ett år, lärde mig att tänka realistisk, slappna av och leva i nuet. Och nu går jag i skolan, på en mycket krävande linje, och jag har lovat mig själv en sak - att alltid göra det JAG vill. Aldrig mer plugga p.g.a. grupptryck. Aldrig mer släpa mig upp på morgonen när jag mår skit och bara vill ligga kvar i sängen. Aldrig mer kämpa hårt för ett betyg som jag egentligen inte har någon användning för. Jag skolkar om jag är trött, jag kommer försent, jag satsar bara på godkänt. Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i. Men om normen står i vägen för att jag ska må bra - fuck normen! Jag vill nämligen inte att mitt liv ska handla om ekonomisk rikedom, höga betyg och tvång. Jag vill att mitt liv ska handla om motivation, intresse och glädje.
Jävla jul
Julen är fruktansvärd tycker jag. Jag hatar den tiden på året när alla blint bara ska konsumera. "Det är tradition". Jävla rolig tradition asså, en som grundar sig i en religion som jag inte tror på och om en människa jag inte bryr mig om. Det är som att alla ska köpa saker för att visa för sina familjer hur mycket de älskar dem. Om man behöver köpa en dator till sin dotter för att få henne att förstå att man älskar henne då är det något allvarligt fel i relationen.
Det blir i princip en lika skeptisk jul som förra året...
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja
Jag är inte en person som pluggar ordentligt inför prov, som alltid har stenhård disciplin på mig själv och måste satsa högt. Jag är precis jävla tvärtom. "Är det prov imorgon? Ojdå, det hade jag glömt. Jag kollar igenom boken lite då kanske."
Lärarnas viktigaste uppgift verkar vara att få oss elever att ständigt känna oss stressade och otillräckliga. Att alltid känna att vi kan göra lite bättre, även om vi redan är intresserade och lyssnar ivrigt på lektionerna. "Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!" Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig?
Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att "lyckas" inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. "Vart tog min ungdom vägen?"
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja. Det tog trots allt 16 år innan jag insåg att det enda jag gjorde var att vänta. Livet börjar ju den dag man föds och slutar den dag man dör, och jag tänker inte ödsla mer än nödvändigt på någonting som inte betyder någonting för mig. Fuck höga betyg. Jag ska leva.
Att gå sin egen väg
Jag har oerhört svårt för mainstream-kulturen. Är du en svensk, sjuttonårig tjej? Då gillar du naturligtvis att sminka dig och att bära korta klänningar! NEJ. Jag hatar allt som säger åt mig att vara på ett sätt jag inte är. Jag hatar musiken, klädseln och sättet att vara på i mainstream-människornas värld. Och jag hatar svagheten i folk som gör att de faller för den.
För hur troligt är det egentligen att så pass många människor är på ett visst sätt? Gillar verkligen alla tonåringar som dricker att dricka? Gillar verkligen alla killar som sportar att sporta? Gillar verkligen alla tjejer som sminkar sig att sminka sig? Nej, jag tror inte det. Vi är flockdjur, jävligt rädda och nervösa sådana. Det är anledingen tror jag.
Jag har verkligen någonting emot det ignoranta sättet många människor lever sina liv på. Tänker de inte efter? Har de aldrig någonsin funderat på att man inte MÅSTE göra som alla andra gör? Att man inte måste följa normerna till punkt och pricka? Tänk, liksom. Snälla. Det känns som att de inte orkar vara sig själva, det är lättare att bara ta allt som ges dem. De är personlighetslösa. De saknar helt enkelt personlighet och har därför inget annat val än att ta av det som erbjuds. Det måste ändå vara så det fungerar? Eller?
Och i musikvärlden finns det fler exempel. Musik är bland det härligaste som finns tycker jag. Det finns de artister som är sig själva, lever fullt ut i sina riktiga personligheter som jag därför beundrar (om musiken är bra är en annan femma!). Sen finns det de som är mindre ärliga. Som kanske gör konstiga saker för att de... Ja, vill vara konstiga - inte för att de ÄR konstiga (läs: Lady Gaga). Det är det som är skillnaden. Att skapa uppmärksamhet för uppmärksammandets skull är inte samma sak som att få uppmärksamhet för att man gjort någonting som är typisk sig själv.
Mainstream - not so much fun. Störda människor som är störda påriktigt och inte bara låtsas är däremot ganska roliga. Och framförallt ärliga - de går sin egen väg.
DÖDA FISKAR FLYTER MED STRÖMMEN - LEVANDE SIMMAR MOT
Björk.
Rakning, hår och annat snusk
Sedan jag började läsa Lady Dahmers blogg har jag vidgat mina vyer ordentligt. Jag har alltid tänkt mycket på genus & jämställdhet, men jag förespråkade det på helt fel sätt. Jag har alltid vara en såkallad "pojkflicka" (gillar inte det ordet dock), och detta har jag spunnit vidare på med enda anledning att jag gillar att ifrågasätta och göra tvärtemot. Jag förstod inte att genus egentligen handlar om vad jag ville göra än vad som är minst normalt för mitt kön. För då är vi ju där igen - tjejer och killar indelade i två grupper.
Nu gör jag istället det jag vill helt enkelt - väldigt simpelt. Rakar armhålorna. Rakar inte benen. Har kort hår på huvudet. Målar naglarna ibland. Inga kjolar eller klänningar. Inga smycken. Använder handväskor. Det är det som är frihet.
Att jag har kort hår på huvudet är något jag märker är lite udda. Jag har blivit ifrågasatt flera gånger när jag är påväg in i tjej-omklädningsrummet. Jag har blivit stirrad på ibland. Jag har fått massor av "men nej, ska du klippa bort ditt fina, långa hår?". Men vad gör det egentligen? Jag vet ju vad jag är. Det är de andra som vill ha tydliga markeringar vilka som är av kvinnokön och manskön. Inte mitt problem liksom.
Att jag inte rakar benen handlar om en slags utmaning för mig själv. Det känns inte rimligt att spendera så mycket tid på att benen ska se ut på ett speciellt sätt, när jag dessutom inte tycker att märks så mycket skillnad. Det jag letar efter är att helt kunna känna mig bekväm som jag är. För min egen självkänslas skull. Jag duger - sådeså!
Hjärntvätt
Djurrättare och veg*aner anklagas ofta för att vara hjärntvättade. Att vi är någon slags sjuk sekt som varken förstår andra människor och inte heller accepterar dem.
Men vem är det egentligen som är hjärntvättad? Personen som gjort ett aktivt val att förändra världen till det bättre, eller personen som blint följer de andra i ledet utan att ifrågasätta eller tänka själv?
Så, vem är egentligen hjärntvättad?
Köpa, köpa, köpa
Alla vill bara köpa, köpa, köpa. Det ska produceras mer saker varje dag. Fler bord, fler halsband, fler bilar, fler tröjor.. Julen är en kommersiell högtid då affärerna tjänar som mest pengar. Vi ska bara köpa, köpa, köpa. Vi är som slavar under traditionen.
Jag har kommit på att jag inte önskar mig någonting. Jag vill inte ha någonting i julklapp. Jag har allt jag behöver. Kläder, mat, en familj och vänner. Men egentligen så önskar jag mig faktiskt något.. Men den presenten går inte att köpa för pengar.
Jordens gränser pressas till det yttersta. Mänskligheten har förändrat hälften av all mark på hela planeten. Vi har tagit över. Om alla levde så som vi gör här i västvärlden skulle det krävas fem jordklot. Det är skrämmande. Och varför? Jo, för att alla bara ska köpa, köpa, köpa. Frågan är: är det värt det?
Trendigt?
Trender och mode är något som jag inte riktigt förstår mig på. Hur fungerar det egentligen? Är det någon som säger att "nu ska alla ha stort hår, nu ska alla ha högklackat"? Vem bestämmer det?
När jag gick i nian förra året, då hade nästan alla tjejer svarta tights, svart kjol, svart tröja, brun eller svart skinnjacka över det och pumps på fötterna. Varför ville alla ha det? Egentligen, dem som tycker att det är väldigt snyggt kan ju ha det hela tiden, istället för att vänta tills det blir populärt. Är det så att dem upptäcker det först när det blir inne?
Jag kommer ihåg så väl att jag alltid störde mig på de människor som såg likadana ut. Vill dem inte vara speciella? Hur kul är det att bara vara en i mängden? Jag gjorde alltid precis tvärtemot vad alla andra gjorde. Alla hade långt, ljusbrunt hår - då klippte jag av hela håret och färgade mörkt. Jag har väl något behov av att vara speciell, jag mår inte bra av att vara en i mängden. Nu dock när jag har slutat skolan så har det tänket förändrats ganska mycket. Nu gör jag mer som jag känner, väljer det som är snyggt varesej det är inne eller inte.
Är trender till för att följas eller är dem bara löjliga? Hur tänker du?
När jag gick i nian förra året, då hade nästan alla tjejer svarta tights, svart kjol, svart tröja, brun eller svart skinnjacka över det och pumps på fötterna. Varför ville alla ha det? Egentligen, dem som tycker att det är väldigt snyggt kan ju ha det hela tiden, istället för att vänta tills det blir populärt. Är det så att dem upptäcker det först när det blir inne?
Jag kommer ihåg så väl att jag alltid störde mig på de människor som såg likadana ut. Vill dem inte vara speciella? Hur kul är det att bara vara en i mängden? Jag gjorde alltid precis tvärtemot vad alla andra gjorde. Alla hade långt, ljusbrunt hår - då klippte jag av hela håret och färgade mörkt. Jag har väl något behov av att vara speciell, jag mår inte bra av att vara en i mängden. Nu dock när jag har slutat skolan så har det tänket förändrats ganska mycket. Nu gör jag mer som jag känner, väljer det som är snyggt varesej det är inne eller inte.
Är trender till för att följas eller är dem bara löjliga? Hur tänker du?
Förstår du mig?
Det blir inget glatt inlägg idag. Jag tänker bara på massa dåliga saker, så jag kommer faktiskt inte på något roligt. Jag hoppas att du som inte är djurrättsintresserad kan försöka förstå hur jag tänker. Och gärna kan du kommentera och berätta hur du tänker. För jag vill faktiskt veta.
Jag möter ofta människor som tycker att djurrätt är töntigt. Som att det vore någon slags propaganda som inte skulle stämma, eller att vi överdriver. Som om vi är en sekt som vill "frälsa" andra och få dem att bli likadana som oss.
Men jag tror att ni som inte är vegetarianer, inte är insatta och inte vet om allt det hemska som vi vet, ni kan omöjligt förstå vad det handlar om. Jag känner dagligen en stor frustration över att jag har nästan hela samhället emot mig. Men jag försöker förgäves förstå hur ni tänker, det är så komplicerat för mig. Även fast jag för knappt ett år sedan var precis likadan.
Grejen kanske är att man inte tänker alls. Att man bara gör så som ens föräldrar lärde en. Och alla dessa människor som bara sätter händerna för öronen så fort någon försöker berätta sanningen, kommer antagligen inte förändra sig. Men förhoppningsvis så kommer nästa generation att förstå lite mer, och inte bara känna empati för dem som ser exakt likadan ut som dem själva. Förhoppningsvis.
En "vanlig" ungdom?
Jag kom hem klockan 10 ikväll. För mig är det sent, jag är en sån som alltid sitter inne varesej det är helg eller vardag. I alla fall, på vägen hem på gatorna så såg jag bara en massa människor i min ålder överallt. Med en kasse i ena handen som lite misstänksamt klirrande, och en cigg i den andra. Shit tänkte jag, är det såhär dem flesta är i min ålder? Varför sitter jag inne med mina föräldrar och kollar på tv varje kväll? Anledningen till att jag gör det är att jag inte är intresserad av sprit och öronbedövande musik.
Vart är alla lugna och mer djupa tonåringar egentligen? Varför ser jag aldrig människor i min ålder som precis om jag, lyssnar på bra musik*, älskar djur, är blyga och bryr sig om politik? Kanske för att alla dem sitter inne vid sin dator precis som jag gör nu.. Det jag vill säga är att om man som jag - är intresserad av politik, djurrätt, musik som inte är dunka-dunka - vart ska man träffa människor då? Det känns nästan som att jag inte hör till gruppen ungdomar, även fast jag är 16 och hatar skolan. Så, finns det andra som jag någonstans?
bra musik* = kent, depeche mode, björk, laleh...
