Laks

Jag har aldrig hamnat i den där utseendehetsen, den som många verkar befinna sig i. Det närmaste jag har kommit att sminka mig är att jag tog foundation ibland i årskurs åtta och jag har aldrig ens rört mascara eller läppstift. Mina mjukisbyxor var mina bästa kompisar tills jag fyllde 12 år. Jag vet inte varför det aldrig blev så. Om det beror på något personligt eller om det var klassen jag gick i när jag var liten. Den klassen som sportade varje rast och inte ens visste vad smink var för något. Vilken sammanhållning vi hade på planen, jag kommer ihåg den känslan. Kanske är det allt detta jag har att tacka för att jag aldrig kom in i utseendehetsen.

Men det finns utseendefixerade och så finns det utseendefixerade. Att se ut så som någon annan vill att man ska se ut (medians bild av vad snyggt är) eller att se ut så som man själv vill. Jag väljer att hoppas på att jag tillhör det sistnämnda alternativet. För visst bryr jag mig en hel del om mitt utseende. Mitt kortkorta hår är inte bara kort för att jag tycker det är praktiskt, eller för att det går emot normen om hur en tjej i min ålder ska se ut, det handlar också om att jag tycker det är fruktansvärt snyggt. Så ja, jag är utseendefixerad. Mitt hår är heligt och kläderna likaså. Men jag är väldigt tydlig med att mitt utseende är viktigt för mig av den enda anledningen att det visar vem jag är och vad jag tycker. Inte för att se ut på ett sätt som anses snyggt av någon annan. Det är en jävla skillnad.