Laks

Det frågar jag mig själv ibland. Begreppet är ju trots allt rätt luddigt och svårt att ta på. Betyder det att man reser jorden runt med en enda ryggsäck som sällskap, eller att bo i en villa i Flen med lagom mycket saker? Eller kanske att bo så litet som möjligt och vara miljömedveten? Saken är den att minimalism kan te sig på så många olika sätt att det är svårt att definiera vad det innebär för ALLA minimalister.

 

För mig är minimalism en motpol mot dagens konsumtionsamhälle, men framförallt en strävan efter enkelhet. Att skippa alla onödigheter och omvägar och gå rakt på sak. Hur mycket behöver jag för att leva? Definiera behöver; jag behöver varken en säng eller ett hem för att överleva, men det gör livet betydligt lättare. Lättare, det är nyckelordet i det här sammanhanget. Vad behöver jag för att göra mitt liv så lätt som möjligt?

 

Många tänker kanske att ju fler saker man har, desto lättare blir det. Då har du ju allt! Men är det verkligen sant? Desto fler tröjor du har, desto mer tid kommer du lägga varje dag på att välja tröja. Desto större hem du har, desto mer tid kommer läggas på att städa och leta efter saker som kanske slarvats bort (just för att huset är så stort). Och glöm inte alla hoarders som har rum fyllda med saker, enbart för att de inte klarar av att göra sig av med dom. För att någon dag, kanske, kommer de ju att behövas. Hur mycket pengar och tid lägger inte dessa personer på att leta efter borttappade saker, städa och betala för det extra utrymmet? Hade det inte varit betydligt lättare att göra sig av med allt man inte använder?

 

Jag vill uppleva en känsla av enkelhet och lätthet, inte krångla till allt så mycket som jag upplever att vissa andra gör. Jag vill inte konsumera dyra saker jag inte behöver. Jag vill inte lägga min tid och energi på att rengöra, städa och må dåligt av miljön jag bor i. För en omgivning med mycket saker får mig att må dåligt psykiskt. Jag blir stressad och vill därifrån. För varje sak i min lägenhet tillkommer ännu en punkt på att-göra-listan, därför blir en mer minimalistisk inställning till prylar en befrielse.

 

Minimalism är olika för alla, och jag kan bara berätta vad det innebär för mig. Det handlar inte om att göra något "på rätt sätt" eller bli godkänd i något slags community. Det handlar om att vilja förändra sitt liv till det bättre, med mer tid, mer energi och att hel enkelt må bättre.

Seriöst, helt onödigt. Det förstör kläderna, luktar konstigt och kostar pengar.

 

Har aldrig förstått grejen med att folk tvättar saker isär fast dom tillsammans precis skulle fylla upp en hel maskin. "Oj den är lite röd då kan den ju inte tvättas med den här gröna tröjan". Wtf? Släng allt i samma bara, problem solved. Du sparar timmar av ditt liv och det är mer miljövänligt när du kan tvätta hälften så många tvättar (eller ännu färre).

 

Vad är det ipaden kan göra som inte en smartphone och en dator kan göra? Du gör samma saker, du surfar, spelar spel, ringer. Allt detta kan du göra utan en padda.

 

Stora silar används till att hälla av vattnet när man kokat quinoa eller ris. Kastrullocket används till att hälla av vattnet när man kokat potatis eller pasta. Men durkslag med stora hål i? Som både quinoa, ris och spaghetti far igenom? Vad är poängen med dessa? Please tell me.

 

Kostar pengar, drar åt sig damm, trycker ihop rummet och får det att kännas mindre, skymmer sikten ut genom fönstret samt klottrar ner rummet. Betydligt snyggare utan. Vill man förhindra solljus på sommaren kan man ha en simpel rullgardin istället som inte tar någon plats och ser betydligt mer minimalistiskt ut.

 

 

^ Stressande som fan. Bädda sängen - alltid! Jag gör det varje dag direkt när jag vaknat. Skapar så mycket mer känsla av lugn i rummet. Saker på nattduksbordet - nej helst inte. Möjligtvis en bok om jag läser i den varenda dag varenda dag. Annars alltid ner i lådan!

 

 

Det eviga fotandet av allting är något jag inte tycker om alls. Eller visst, andra får väl göra det om dom tycker att det ger dom någonting, men personligen känns det mest som att det blir en press att alltid fota varenda liten grej man stöter på. Äta middag på stan? Fota. Baka kakor? Fota. På besök hos en kompis? Fota för i helvete!

 

Märkte under en skogspromenad i någon häftig nationalpark i norra Sverige att jag inte var närvarande där jag var, när det hände. Istället för att gå en vandring i ett naturområde och stanna var tionde meter för att ta ett kort, vara halvt inne i sin telefon och sedan när man kommer hem från resan kolla på fotona i mobilen, kan man ju titta på naturen NÄR MAN ÄR DÄR. Sedan denna uppenbarelse har jag slutat fota helt. Förutom praktiska saker, typ när jag tar aknemedicin och vill se skillnanden under kurens gång. Eller fotar min tvättid nere i källaren. Föreläsningsanteckingar. Men en aktivitet? Nein!

 

Känns väldigt skönt också, att alla foton jag har i mobilen kan raderas. Jag bryr mig inte. Dom är inte av något värde. Hittade ett gammalt USB-minne med säkert 500 kort på från olika resor under mina tonår. Jag kollade på några sedan raderade jag hela skiten. Och det var så jävla skönt. Jag vill inte att mitt liv ska begränsas av foton, det tar upp för mycket tid, är en belastning och stjäl min uppmärksamhet från nuet. Dessutom tycker jag inte ens om att titta på gamla bilder, jag vill bara vara här och nu. Och om jag för någon gångs skull vill minnas saker använder jag min hjärna istället.

 

Folk vill alltid ha nya grejer. SENASTE datorspelet, SENASTE iphonen, SENASTE boken. Om man istället bara väntar nåt år, så kommer priset ha raserats totalt och du kan nu hitta den där mobilen du så gärna ville ha för en femtedel av priset på blocket. 

 

Om vi ponerar att man t.ex. är ett fan av Sims-spelen (eller ponerar, jag är ju det). Om jag köper varje spel direkt när den kommit ut har jag betalat en summa X för det. Skulle jag istället väntar två år MED VARJE inköp, skulle jag kanske bara behövt betala hälften av X. Observera att det är lika lång väntetid mellan varje spel, förutom det första. Ligger man efter med allt i samma skala så känns det ju inte som man ligger efter, man betalar bara en betydligt mindre summa av pengarna.

 

Iphones? Jag har aldrig köpt en smartphone i hela mitt liv, har bara betalat för begagnade inom familjen. Jag har den som är några år efter men vad spelar det för roll? När jag sedan uppgraderar (för att någon i familjen uppgraderar) köper jag bara den andra och uppåtsvinget för mig upplevs ju på samma sätt som för den som köpt den för två år sedan. Jag tänker "wow vilket bra batteri i jämförelse med den gamla! Shit, kolla skärmen!". Enda skillnaden är att jag tänkte det senare men betalade ett billigare pris. 

Oj vad det var länge sedan jag skrev någonting här. Jag tröttnade väl helt enkelt. Men på senaste tiden har jag blivit väldigt inne i minimalism (igen) och läser på mycket om det. Kändes som att jag behöver säga några ord om hur jag känner, för hur konstigt det än kan låta så rör ägande av prylar upp känslor, både bra och dåliga.

 

Vi börjar för länge sen, när jag var barn. Jag minns hur jag fick födelsedagskort varje år från mina farföräldrar som jag behöll i en låda i mitt rum tills jag var 16, för jag trodde att om jag slängde dom så skulle jag vara elak mot dom som gett mig korten. Jag kommer ihåg att jag hade massor av leksaker jag köpt, älskat men efter nåt år tröttnat på och aldrig använde längre, men ändå behöll. År ut och år in. Varför? För att jag trodde att jag var elak mot leksakerna om jag gjorde mig av med dom. Jag fick skuldkänslor av att ens tänka tanken att göra mig av med saker, dom hade en sådan kraft över mig. Jag ägde inte mina prylar, mina prylar ÄGDE MIG.

 

Så här höll det på. Tills någon gång i tonåren då jag insåg att mitt lilla sovrum på 8 kvadratmeter till största delen bestod av hyllor fullpackade med lådor som i sin tur var fullpackade med alla dom där leksakerna och födelsedagskorten jag egentligen inte ville ha. Fast det förstod jag ju inte då. Det började väl med att jag testade att slänga ETT kort, märkte att - ja, ingenting hände ju faktiskt. Sen ökade slängandet. Sen flyttade min familj dessutom och jag fick faktiskt ett större rum men helt plötsligt ville jag istället ha mer yta och låga möbler som inte tog upp så mycket utrymme.

 

När jag blev 19 var det enda jag kunde tänka på att få flytta hemifrån, så jag kunde slippa mina föräldrars hemska vanor med att ha massor av onödiga saker överallt i lägenheten (förlåt mamma och pappa, ni är fina människor ändå). Och när jag till slut flyttade till en egen etta ett år senare kunde drömmarna förverkligas. Jag fick slänga hur mycket jag ville!

 

 

För några år sen stod jag och demonstrerade i Gallerian i Stockholm med Djurrättsalliansen. Det var en lördag mitt på dagen, hela centret var proppfullt med människor. En av de andra djurrättaktivisterna säger plötsligt; "Jag kan inte förstå att alla dem här människorna åker hit för att handla på sin lediga dag. Det är som att de använder shopping som underhållning". 

 

Då var en av mina största intressen shopping. På riktigt. Jag åkte till Gallerian inne i Stockholm eller Kista Centrum i några timmar på helgen för att handla kläder. Och jag trodde på riktigt att det på något sätt gjorde mig lyckligare. Jag gillade känslan av att köpa nya saker för det fick mig att må bättre en stund. Men det där hon sagt satt kvar i mig. Det fick mig efter ett tag att inse vilken sjuk hobby det egentligen är - att konsumera. Inte bara är det en spark i ansiktet på alla fattiga i hela världen utan också så otroligt slösaktigt.

 

Nuförtiden handlar jag nästan aldrig kläder längre. Det enda jag köpt under 2015 är två tröjor och ett par byxor från Stadsmissionen. Jag har dessutom rensat och slängs ut säkert 40 % av alla kläder jag hade i garderoben, för att bara spara mina favoritplagg. Förut kände jag ett begär att köpa nya kläder, det var en kick. Nu känner jag inte av det där alls. Jag har insett hur sjukt det är att ha shopping som hobby. 

En sak med minimalismen som jag verkligen försökt ta till mig är det här med att jobba mindre. När jag började läsa på om ideologin och insåg jag att minimalismen inte bara berörde materiella ting, utan även tid. Ett mål jag har, eller en livsidé kanske man kan kalla det, är att jobba lite, spara lite, och leva mycket. Inte jobba mycket, spara mycket och leva lite som det känns som att samhället förespråkar. Heltid. Stort hus. Massor av dyra prylar. 

 

Hela idén med att jobba heltid är för mig skrämmande. 8-17 fem dagar i veckan? Men när ska man hinna leva? Öööö, aldrig. Tydligen. Man ska jobba så mycket för att man ska ha råd att köpa en ny tv som är lite, lite tunnare än den gamla. 

 

Alla får välja precis hur dem vill leva själva. Men ibland skadar det inte med lite ifrågasättande av denna jobb-hets. NEJ - DU MÅSTE INTE JOBBA HELA TIDEN! På mitt jobb jag har nu (med väldigt average-lön, säker lite under dessutom) kan jag överleva på att arbeta mellan 10-13 stycken 6-timmars pass i månaden. Ganska sjysst tycker jag. Men om jag skaffar en större lägenhet, bil, ny elektronik, då skulle jag behöva jobba betydligt mer. Så jag skiter i det. För det är inte värt det någonstans.

 

13 av 30 dagar är 43 %. Det är i alla fall mindre än hälften. Om jag skulle vara tvungen att jobba fler dagar än jag var ledig skulle jag på allvar börja fundera på varför jag ens skulle fortsätta leva.

 

Nyligen rensade jag min garderob. Där samlas det rätt mycket oanvända tröjor och byxor, som jag tänker att jag kanske kommer använda någon dag (vilket för mig betyder aldrig). Jag gick igenom lådorna en i taget, sorterade upp det i "definitvt göra mig av med", "kanske" och "spara". Förut räckte hängarna precis till alla mina tröjor, nu ser det istället ut så här:

 

 

Nu känner jag faktiskt för att börja skriva igen. Det hade jag tänkt att hålla mig till också, det finns trots allt väldigt mycket att ta upp. Just nu tänker jag mycket på minimalism, att försöka minimera antalet störande prylar i min omgivning och eliminera stress i mitt liv. Det är det som är så intressant med minimalism, att det kan betyda så mycket olika saker för olika människor. För vissa kan det handla om att ha så lite saker som möjligt, för andra att göra sig av med saker som en inte använder regelbundet, och för somliga att ha rena ytor hemma utan plåtter. 

 

För mig handlar det om en blandning av allting. Känna att lägenheten jag bor i är frisk och inte full av saker som jag inte är i behov av. Och framförallt att sakerna jag äger inte äger mig. Jag är inte fäst vid dem, jag kan slänga dem, skänka dem utan att bli ledsen. För mig är det en sorts frihet.