SD:are har alltid samma logik. Dom vägrar erkänna att de är rasister men allt dom gör och allt dom säger pekar i den riktningen. Samtidigt som kritiken väller in försöker dom avvärja attacken genom att påpeka något så korkat som "men rasismen gentemot vita svenskar då!?". Suck.
Det är en stor skillnad mellan en utsatt och en privligerads situation, förstår du inte det är du antingen verklighetsfrånvänd alternativt riktigt jävla egocentrisk. Att försöka få det att låta som att rasism mot vita är ett stort problem och det som vi borde fokusera på, är lika idiotisk som att dra dessa slutsatser:
80 miljoner landdjur dödas årligen av människor i Sverige.
En gång förra året dödades en jägare av björn.
Slutsats:
"Den största orättvisan här är ju uppenbarligen björnen som dödade människan.
Vilken jävla speciesism! Människor är ju underlägsna djuren!"
Eller:
Kvinnor får sämre lön, blir våldtagna utan att gärningsmännen fälls,
och blir konstant objektifierade.
En man fick inte vårdnaden om sina barn.
SLUTSATS:
"Sexism att mannen inte fick vårdnaden!
Alla män är systematiskt utsatta för förtryck, vi måste göra allt i vår makt för att
männen ska få det bättre ställt i samhället!"
Med det sagt menar jag inte att förolämpningar, kränkningar och våld är okej så länge det är riktat mot en priviligerad grupp. Poängen är att det är och förblir liggandes på två helt olika nivåer. Ett sexistiskt/rasistiskt/speciesistiskt uttalande som sparkar nedåt är alltid värre än tvärtom, eftersom det rent metaforiskt är som att sparka på någon som redan ligger ner.
Första gången jag såg en transperson var på pridefestivalen för något år sedan. Jag minns att jag tyckte det kändes så himla konstigt att se en kvinna som inte riktigt var som alla andra kvinnor. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om problematiken många transpersoner står inför, med samhällets alla normer och tyckande kring personens utseende som inte stämmer in med mallen.
Men sedan började jag läsa Zettermarks bloggsom om och om igen tog upp transsexualism och hur mycket jävla skit dessa människor får utstå. Där skaffade jag mig den första kunskapen om ämnet. Innan det var jag pinsamt outbildad gällande transpersoners situation.
För ungefär ett halvår sedan började följa några riktigt bra youtubare,Ty Turner och Princess Joules. Det är intressant att höra hur hela deras "transition" (kroppslig övergång från kvinna till man eller tvärtom) gått till och vad som förändrats sedan dom började ta andra könshormoner. Dessutom fick jag mer och mer inblick i en transsexuell persons vardag, och förstod helt plötsligt allt motstånd som finns där ute. Alla sjuka människor som fortsätter hata på transpersoner för att dom råkade födas med fel kropp. För bara några år sedan var det ju till och med lag i Sverige på att tvångssterilisera transpersoner om de ville genomgå könskorrigerande operation!
Om vi vill göra situationen bättre för alla människor i samhället, och kanske främst för dom som redan länge levt under förtryck, mobbing, hat och andra orättvisor så måste vi börja utbilda oss. Tycker du att du inte förstår vad transsexualism innebär? Kolla upp det! Läs, titta på videos på youtube, fråga någon! Utbildning och förståelse är nyckeln till ett mer öppet och tolerant samhälle.
Publicerad 2015-12-10 klockan 12:56:00 i Feminism,
"Priset borde gått till en soldat!"
Det här med att Caitlyn Jenner inte borde fått det där priset hon fick i somras. Jag har läst kommentarer om att hon bara vill ha uppmärksamhet, att hon inte alls är en hjälte, att det inte alls krävs mod för det hon gjort, att en soldat borde fått priset istället. Snälla. Att vara transsexuell kan nog vara något utav det mest stigmatiserade som finns i världen idag. Jag kan inte ens föreställa mig vad de behöver gå igenom, att känna att kroppen inte stämmer med sin egen självuppfattning. Finns det något större mod? Att klara sig igenom samhällets vidriga normer? Alla hemska kommentarer om att "du är visst en kille/tjej, du har ju en kuk/fitta".
Som cis är det svårt att förstå hur det måste kännas. Och det verkar ännu svårare för vissa utav oss.
Publicerad 2015-10-14 klockan 12:36:00 i Feminism,
I am Jazz
Det är inte så ofta jag hittar riktigt bra dokumentärer, men den här snubblade jag in på av en slump en sen kväll när jag hängde på youtube. Den handlar om Jazz, en 11-årig flicka i USA som är transsexuell. Det är otroligt befriande att få se en historia om en transperson som har fått stöd av hela sin familj, som är säker i sig själv och vad hon vill och som dessutom kan föra sin egen talan på ett så självklart sätt trots att hon bara är elva år gammal(!).
Jag ska medge att jag grät en del för att det var så fint... Titta på denna, den är superbra!
Publicerad 2015-08-12 klockan 20:52:00 i Feminism,
Borde jag raka mig?
"Det finns inget tvång att raka sig, vad menar du? Alla får ju göra som dem vill!"
Den här synen på rakning är jag så förbannat trött på. Folk som inte kan tänka utanför sitt eget liv, sin egna upplevelse och förstå att det finns någonting som kallas för NORMER som styr och kränker människor varje dag. Fattar ni inte att min orakade armhåla provocerar folk? Jag vet att den gör det, kanske inte JUST DIG men jag är säker på att det finns idioter där ute som tycker att jag ska raka mig för annars är jag äcklig, ofräsch, ful, OKVINNLIG.
Oavsett vad jag känner inför att raka mig så finns det normer som säger åt mig vad borde göra. Hur ser man dessa normer? Var står de någonstans? Finns det någon bok? NEJ, det gör det inte. Jag märker av tvången, normerna, genom att jag känner mig ful när jag går med orakade armhålor. Jag känner av det när jag velar mellan att ta kortbyxor eller långbyxor, och när jag ser alla bilder på slätrakade kvinnor och sneglar tillbaka på mig själv. Borde jag raka mig? Jag vet att jag anses som sämre varje gång jag låter bli. Kanske inte av JUST DIG, men av någon. Kanske av mig själv? Och det är så djupt normerna går. Det handlar ju oftast om vad man känner om sig själv.
Kan du inte gå ut utan smink? Är det för att andra människor kommer spotta dig i ansiktet om du går osminkad? Nej, det är för att du inte kommer känna dig bekväm utan. På samma sätt känner jag mig inte 100 % bekväm när det syns att jag har orakade armhålor - fast att det egentligen är precis så jag vill se ut för att jag personligen trivs med det. Men när jag vid olika tillfällen rakat dem, då jävlar. Då känner jag hur det spritter i mig för att då har jag gjort "rätt".
Men det finns ju undantag. Där folk faktiskt "spottar" (metaforiskt) i någons ansikte för att hon inte följer normen. Ni minns väl allihopa den glada tjejen i Mellon för något år sedan? För henne blev konsekverna förolämpningar och mordhot, just för att hon... (konstpaus)... Inte rakade sig under armarna. SUCK.
Publicerad 2014-09-21 klockan 19:26:00 i Feminism,
Men det är ju såna som NI som står i vägen för i helvete
Programmet som fokuserar på hur synd det är om Pär Ström och hur gärna Olsson vill be om förlåtelse till Ulf Lundell samt hur Olsson sitter och dricker kaffe och ramlar runt på golvet på en brandstation. Jag såg gårdagens program för att jag var så jävla nyfiken på vad mer som skulle finnas att skratta åt. Belinda fortsätter att hitta nya nivåer av idioti och det enda jag tänker genom hela programmet är att det måste vara ett sjukt skämt. Så här dum kan ingen vara. Men jo, antagligen är det påriktigt. Eller? Det återstår att se.
Och ett poetiskt svarstall till Belinda Olsson som kallar frågor kring den redan utsatta gruppen transpersoner som onödiga och överdrivna.
Publicerad 2014-01-24 klockan 18:53:00 i Feminism,
Maria Sveland om Fittstim
"I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering."
Maria Svelands hela artikel om Fittstim-programmet.
I teorin är det förbjudet, men i praktiken är det fullt tillåtet. Behöver bara läsa runt lite, höra på nyheterna och gå in på Lady Dahmers blogg för att inse hur jävla värdelöst pissigt läget är idag. Jag vet en som jag träffat som blivit sexuellt utnyttjad där förövaren gjort sig skyldig till helt fruktansvärda, upprepade våldtäkter. Han erkänner - rättsväsendet frikänner. Tror det slutade med att han fick betala lite böter typ. Så viktigt var det tydligen.Kvinnor som säger att de blivit våldtagna, män som erkänner att de våldtagit - men ändå inget straff. SUCK för faan.
Förvirring är det jag känner när jag sett färdigt svt:s program fittstim. Av en ren händele hamnade jag framför tv:n, hade faktiskt inte hört någonting om detta förrän nu. När jag började kolla trodde jag att det skulle vara ett feminiskt program som tog upp SANNINGEN, om vad feminism egentligen är och vad det innebär. Men under avsnittets gång hinner jag resa mig upp flera gånger och gå ut för att jag faan inte orkar lyssna mer p.g.a. hela upplägget. Facepalm x 1000 kan väl beskriva programmet på bästa sätt.
Programmet var inte feministiskt. Jag tyckte snarare att det var rätt antifeministiskt och det befäste dessutom massor av konstiga föreställningar och fördomar som många redan har mot oss som faktiskt bryr oss om könsrollerna och patriarkatet. Det kändes som att det var ett gäng trötta flackbackare som hade bestämt sig för att sprida sin vridna värderingar och sitt ingrodda förakt inför feminismen och försöka få med sig folket på vägen.
Nej fy faan. Så jävla dåligt.
(Och varför i helvete fick inte Schyman vara med mer? Herregud människa! Hon är ju gryyym!)
Jag har aldrig sett min pappa gråta. På riktigt, inte en enda gång under mitt 20-åriga liv. Och hur vanligt är inte detta? Jag tror de flesta män drar sig mer än kvinnor för att gråta. Man får ju inte visa sig svag liksom. Trots att det ofta kan vara väldigt nyttigt att göra just det.
Så tittar jag på Lost (världens bästa serie förövrigt) och där gråter män betydligt mer än i andra serier. När de blir lämnade av sina partners, när de saknar sitt barn, när deras föräldrar dör. Härligt att det syns åtminstone någonstans, att mannen inte alltid bara ska vara kall och okänslig.
Publicerad 2014-01-15 klockan 18:49:00 i Feminism,
You don't respect sluts? Then you don't respect women
Laci Green är ju bara för jävla underbar. Killar blir hingstar/players/kungar om dem ligger med många, tjejer blir madrasser/horor/slampor. "Vill du att din kropp ska vara en exklusiv klubb eller en billig nöjespark där folk får komma och gå hur dem vill?" Jag skulle nog helst vilja att min kropp var en kropp bara och att jag gjorde precis det jag kände för att göra med den. Vill du ha sex med den där personen? Ha det (om personen vill det givetvis)!
Antingen så är det slutshaming eller så är det oskuldsshaming. Alla som inte har "lagom" mycket sex är utanför på något vis - vilket är jävligt onödigt. Du har ingen skyldighet att stå till svars för din sexualitet eller icke-sexualitet. Vissa vill vara med många, andra med bara en partner och vissa med ingen alls.
Publicerad 2013-12-09 klockan 22:43:36 i Feminism,
Samarbeta kanske?
Ibland när kvinnor bråkar med varandra känner jag lite som i Hungerspelen - Remember who the real enemy is (männen, eller kanske snarare patriarkatet hehehe...).
Samma sak gäller iofs när vegetarianer och veganer bråkar. "Men du äter ju mjölkprodukter!!! Ööööööh". Ja, och? Hen är ju mycket bättre än svinen som klafsar i sig BÅDE mjölk och ägg och kött. Samarbeta, kanske?
Förut, för lääänge sedan, tänkte jag också att tjejerna får faktiskt ta och klä sig lite mer anständigt så att de slipper bli våldtagna. Nu när jag är mer påläst (eller snarare inte dum i huvudet längre) så fattar jag ju att det är helt idiotisk att lägga skulden på den som blir utsatt för ett brott. Typ som att grisar ska få skylla sig själva för att de blir mördade, de får sluta smaka så gott om de inte vill bli det!
Äh, va? Asking for it? Du ska fanimej kunna gå runt naken på gatan och inte en enda jävel ska få för sig att VÅLDTA dig. För om dem gör det då är det dem det är fel på, inte dig. Vidriga samhälle.
Min kära moder sa till mig häromdagen att hon skulle sluta prenumera på Amelia. ÄNTGLIGEN tänkte jag. Det är en jävla skittidning som riktar sig till 40-50-åriga kvinnor men ändå av någon outgrundlig anledning alltid använder sig av modeller i 25-års åldern. Varje omslag på varenda nummer - samma jävla skit. Hur du får platt mage, hur du tränar bort fett, hur du ser mindre tjock ut i rätt slags baddräkt. Och det som gör mig mest arg är att Amelia Adamo på något vis verkar tro att hon och hennes tidning HJÄLPER kvinnor. Och visst, det finns något arbete mot fattigdom i något land i Asien och kanske någon enstaka artikel som faktiskt uppmuntrar läsarna att ta plats och vara nöjda med sig själva. MEN. Alla de där gå-ner-i-vikt-sidorna förstör allt det andra. Det går liksom en bra sida på 20 dåliga och det håller inte. Den här tidningen är lika värdelös som alla andra. Om inte värre.
Amelia, du dödar oss långsamt. Det är såna här tidningar som bevarar och spär på skönthetsidealen och träningshetsen och må-dåligt-över-dig-själv-kulturen.
Äh, vände sig inte den här tidningen till kvinnor som i princip nästan nått klimakteriet? Varför är det då 25-åringar som används som modeller?
Det är först nu när jag är äldre som jag fattat att andra inte haft samma sorts uppväxt som jag har haft. Att vissa människor känt att det varit en självklarhet att börja sminka sig och bete sig på "rätt" sätt för sitt kön. Att de redan som små barn tyckt att de varit för tjocka och fula osv (inte för att det på något sätt skulle vara bra att tycka det när en är vuxen heller...). Nu verkar det även som att detta fenomen spridit sig lägre ner i åldrarna. Jag växte upp på 90-talet och 00-talet och då kanske det inte var lika illa med allt detta (eller?).
Oavsett skillnaderna mellan då och nu så tror jag att jag inte upplevt speciellt mycket skönhetshets, som många andra verkar ha blivit påtvingade under sin barndom. Jag tror att det finns en självklar anledning till att jag missat mycket av detta. Det handlar om min klass jag hamnade i, vilken jag då kanske inte alltid var så där jätteförtjust i. Men NU är jag oerhört tacksam att jag gick just där. Annars hade jag nog formats till en helt annan människa.
På dagis var jag bästis med en kille. Jag minns att vi brukade tortera stackars McDonalds-dockor på olika sätt (sadisten som blev vegan? Hm...). Kan tänka mig att jag slapp undan mycket "men åh så fiiiiin du är"-kommentarer när jag lekte med en kille och busade och torterade dockor. I skolan var min klass redan från början sjukt sportinriktad. En stor majoritet av klassen sportade på rasterna, alla tillsammans, killar som tjejer. Visst var det en extrem könsuppdelning (killar som inte passar tjejer just för att de råkar vara tjejer osv). Men om en jämför med parallellklassen där könsuppdelningen istället innebar att pojkarna spelade fotboll och flickorna satt ner och pratade så var våran lilla grupp revolutionerande genus-mässigt.
Och - inte minst MINA FÖRÄLDRAR som aldrig någonsin ifrågasatt att jag vägrade ha kjol, klänning, leka med dockor, - ja, göra det mesta "fel" då enligt normerna för hur en flicka ska vara. Jag kan inte någonsin minnas att de sagt åt mig att göra på något annat vis, det har alltid bara varit "jaha, hon är så" och sen var det inget mer med det liksom.
För mig har skönhetshetsens effekter börjat göra intåg NU, när jag är 19 år gammal. Som jag uppfattat det så upplever många av stressen och pressen kring utseende mycket, mycket tidigare. Och visst, jag har oroat mig för finnar tidigare men aldrig över mina kroppsformer eller utformningen av mina ögonbryn.
Skulle gärna höra andra människors berättelse kring skönhetshetsen.
När stötte ni på den?
Hur har ni påverkats?
Hur har ni kommit över den eller försöker komma över den?
Publicerad 2013-08-30 klockan 23:25:00 i Feminism,
Det lilla ordet som upprör
Jag satt på en lektion för några dagar sedan och läraren sa"han eller hon, ja, hen". Då suckade en av eleverna och himlade med ögonen och klämde fram ett "men åh, inte du också...". Det är larvigt att säga hen. Det är töntigt. Onödigt. PK.
Det stör mig som faan att ett så litet ord kan få så stort motstånd. Vem skadar det, egentligen? Finns det någonting negativt? Eller svider det bara att feministerna har fått som de vill? Oavsett anledning så tror jag att ju längre tiden går kommer det accepteras mer och mer. Vi börjar med at skriva det i bloggar, i texter, i tidningar osv. Sedan börjar vi höra det mer och mer, kanske säga det själva också. Till slut är det inte konstlat eller fel utan bara smidigt och självklart. I text är det redan det för mig men det dröjer nog ett tag innan jag kan säga det utan att tänka efter.
Publicerad 2013-08-30 klockan 20:10:52 i Feminism,
Det manliga privilegiet
"I do not understand this 'male privilege' bullshit.
What. Fucking. Privileges. Do. Men. Have.???????
Name them. I swear, I challenge you to name these 'male privileges' and be able to prove them.
Come on, I fucking dare you.
Name them!"
Oh boy. Well, as a man, I’ll tell you my male privilege.
1. My odds of being hired for a job, when competing against female applicants, are probably skewed in my favor. The more prestigious the job, the larger the odds are skewed.
2. I can be confident in the fact that my co-workers won’t think that I was hired/promoted because of my sex - despite the fact that it’s probably true.
3. If I ever am promoted when a woman of my peers is better suited for the job, it is because of my sex.
4. If i ever fail at my job or career, it won’t be seen as a blacklist against my sex’s capabilities.
5. I am far less likely to face sexual harassment than my female peers.
6. If I do the same task as a woman, and if the measurement is at all subjective, chances are people will think I did a better job.
7. If I am a teen or an adult, and I stay out of prison, my odds of getting raped are relatively low.
8. On average, I’m taught that walking alone after dark by myself is less than dangerous than it is for my female peers.
9. If I choose not to have children, my masculinity will not be questioned.
10. If I do have children but I do not provide primary care for them, my masculinity will not be questioned.
11. If I have children and I do care for them, I’ll be praised even if my care is only marginally competent.
12. If I have children and a career, no one will think I’m selfish for not staying at home.
13. If I seek political office, my relationship with my children or who I deem to take care of them will more often not be scrutinized by the press.
14. My elected representatives are mostly people of my own sex. The more prestigious the position, the more this is true.
15. When i seek out “the person in charge”, it is likely that they will be someone of my own sex. The higher the position, the more often this is true.
16. As a child, chances are I am encouraged to be more active and outgoing than my sisters.
17. As a child, I could choose from an almost infinite variety of children’s media featuring positive, active, non-stereotyped heroes of my own sex. I never had to look for it; male protagonists were (and are) the default.
18. As a child, chances are I got more teacher attention than girls who raised their hands just as often.
19.If my day, week or year is going badly, I need not ask of each negative episode or situation whether or not it has sexist overtones. (Nobody’s going to ask if I’m upset because I’m menstruating.)
20. I can turn on the television or glance at the front page of the newspaper and see people of my own sex widely represented.
21. If I’m careless with my financial affairs it won’t be attributed to my sex.
22. If I’m careless with my driving it won’t be attributed to my sex.
23. I can speak in public to a large group without putting my sex on trial.
24. Even if I sleep with a lot of women, there is little to no chance that I will be seriously labeled a “slut,” nor is there any male counterpart to “slut-bashing.”
25. I do not have to worry about the message my wardrobe sends about my sexual availability.
26. My clothing is typically less expensive and better-constructed than women’s clothing for the same social status. While I have fewer options, my clothes will probably fit better than a woman’s without tailoring.
27. The grooming regimen expected of me is relatively cheap and consumes little time.
28. If I buy a new car, chances are I’ll be offered a better price than a woman buying the same car. The same goes for other expensive merchandise.
29. If I’m not conventionally attractive, the disadvantages are relatively small and easy to ignore.
30. I can be loud with no fear of being called a shrew. I can be aggressive with no fear of being called a bitch.
31. I can ask for legal protection from violence that happens mostly to men without being seen as a selfish special interest, since that kind of violence is called “crime” and is a general social concern. (Violence that happens mostly to women is usually called “domestic violence” or “acquaintance rape,” and is seen as a special interest issue.)
32. I can be confident that the ordinary language of day-to-day existence will always include my sex. “All men are created equal,” mailman, chairman, freshman, he.
33. My ability to make important decisions and my capability in general will never be questioned depending on what time of the month it is.
34. I will never be expected to change my name upon marriage or questioned if I don’t change my name.
35. The decision to hire me will not be based on assumptions about whether or not I might choose to have a family sometime soon.
36. Every major religion in the world is led primarily by people of my own sex. Even God, in most major religions, is pictured as male.
37. Most major religions argue that I should be the head of my household, while my wife and children should be subservient to me.
38. If I have a wife or live-in girlfriend, chances are we’ll divide up household chores so that she does most of the labor, and in particular the most repetitive and unrewarding tasks.
39. If I have children with my girlfriend or wife, I can expect her to do most of the basic childcare such as changing diapers and feeding.
40. If I have children with my wife or girlfriend, and it turns out that one of us needs to make career sacrifices to raise the kids, chances are we’ll both assume the career sacrificed should be hers.
41. Assuming I am heterosexual, magazines, billboards, television, movies, pornography, and virtually all of media is filled with images of scantily-clad women intended to appeal to me sexually. Such images of men exist, but are rarer.
42. In general, I am under much less pressure to be thin than my female counterparts are. If I am over-weight, I probably suffer fewer social and economic consequences for being fat than over-weight women do.
43. If I am heterosexual, it’s incredibly unlikely that I’ll ever be beaten up by a spouse or lover.
44. Complete strangers generally do not walk up to me on the street and tell me to “smile.”
45. Sexual harassment on the street virtually never happens to me. I do not need to plot my movements through public space in order to avoid being sexually harassed, or to mitigate sexual harassment.
46. On average, I am not interrupted by women as often as women are interrupted by men.
47. On average, I will have the privilege of not knowing about my male privilege.
And lastly, I am taken as a more credible feminist than my female peers, despite the fact that the feminist movement is not liberating to my sex.
Publicerad 2013-08-23 klockan 09:32:37 i Feminism,
Kvinnlig och manlig körning?
Så förra veckan gjorde jag riskettan. Och precis som jag väntat mig dök könsförväntningarna upp under föreläsningen. "Hur är manlig och kvinnlig körning?" Alla började diskutera. Sammanfattningen av gruppens åsikter? Att tjejer kör försiktigt och långsamt. Killar kör aggressivt, för fort och tar för sig i trafiken. Och vad sa jag? Först höll jag bara käften ett tag. Jag var inte förvånad över att folk tänker så här men jag blev förvånad över att det faktiskt, på 2000-talet, kan sitta ett gäng med människor, de flesta runt 20-års åldern, och häva ur sig allt detta. Och komma fram till att så ligger det till. Kvinnor är si, män är så. Tydligt, självklart och simpelt.
Efter ett tag orkade jag inte bry mig om vad de andra skulle tycka om mig eller om jag eventuellt skulle göra bort mig. Jag måste säga det. Måste rasera deras bild av kvinnligt och manligt, eller åtminstone försöka. "Det är helt omöjligt för mig att svara på den frågan. För att ta hela mänskligheten och dela upp den i två läger och säga att den ena halvan är så här och den andra halvan så där är orimligt. Jag ser snarare personer och alla är olika."
Och shit vad det kändes skönt att hävda sig lite. Eller genustänket snarare. Bara stå upp och SÄGA DET JAG TYCKER. Jag gör ju det ibland. Det händer, visst. Men oftast orkar jag inte, vågar inte. Men nu gjorde jag det! Några nickade, höll väl med till viss del (eller helt och hållet kanske, vad vet jag?). Några blev nog irriterade. Läraren accepterade mitt svar och sa "ja, jo, visst" men fortsatte snart med sitt könssegregerade tänk.
