Morgonnormen
Var kommer alla dessa käcka, morgonpigga jävlar ifrån? Dom som man bara vill slå på käften varje gång dom yttrar sig om hur lääääätt det är att gå upp ur sängen direkt när klockan ringer klockan 06:30. Nej, jag kan inte sätta mig upp när klockan ringer. Det går inte, det är inte fysiskt möjligt. Som jag har försökt.
Jag är så trött på hela normen att man ska upp tidigt på morgonen, runt 6-7 och sen ska man iväg runt 8-9 och vara på ett jobb eller skola. Här i Stockholm fungerar ju inte ens den normen, att alla ska flytta på sig samtidigt. Bor ni i Stockholm och någonsin har åkt förbi Tranebergsbron vet ni vad jag menar. Bilköerna står stilla, tunnelbanevagnarna är smockfulla fast dom går varannan minut, busshållsplatser där vissa inte ens kommer på bussen för det redan är så många ombord. Och allt detta för att alla ska sluta samma tid. Logiskt? I think not.
Var kommer det här 8-17-samhället ifrån? Vi vet ju att typ majoriteten eller åtminstone ca 40% av befolkningen är såna som enligt sin biologiska klocka mår bäst av att vakna runt 9-12. Fattar folk inte att det vore så jädrans mycket mer logiskt att förflytta tiderna framåt någon timma så att man kan vakna ifred? Att sova är ju trots allt en av dom viktigaste sakerna man gör i sitt liv (och det skönaste), så hur kan vi tillåta att alla ska väckas av irriterande väckarklockor varenda morgon? Störa sin naturliga rytm? Må dåligt varenda morgon för att man ska stressa?
Det bästa vore ju att det fanns mer alternativ. Inte att ALLT skulle flyttas fram några timmar för då kommer ju samm problem med transporten igen. Men om det var lite så istället att vissa kontor har öppet längre, vissa kortare osv. Så det finns något för alla. För dom flesta är inte såna som vaknar klockan halv sex och studsar upp, dom flesta vaknar betydligt senare och det är på allvar farligt att aldrig få sova så som vi behöver - dvs tills när vi vaknar av oss själva!
Trött på fucking morgonnormen, speciellt när dom morgonpigga ser ner på alla andra som om dom vore sämre. Dom dömer oss när vi snoozar, ska vi börja skämta och förolämpa dom för att dom går och lägger sig klockan nio på kvällen? Eller så slutar alla vara jobbiga och så försöker vi fixa ett samhälle där alla sorters människor kan trivas utan att kompensera med dåliga sömnvanor.
Alla kan/vill faktiskt inte använda menskopp
Ända sedan jag första gången hörde talas om menskoppen har jag tyckt det verkat vara en intressant idé. Min syrra skaffade en, och kort därefter köpte jag min första också. Jag läste på mer om de negativa sidorna med engångsskydd och då framförallt tamponger, och blev övertygad om att menskopp = det bästa alternativet. För mig i alla fall. För alla KAN inte, eller kanske inte ens VILL, använda menskopp. Och jag kan förstå att detta prisande och oändliga tjatandet om "men hallå, har du inte menskopp eller?" blir tröttsamt för dom som inte är med på kopp-tåget.
Det finns massvis med anledningar till att inte använda menskopp. För många kan det vara läskigt att trycka upp något så stort i slidan (för ja, den är betydligt större än en tampong). För vissa kanske det handlar om att man helt enkelt blir äcklad av mensen och inte vill se det, och definitivt inte få det på händerna. Eller så kanske man har försökt men den vecklar aldrig ut sig ordentligt och läcker. Och när man sitter där och har försökt i flera månader så kanske inte det skönaste är att höra ännu fler hurra-rop om produkten som inte funkar för en själv.
Ärligt talat så funkar inte menskoppen så där 100 % för mig som den ju verkar göra för alla andra som fastnat för den. Den har läckt från dag ett, inte mycket så att den inte hjälper alls men tillräckligt för att det ska behövas ytterligare skydd. Det var jag fruktansvärt frustrerad över i början. Alla höjde menskoppen till skyarna och beskrev hur underbart det var att aldrig mer behöva köpa ett enda engångsskydd till, och där satt jag med en läckande Meluna och massa engångstrosskydd.
Men jag fortsatte med menskoppen för att det för mig ändå kändes överlägset bekvämast, billigast och mest praktiskt. Sen köpte jag en ny och den funkar bättre (men fortfarande inte 100%), den gamla gav jag bort (ja, på riktigt).
Så snälla alla oss menskopp-ivrare, jag vet att vi är glada och tacksamma över att ha upptäckt detta underbara mensskydd, men respektera dom som inte vill/kan använda den. Och för helvete, shama inte användandet av engångsbindor och tamponger!
Alternativa sätt att hålla sig ren på
Det har nu gått snart fem år sedan jag slutade använda schampo. Efter det har det bara rullat på med fler och fler alternativa sätt att rengöra sig på. Alla produkter som vi blir lurade till att köpa finns det billigare och bättre alternativ till. Här är mina tvättvanor:
HÅR
Hur en tvättar håret känns som det mest centrala inom no poo. Det var i alla fall det jag började med! Det finns flera olika metoder, men jag tänkte berätta om hur just jag gör. Jag använder någon matsked bikarbonat utspätt i lite vatten, masserar in i hårbottnen, låter sitta ett tag sen sköljer ut. Sen häller jag äppelcidervinäger-vatten (1 del ÄCV, 10 delar vatten) över håret. Detta sköljs inte ur! Ibland har jag även testat torrschampoo, då fungerar nermald havre perfekt! Jag använde en mortel för att krossa grynen, sen gnuggas det helt enkelt in i hårbottnen och sen skakas ur.
KROPP
Här är det ganska simpelt - jag tvättar med vatten helt enkelt. Tvål är överskattat, det använder jag bara för att tvätta mina händer med i handafatet. Vatten duger gott och väl för att ta bort smuts och svett (som ju faktiskt är vattenlösligt).
DEODORANT
Jag har alltid svettats ganska mycket, så går nästan aldrig utan deodorant. När jag använde vanliga sorter som en hittar i mataffärerna fick jag ofta klåda och sveda (antagligen delvis p.g.a. att jag rakade mig). Numera rakar jag mig sällan, och använder en hemmagjord deodorant som består av kokosfett, bikarbonat och potatismjöl. För att göra en sådan smälter man några matskedar kokosfett, sedan blandas det andra i och låter blandningen stelna. Hur stora delar bikarbonat och potatismjöl som är optimalt får en helt enkelt experimentera fram - jag brukar använda mycket av de fasta ingredienserna för jag gillar inte när deodoranten blir rinnig.
TVÄTTMEDEL
Precis som allt annat är även tvättmedel ganska onödigt ofta. Många gånger går det lika bra att använda väldigt små mängder av tvättmedel eller inget alls när du ska tvätta kläder i en tvättmaskin. Jag har nu testat några gånger att tvätta utan någon medel alls och kläderna har känts precis lika rena som annars. Handlar det om illaluktande träningskläder kan jag ibland hälla i lite ren ättika i facket, det sägs ta bort lukten. När jag väl använder tvättmedel är det ett veganskt med Leaping Bunny-märkningen på.
MENSSKYDD
Jag har nu slängt ut mina sista engångsskydd för att helt ägna mig åt återanvändningsbara alternativ. Menskopp dominerar mina mensar, och med all rätt - den är ju underbart smidig (och billig i längden). Som komplement har jag trosskydd gjort av tyg!
TORR HUD
Olivolja och rapsolja! Det senare alternativet är ju dessutom väldigt billigt också. Detta kan smörjas in på huden i duschen eller direkt efter - då tar huden lättare upp oljan. Till torra händer och läppar använder jag faktiskt min enda köpta "skönhetsprodukt", nämligen Jon Won. Det är som en olja som en sprayar på där en vill ha den. Kladdar inte som vanlig olja utan sjunker in snabbt. Det här är den enda produkten som någonsin fått mina händer och armbågar att sluta vara sådär krackelerande torra på vinterhalvåret. Ganska dyr, men räcker väldigt länge!
Menskopp
Självklart har även jag skaffat mig en menskopp! Jag har hört om den länge, men ändå känt mig nöjd med tamponger och bindor. Så en dag spontanköpte min syster en och prisade den till skyarna - precis som alla andra. Jag kände att det var dyrt (300 kr kostar ju de flesta), men försökte räkna ut hur mycket jag skulle tjäna i längden om jag slutade köpa engångsprodukter. När jag sedan hittade en för 159 kr kändes det självklart att jag skulle ge det ett försök.
Nu har jag använt min Meluna Cup under tre mensar. Jag fick det att funka hyfsat redan efter några få försök, även om det kändes väldigt ovant och obehagligt att stoppa in flera fingrar och mojsa runt. Andra mensen kändes det mycket lättare, tredje ännu lättare. Men trots det har jag inte fått den helt fri från läckage. Kanske beror det på att jag köpte fel storlek eller att den är för mjuk, eller för att jag stoppar in den för långt. Jag tycker inte den vecklar ut sig om jag inte lägger den inne vid livmodertappen faktiskt, hur löser man det?
Men trots att den läcker lite grann ibland och jag måste använda trosskydd när jag har den inne, är menskoppen sååå mycket bättre än hur det var innan. Samma sak används om och om igen (minimalism, hehe), den torkar inte ut och den kan sitta inne i tolv timmar. Det absolut bästa är att man slipper hela planeringen som med tamponger (om jag stoppar in en nu, hinner den fyllas upp till kvällen?). En menskopp kan sättas in och tas ut hur ofta man vill utan att det på något sätt skadar slidan. Fördelarna väger klart över trots att den läcker lite ibland.
Heltid VS att ha ett liv
En dag på ett riktigt jobb och jag blir utbränd. Typ. Jag ligger i sängen och gråter för att jag måste gå upp halv fem på morgonen och dagen därpå ringer jag och säger upp mig. Jippi, jag kommer klara mig galant i arbetslivet.
För vill man inte jobba heltid, 8-17 (eller i mitt fall 06:30-16) så är det ju liksom lite kört. Gillar man inte att gå upp tidigt, släpa sig iväg när kroppen skriker "NEJ NEJ NEJ" och vänta på att klockan ska bli gå-hem så funkar man ju inte riktigt. Man duger inte.
Nä, faan vad trött jag är på att jobbet ska gå före allt annat. Folk tycker man är lat om man inte pallar, men gissa vad? JAG PALLAR INTE. På morgonen vill jag vakna av att kroppen är färdigvilad, och på kvällarna vill jag gå och lägga mig för att jag är trött och vill sova, inte för att jag ska kunna komma upp i tid dagen efter. Jag hatar att jobba av hela mitt hjärta och jag har svårt att tro att oavsett vilket arbete jag skaffar mig att jag skulle trivas där. Det gäller bara att ha så korta dagar så att man överlever och ha en hyfsad lön så det känns värt besväret.
Sorry Sverige, men jag kan inte jobba heltid för jag har ett liv som jag väldigt gärna vill leva, inte som jag vill offra.
Overkill
Jag är så jävla trött på studenten. Om 3 månader är jag färdig med gymnasiet (kommer behöva läsa något mer ämne efter dock.. men men) och det är nu allting med fester och skit börjar. Man ska ha varit peppad för en speciell kväll sedan första terminen i ettan - studentskivan.
Men nej, jag är inte taggad. Jag är inte ens sugen. Jag tycker evenemang är värdelösa för hur ska jag någonsin kunna veta vad jag vill göra just den kvällen och sex veckor? Att bestämma saker veckor, kanske till och med dagar i förväg är någonting jag drar mig för. Att då bestämma en fest tre år i förväg är jävligt overkill. Vill bara skita i alltihop utan att bli kallad för "tråkig". Pallar inte all jävla uppståndelse kring en sån fjantig sak som att skolåret tar slut. Varför kunde vi inte bara hänga lite på en strand och käka pizza?
Ibland är det bättre att vara näck
Varför är det egentligen så skrämmande med nakenhet? Varför är det så tabu? Och visst, det finns väl en viss poäng med att inte visa könsorganen för det är våra sexuella delar. Men ärligt talat tycker jag att om den logiken ska gälla, då kan vi ju lika gärna säga att ingen får visa munnen heller för det är ju den som vi kan utföra oralsex med! Eller händerna med för den delen. Till slut kommer ingenting vara tillåtet att visas för allting på kroppen kan ju kopplas till sex liksom.
Anledningen till att människan idag har kläder är väl först och främst för att det skulle bli jävligt kallt annars. Men vad finns det för andra argument? På sommaren när det är så där riktigt hett, skulle en inte bara vilja slänga av sig alla kläderna och gå naken (bortsett från att alla jobbiga normer och ideal kring kroppsutseende existerar då)? Det finns faktiskt situationer då det kan vara MER PRAKTISKT att vara näck än att bära kläder.
Hur tänker du? Ska nudism bli mer accepterat?
Problematiken kring facebook och instagram
Det som facebook och instagram går ut på är att få bekräftelse. Jag har egentligen ingenting emot grundidén; att visa folk vad en sysslar med lite då och då. Det som är farligt är när det blir ett behov, eller en automatisk tankekedja. För mig blir det det.
Om jag börjar med instagram börjar jag sedan tänka på allting i instagram-postar. Och det är inte speciellt kul. När jag har någonting riktigt häftigt framför mig så tar jag liksom upp mobilen och fotar en massa istället för att fokusera på nuet och verkligen uppleva det som händer. Det är skittråkigt att det blir så.
Så jag är skeptiskt till hela den här boomen av facebook- och instagramuppdaterande för det som det egentligen handlar om är inte att oskyldigt dela med sig av upplevelser, det handlar om att söka bekräftelse och att BEVISA någonting för andra människor. Och det behovet slipper jag gärna.
Alla är olika för i helvete
Ett av de farligaste misstagen en kan göra, och som dessutom många gör, är att tro att alla människor fungerar likadant. Jag ser och hör det hela tiden. Personer som går runt i världen och ser sig själva som universums mittpunkt och sina egna tankar och åsikter som universella sanningar. Personer som ifrågasätter andra människors val för att de själva aaaaaldrig skulle kunna blablabla. "Bo på landet? Nej fy vad hemskt! Alla som bor utanför städerna är det synd om!". Antagligen inte, eftersom de som bor där (i alla fall de vuxna) har valt av egen fri vilja att flytta dit/stanna kvar där. Bara för att personen ifråga anser att det skulle vara jobbigt att bo på landet betyder inte det att alla andra människor känner likadant.
Och det stannar inte där. Det kan handla om vad som helst. Den värsta är väl ändå när visst folk ifrågasätter kärleken mellan två personer som råkar ha samma kön. Äckligt och vidrigt tycker dem då. Men vet ni vad? Om ni tycker att det är så jävla vidrigt och äckligt att ha sex med någon av samma kön - ha inte det då! Ni slipper! Men kom för fan inte och försök få de människor som trivs med det att sluta. Din sanning är inte alltid min sanning liksom. ALLA ÄR OLIKA.
Kroppsbehåring. Även där tror folk att DERAS uppfattning är den enda sanna. Det är äckligt att ha hår under armarna. Även feministerna som låter bli att raka tycker det är äckligt - innerst inne (för jag är bäst och alla tänker och tycker som jag!). Nej! Jag trivs med mitt jävla armhålehår och jag tycker det är bekvämt och snyggt och därför tänker jag låta det fortsätta finnas där.
Skolan är den plats där allt det här blir som mest tydligt och dessutom där det gör som mest skada. Där ska hundratals barn och ungdomar tryckas ihop på samma område, ha samma krav ställda på sig, tvingas göra samma saker och bete sig likadant. Och alla dessa förväntningar helt oberoende av barnens olika bakgrund, personligheter, viljor, åsikter och tankar. Alla ska bara vara likadana. Men det går inte. Och det märks. Det är därför skolan är en riktigt vidrig plats att vara på, det finns ingen plats för DIG. Bara för personen som ska ställa sig i ledet och beta av uppgift efter uppgift och bita ihop och vara glad.
Alla är olika för i helvete. Lär er.
Inga julklappar i år...
...och det är enda anledningen till att jag inte fullkomligt hatar julen lika mycket som jag brukar.
Jag gillar att köpa saker, men ibland gör jag det med avsky för jag är skeptisk till hela äg-så-mycket-som-möjligt-kulturen. Anledningen till att jag hatar julen är att då trissas det där vidriga resursslöseriet upp ännu mer än vanligt. Man ska inte bara köpa-köpa-köpa en massa onödiga saker till sig själv, utan i december ska man även köpa till alla andra också. Då tar jag hellre pengarna själv och går ut och köper någonting som jag vet att jag verkligen behöver och som inte bara är någon jävla skitgrej som någon köpte för att hen vill bevisa att hen älskar mig.
Inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro
Att må dåligt är ju inte sådär jätteovanligt hos ungdomar och barn och det här med att ha betyg redan i årskurs fyra är antagligen ett av de mest effektiva sätten att spä på den psykiska ohälsan ännu mera. Bravo Björklund, bravo.
Nej, barn är inte robotar. Nej, barn är inte alla likadana. Inget jävla barn fungerar likadant och jag undrar varje dag varför skolsystemet är uppbyggt efter hur 1 % av barnen är. Varför är det krav på redovisningar? Varför gör man alltid prov på papper? Varför kan inte dem som hatar att redovisa få visa sina kunskaper på andra sätt? Varför kan inte dem som älskar att redovisa få göra det mer? Varför är alla skolor morgonskolor? Varför finns det inga eftermiddagsskolor för dem som föredrar den dygnsrytmen? Varför i helvete förväntas varje jävla unge vara exakt likadan som den innan?
De resterande 99 % av alla barn och ungdomar i Sverige som inte passar in i mallen får en jobbig och hemsk skolgång. Hatar du att gå upp på morgnarna? Hatar du redovsningar? Kan du inte koncentrera dig i närheten av andra människor? Synd för dig. Du är körd, för inte en enda jävel tänker gå dig till mötes för att hjälpa dig i din tillvaro.
Fira ska man få göra på sitt eget sätt
Satt och kollade smått på intervjun med Loreen i Hellenius Hörna häromdagen. Loreen berättar vad som hände när hon hade vunnit Eurovision; att hon hade gått upp på sitt hotellrum, druckit en caffe latte och sen gått och lagt sig. Publiken garvar. Hehe, vad stört! Vad knasig hon är!
Jag hatar det där. Alltid när någonting viktigt har hänt så förväntas man vilja umgås med människor i flera timmar och dessutom ta droger (alkohol). Det är det ordet "fira" betyder. Men hallå? Vänta nu, finns det inte andra människor som inte njuter av att umgås med människor hela natten eller droga ner sig eller spy av förgiftning?
Efter sista dagen i årskurs ett skulle folk i klassen hitta på någonting. Jag orkade. Jag ville inte. Istället gick jag hem, hyrde en riktigt bra film och drack coca cola. Det var asroligt tyckte jag. När jag tar studenten tänker jag skippa hela skiten. Jag pallar inte. Fira ska man väl för i helvete få göra på sitt eget sätt? Jag tänker aldrig mer gå på något evenemang eller skit bara för att det förväntas av en. Ska man göra det ska man göra det för att det är kul.
Inga mera svek
Nu har skolan börjat igen och konstigt nog så tycker jag att det är jävligt skönt. Jag gillar min vardag, jag gillar att vara uppe tidigt på morgonen innan världen börjat röra på sig. Jag gillar också att vissa dagar bara skita i allt och ligga kvar i sängen och verkligen njuta av att göra det eftersom enda anledningen till att det är härligt är för att det är förbjudet. Jag går till skolan när jag själv vill det, för mig ska det inte vara något måste utan det ska vara roligt. Och förvånande nog så blir det roligt eftersom jag vet att jag är där självmant!
Men mest så tror jag att det handlar om vad jag lovat mig själv inför detta år. Det ska bli ännu bättre nu i tvåan, ännu mer ultimat livsstil liksom. Inget mera tvång, ångest, illamående p.g.a. skolan. Redovisingar har jag lovat mig själv att aldrig mer behöva genomföra. "Men det gick ju så bra sist Lotta!" - läraren såg mig ju givetvis inte när jag höll på att spy inne på toaletten innan eller hörde mina ångesttankar när jag gick upp samma morgon.
"[Lärarna:] ’Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!’ Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig? Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att ’lyckas’ inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. ’Vart tog min ungdom vägen?’"
Det ska bli spännande att se vad som händer när nästa redovisningsprojekt kommer upp. Visst kommer det bli nervöst att sätta sig upp mot läraren och för första gången riktigt hävda mig själv och TVINGA en vuxen människa att respektera mig. Men - det som ska bli mest intressant att se är hur väl jag kan respektera mig själv. För att varenda gång som jag tvingas att göra hemska saker och ger med mig och gör dem trots att jag inte vill (t.ex. redovisningar) så känns det som att jag sviker mig själv. Inget mera sånt.
Sök dig till en psykolog istället för att gå till systembolaget
Jag har ju berättat tidigare om vad jag känner inför alkohol och drickande. Men igår kväll väcktes mina tankar igen kring ämnet. Så här står det på IQ:s hemsida:
Alkohol är en naturlig del av livet för många. Men alkoholdrycker är inte som andra livsmedel. Om man dricker måttligt kan alkoholdryckerna berika livet, särskilt tillsammans med god mat och trevligt sällskap. För de allra flesta är alkohol helt enkelt något positivt.
Skulle de resonerat på samma sätt när de gällde kokain? Heroin? Hasch? Marijuana? Nej, jag tror inte det. Varför i helvete har just alkohol - den farliga dryck som bryter ner kroppen och förgiftar hjärnan - blivit socialt accepterad? Varför är det så jävla bra att dricka det? För att annars är man tråkig? Uptight? Feg?
Personligen väljer jag att inte dricka för att jag vill vara ett exempel för andra människor runtomkring mig. Jag vill visa att MAN BEHÖVER INTE DRICKA för att kunna leva ett normalt jävla liv. Men också för att den här idén och åsikten (som många faktiskt verkar ha) att alkohol måste vara inblandat för att någonting ska bli kul är urbota korkad. Om man inte klarar av att överleva sin vardag, om man inte kan skratta och känna mening med livet utan en drog - då borde man söka sig till en psykolog och inte till systembolaget.
Personligen väljer jag att inte dricka för att jag vill vara ett exempel för andra människor runtomkring mig. Jag vill visa att MAN BEHÖVER INTE DRICKA för att kunna leva ett normalt jävla liv. Men också för att den här idén och åsikten (som många faktiskt verkar ha) att alkohol måste vara inblandat för att någonting ska bli kul är urbota korkad. Om man inte klarar av att överleva sin vardag, om man inte kan skratta och känna mening med livet utan en drog - då borde man söka sig till en psykolog och inte till systembolaget.
Berätta gärna om din syn på alkohol, jag är nämligen väldigt nyfiken vad andra tycker och tänker om saken.
Varför anses det vara äckligt med hår på kvinnor men inte på män?
När kvinnor påstår att de föredrar att raka sig så ställer jag mig frågan; har dem ens prövat något annat? När jag var liten och fick de första fjunen under armarna så rakades dem bort omedelbart. Eller jag kommer egentligen inte ihåg NÄR det var, men eftersom jag inte har något minne av att jag haft hår under armarna så måste det betyda att jag rakade bort det så fort det kom. Det var ju så man skulle göra, sa samhället. Fy på den som har hår under armarna och är flicka.
Det var inte förrän ett år sedan jag började ifrågasätta det här med rakningen. Jag började fundera över skillnaderna mellan könen. Varför ska kvinnor ta bort allt hår medans män inte ska det? Varför anses det vara äckligt med hår på kvinnor men inte på män? Och det var först då jag slutade med rakningen för ett ögonblick och prövade på hur det kändes att ha någonting så naturligt som hår under armarna. Efter ett tag upptäckte jag ju att det bara var mina egna fördomar och mina hjärntvättade tankar som stod i vägen för att jag skulle trivas med det. För ärligt talat - det känns faktiskt fräschare att ha hår än att inte ha det, man ska bara först komma över sina förutfattade meningar och vänja sig. Nu trivs jag med håret, det känns naturligare och huden mår mycket bättre. Pröva själv!
Vad tycker du om att hår under armarna?
Är det äckligt/naturligt/fräscht/fel?
Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i
Jag går naturlinjen på gymnasiet. Hjärtat av jag-vill-plugga-tills-jag-fyller-30-och-sedan-skaffa-ett-yrke-som-gör-mig-rik-men-ger-mig-hjärtinfarkt-kulturen. Och nej, jag har kanske inte samma ambitioner eller anledningar till att vara där som alla andra. Men jag kan ändå tvärsäkert konstatera att jag trivs som aldrig förut, och det är tack vare att jag hållt mina löften om att respektera mig själv i alla lägen.
Jag planerar inte att studera vidare och har därför ingen anledning till att få höga betyg. Godkänt räcker för mig. "Men varför går du en studieförberedande linje då?" - jo, för att jag ville hamna i en klass som inte bara var en fortsättning på högstadiet, en klass som egentligen inte vill gå i skolan men gör det för att deras föräldrar tvingar dem. Jag vill gå tillsammans med andra elever som själva har valt att gå där, elever vars egen vilja står lite mindre i skymundan.
Mitt sätt att leva och tänka har förändrat drastiskt de senaste två åren. Förut var allting stress - hela tiden. Att tvätta kläderna, diska, gå på en bestämd träff med någon, köpa nya strumpor och gå på träning var allihopa en stor börda. En börda som kunde tänkas på i allt mellan några timmar till flera dagar innan det faktiskt blev av. Om 10% motsvarar den tiden jag lade ner på själva handlingen lades 90% av tiden ner på att oroa mig, tänka och förbereda mig för den.
Skolan var värst av allt. Varje morgon mådde jag illa av stress och kunde inte äta någonting. Hela vägen till skolan skrek min mage "jag vill hem!" av ångest och nervositet. Och varje dag när jag kom hem visste jag att det var ett antal timmar kvar tills jag var tvungen att äta något (jag mådde illa av att äta så bara det innebar väldigt mycket stress), duscha, bestämma vilka kläder jag skulle ha dagen efter, packa gympapåsen och sedan gå och lägga mig i tid. Hur länge jag sov var också något utav det viktigaste. Varje kväll när jag låg i sängen räknade jag ut exakt hur länge jag skulle få sova, och jämförde med dagen innan och tänkte om det skulle räcka för att jag skulle vara pigg. Men pigg var jag tyvärr nästan aldrig. Det fanns ingen energi eftersom jag hade svårt att äta och den lilla energi jag hade gick åt till att springa snabbt på innebandyträningarna.
Men under de senaste två åren har jag jobbat aktivt för att ändra på detta. Jag gick hos psykolog i ungefär ett år, lärde mig att tänka realistisk, slappna av och leva i nuet. Och nu går jag i skolan, på en mycket krävande linje, och jag har lovat mig själv en sak - att alltid göra det JAG vill. Aldrig mer plugga p.g.a. grupptryck. Aldrig mer släpa mig upp på morgonen när jag mår skit och bara vill ligga kvar i sängen. Aldrig mer kämpa hårt för ett betyg som jag egentligen inte har någon användning för. Jag skolkar om jag är trött, jag kommer försent, jag satsar bara på godkänt. Jag låter mig själv skita i saker som man enligt normen inte får skita i. Men om normen står i vägen för att jag ska må bra - fuck normen! Jag vill nämligen inte att mitt liv ska handla om ekonomisk rikedom, höga betyg och tvång. Jag vill att mitt liv ska handla om motivation, intresse och glädje.
Jävla jul
Julen är fruktansvärd tycker jag. Jag hatar den tiden på året när alla blint bara ska konsumera. "Det är tradition". Jävla rolig tradition asså, en som grundar sig i en religion som jag inte tror på och om en människa jag inte bryr mig om. Det är som att alla ska köpa saker för att visa för sina familjer hur mycket de älskar dem. Om man behöver köpa en dator till sin dotter för att få henne att förstå att man älskar henne då är det något allvarligt fel i relationen.
Det blir i princip en lika skeptisk jul som förra året...
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja
Jag är inte en person som pluggar ordentligt inför prov, som alltid har stenhård disciplin på mig själv och måste satsa högt. Jag är precis jävla tvärtom. "Är det prov imorgon? Ojdå, det hade jag glömt. Jag kollar igenom boken lite då kanske."
Lärarnas viktigaste uppgift verkar vara att få oss elever att ständigt känna oss stressade och otillräckliga. Att alltid känna att vi kan göra lite bättre, även om vi redan är intresserade och lyssnar ivrigt på lektionerna. "Men vi pressar dem så att de ska lyckas här i livet!" Och vad menas med det? Att lyckas? Betyder det att man blir lycklig?
Nej, att lyckas betyder att man kämpar sig till höga betyg som man senare i de allra flesta fall inte har någon användning för. Det betyder att man har en dyr villa i förorten som skulle kostat hälften så mycket om den låg på en annan plats. Det betyder att all den tid som man la ner i sin ungdom för att "lyckas" inte bidragit till ett lyckligare liv utan snarare lagt grunden för en medellivskris. "Vart tog min ungdom vägen?"
Jag vägrar vänta på att mitt liv ska börja. Det tog trots allt 16 år innan jag insåg att det enda jag gjorde var att vänta. Livet börjar ju den dag man föds och slutar den dag man dör, och jag tänker inte ödsla mer än nödvändigt på någonting som inte betyder någonting för mig. Fuck höga betyg. Jag ska leva.
Att gå sin egen väg
Jag har oerhört svårt för mainstream-kulturen. Är du en svensk, sjuttonårig tjej? Då gillar du naturligtvis att sminka dig och att bära korta klänningar! NEJ. Jag hatar allt som säger åt mig att vara på ett sätt jag inte är. Jag hatar musiken, klädseln och sättet att vara på i mainstream-människornas värld. Och jag hatar svagheten i folk som gör att de faller för den.
För hur troligt är det egentligen att så pass många människor är på ett visst sätt? Gillar verkligen alla tonåringar som dricker att dricka? Gillar verkligen alla killar som sportar att sporta? Gillar verkligen alla tjejer som sminkar sig att sminka sig? Nej, jag tror inte det. Vi är flockdjur, jävligt rädda och nervösa sådana. Det är anledingen tror jag.
Jag har verkligen någonting emot det ignoranta sättet många människor lever sina liv på. Tänker de inte efter? Har de aldrig någonsin funderat på att man inte MÅSTE göra som alla andra gör? Att man inte måste följa normerna till punkt och pricka? Tänk, liksom. Snälla. Det känns som att de inte orkar vara sig själva, det är lättare att bara ta allt som ges dem. De är personlighetslösa. De saknar helt enkelt personlighet och har därför inget annat val än att ta av det som erbjuds. Det måste ändå vara så det fungerar? Eller?
Och i musikvärlden finns det fler exempel. Musik är bland det härligaste som finns tycker jag. Det finns de artister som är sig själva, lever fullt ut i sina riktiga personligheter som jag därför beundrar (om musiken är bra är en annan femma!). Sen finns det de som är mindre ärliga. Som kanske gör konstiga saker för att de... Ja, vill vara konstiga - inte för att de ÄR konstiga (läs: Lady Gaga). Det är det som är skillnaden. Att skapa uppmärksamhet för uppmärksammandets skull är inte samma sak som att få uppmärksamhet för att man gjort någonting som är typisk sig själv.
Mainstream - not so much fun. Störda människor som är störda påriktigt och inte bara låtsas är däremot ganska roliga. Och framförallt ärliga - de går sin egen väg.
DÖDA FISKAR FLYTER MED STRÖMMEN - LEVANDE SIMMAR MOT
Björk.
Rakning, hår och annat snusk
Sedan jag började läsa Lady Dahmers blogg har jag vidgat mina vyer ordentligt. Jag har alltid tänkt mycket på genus & jämställdhet, men jag förespråkade det på helt fel sätt. Jag har alltid vara en såkallad "pojkflicka" (gillar inte det ordet dock), och detta har jag spunnit vidare på med enda anledning att jag gillar att ifrågasätta och göra tvärtemot. Jag förstod inte att genus egentligen handlar om vad jag ville göra än vad som är minst normalt för mitt kön. För då är vi ju där igen - tjejer och killar indelade i två grupper.
Nu gör jag istället det jag vill helt enkelt - väldigt simpelt. Rakar armhålorna. Rakar inte benen. Har kort hår på huvudet. Målar naglarna ibland. Inga kjolar eller klänningar. Inga smycken. Använder handväskor. Det är det som är frihet.
Att jag har kort hår på huvudet är något jag märker är lite udda. Jag har blivit ifrågasatt flera gånger när jag är påväg in i tjej-omklädningsrummet. Jag har blivit stirrad på ibland. Jag har fått massor av "men nej, ska du klippa bort ditt fina, långa hår?". Men vad gör det egentligen? Jag vet ju vad jag är. Det är de andra som vill ha tydliga markeringar vilka som är av kvinnokön och manskön. Inte mitt problem liksom.
Att jag inte rakar benen handlar om en slags utmaning för mig själv. Det känns inte rimligt att spendera så mycket tid på att benen ska se ut på ett speciellt sätt, när jag dessutom inte tycker att märks så mycket skillnad. Det jag letar efter är att helt kunna känna mig bekväm som jag är. För min egen självkänslas skull. Jag duger - sådeså!
