Laks

Jag har varit vegan i över 11 år nu. Åsikterna och tankarna kring hur vi ska behandla andra levande varelser är ingrodd sedan länge och jag är inte längre lika känslig när jag ser hemska bilder och videor på lidande djur. Kanske har jag blivit van. Det känns garanterat annorlunda i alla fall från när jag som 16-åring började kolla på undercover-videor från Djurrättsalliansen om hur svensk djurindustri såg ut. Då var jag helt förkrossad - jag var så jävla grundlurad. Här hade jag gått i 16 år och trott att vi behandlade djuren bra och sedan dödade vi dem smärtfritt - inget fel med det väl?

 

Men när jag var 17 så möttes jag mer och mer av idén ute på internet att oavsett hur vi har behandlat djuret så rättfärdigar det inte att döda hen. För om det var så, så skulle ju mord på människor som är lyckliga och levt ett hyfsat långt liv vara okej... Och det var det ju såklart inte tyckte jag. Man måste ju hålla sig morally consistent, som Earthling Ed så fint kallar det. Så då började jag vara morally consistent och blev därmed vegan eftersom det var det enda rimliga utfallet. 

 

I ett år eller två så demonstrade jag en del med Djurrättsalliansen i Stockholm där jag då bodde. Men sen med tiden så försvann drivet. Eller drivet kanske hamnade på villovägar, det finns ju mer i livet förutom aktivism. Till slut så gick jag inte mer på demonstrationer, jag gick ut gymnasiet, blev sjuk i paniksyndrom med agorafobi till den grad att jag inte kunde överleva vardagen utan att mamma gick och handlade åt mig och klappade mig på ryggen när jag satt och skakade av ångest.

 

Sedan blev jag bättre, jag flyttade till Uppsala och började plugga. Men det var för tungt. Världen är inte gjord för sådana som mig, så jag blev sjuk igen. Riktigt sjuk. Kanske mer sjuk än gången innan, för den här gången gav jag verkligen upp. Vissa dagar kände jag att det inte fanns någon mening att leva överhuvudtaget. Mamma var fortfarande där med mig varenda dag, annars hade jag inte överlevt. Men till slut så vände det och jag började bli bättre.

 

Nu efter några år är jag gift, bor med min man och har pluggat klart det där programmet som kändes så omöjligt i början. Och nu, först nu, har jag börjat bli aktiv igen för djuren - och det har varit en av de bästa upplevelserna jag har haft på länge. Så lång tid har jag inte kunnat tänka på något annat än min egna överlevnad så att jag har nästan glömt bort att jag är vegan. Jag bor med en vegan, hela min familj är veganvänliga så det "träter" ingenstans riktigt. Men nu när jag är aktiv igen, då jävlar märker jag att jag är vegan varenda dag, och jag märker hur extremt karnistiska alla andra är. Och det gör ont som fan, men nu har jag orken att kämpa mot det. Nu orkar jag verkligen ge allt och kämpa långsiktigt för ett djurvänligt samhälle där djur inte ses som produkter utan som de kännande individer de faktiskt är.

 

 

Nej det går inte att bara "försöka vara glad" när man är deprimerad.

Nej det går inte att bara "lugna ner sig" när man har panikångest. 

OCH NEJ FÖR I HELVETE JAG KAN INTE BARA "SKÄRPA MIG" OCH SLUTA HA SOCIAL FOBI.

 

Förutom att vi som lider av psykisk ohälsa behöver leva med dessa hemska sjukdomar så ska vi även skämmas inför alla andra som är friska. Är det inte för att vi inte kan jobba och betala skatt så är det för att vi "vill ha uppmärksamhet". Tro mig, ingen som skär sig eller ligger i sängen en hel dag gör det för att få uppmärksamhet. Dom gör det för att dom mår sjukt dåligt och för att dom inte får någon hjälp. Om vi behandlade alla psykiska sjukdomar som vilka andra åkommor som helst skulle mycket av tyngden och skammen försvinna.

 

Jag har haft social fobi nästan hela mitt liv men ändå är det först nu, genom denna KBT-behandlning som jag har förstått att det handlar inte om vilken inställning jag har. Det är ett fysiskt fel i hjärnan som göra att min kropp signalerar livsfara så fort jag närmar mig någon av de situationer jag är rädd för. För några månader sen var det ALLA situationer. Jag kunde inte ens gå ut utomhus. Men tack vare exponeringar kan jag göra massvis idag. Är fortfarande extremt handikappad så det är en lång bit kvar men jag är inte utsatt på samma sätt som innan. 

 

Och ja, jag tycker att man är handikappad om man har psykiska åkommor. Jag skäms inte över att jag inte kan jobba, jag är sjuk och det är ingenting jag kan göra någonting åt. Jag går igenom behandling och gör så gott jag kan, men det är inte mitt fel att jag blev sjuk. Och under tiden jag tillfrisknar ska jag fanimej ha pengar från staten så jag slipper oroa mig för ännu en sak. När jag blir frisk och kan jobba igen kommer jag gladeligen betala för andra människor som är i samma utsatta situation.

Jag har som sagt social fobi och det var någon som hade missat det. Nästan hela min uppväxt har denna ständiga följeslagare varit med mig, på (inget) gott och (massor av) ont. Och folk fattar inte hur det är att leva med det. "Varför är du så trött?" - För att min kropp är livrädd varje dag och tror att jag utsätter den för någonting livsfarligt!

 

Det går inte att förstå hur uttröttande det är att ha social fobi. Jag förstår att när man inte har det själv så är det svårt att föreställa sig. Tänk dig att du varje dag blir insläppt i ett rum med lejon. Du blir livrädd, tror att du ska dö och hela kroppen bara skriker DRA HÄRIFRÅN SÅ FORT DU KAN! Men du vet att du borde stanna kvar för det här är ju din arbetsplats/skola, och alla andra i rummet som inte kan se lejonen sitter ju kvar. Dom kan istället lägga sin energi på att lyssna på läraren eller jobba. Men har man social fobi, då sitter man där med tung andhämtning, illamående, svettningar och impulser av att bara resa sig upp och springa ut. Lejonen fortsätter skrämma dig och du fattar inte hur du ska kunna klara det. Till slut så går rädslan över eller så ger du upp. Ger du upp blir det ännu svårare att ta sig tillbaka nästa gång, och att vänta tills den intensiva rädslan gått över är oerhört svårt. Tänk dig att du upprepar det här flera gånger varje dag. Du kommer bli jävligt trött.

 

Så såg min vardag ut under många år. Inte konstigt att jag freakade ur till sist och fick panikångest. Men det blev bättre, och nu har jag levt 4 år utan problemen. Men dom kom ju tillbaka igen, såklart. För några månader gick jag inte ut genom dörren ens för jag började må illa av tanken att lämna hemmets säkerhet. Fast grejen var ju att jag var inte ens säker hemma, för panikångest kan komma var man än befinner sig. Det kändes typ som att bli jagad av mördare som aldrig kom längre bort än 10 meter från mig, hur mycket jag än sprang och sprang (metaforiskt). 

 

Just nu går jag igenom en bra, strukterad exponeringsterapi vilket jag inte gjort tidigare, eftersom fokusen då låg på panikångesten. Jag tycker KBT fungerar bra, det har hjälpt otroligt mycket redan nu och sen helvetes tiden har det som sagt bara gått 2 ynka månader. 

 

Som icke-fobiker så kan jag förstå att det låter löjligt, men när jag kunde handla igen efter den här tiden så jublade jag. Jag var så otroligt glad. Och idag åkte jag massa buss. Jag övar, flera gånger i veckan. Det är så jävla orättvist, för alla andra bara kan det från början utan att ens anstränga sig medan jag måste jobba varje dag i många, många månader för att uppnå samma tillstånd som dom. Men dom fattar ju inte det heller, hur jävla bra dom har det. Kan du åka tåg? Kan du åka med en kompis in till stan? Kan du gå på en släktträff? Jag bara drömmer om att kunna göra sånt. Men det kommer väl bli lättare med tiden. 

Jag har nästan hela mitt liv haft social fobi i olika grader. Det har pendlat i perioder ända sedan jag var åtta år gammal, och nu har jag för andra gången i mitt liv haft en kort tid på några veckor då jag inte ens kunnat gå ut genom dörren för jag varit så fobisk. Jag kan tänka mig att folk som inte själv har någon allvarlig diagnos har svårt att förstå. Tänk att vara så jävla livrädd för andra människor blickar, bedömningar och åsikter att du känner att du inte ens kan gå till affären.

 

För mig har det gått utför med fobin senaste åtta månaderna. Jag har känt det i hela kroppen men inte riktigt trott att det kan vara så illa, att det där hemska kommer tillbaka som jag äntligen lyckats bli fri från. Men tillbaks kom den. Och efter en hel sommar av press (jag jobbade i kassan i en stressig affär, varför utsätter jag mig ens för sådant?), så gick det inte längre. 

 

Nu har jag precis börjat våga mig ut igen. Noggrann och långsam exponering har gjort att jag kan åka iväg med bilen och gå och handla några saker i taget. Jag är i alla fall påväg mot något bättre. 

Äntligen har jag blivit diagnostierad med social fobi. Jag har vetat ända sen jag var 16 att det är det jag lidit av, men psykologer är ju lite som politiker - svarar undvikande. Det kändes så skönt att få det på papper att jo, jag har faktiskt social fobi. Som ett kvitto på allt det jag upplevt varit på riktigt.

 

Fobin har jag haft sen första året i skolan. Det gick upp och ner under många år men jag fick till slut bra hjälp av en psykolog och blev helt frisk under gymnasiet (läs hela min historia här). Jag utvecklades något enormt och klarade av skolan, kunde skaffa mig ett socialt liv utan mängder av ångest för första gången i mitt liv, börja jobba osv.

 

Men sen kom det tillbaka i våras. Det blev långsamt sämre och sämre, och jag kunde inte riktigt greppa varför. Jag försökte jobba, men det var tungt. För några månader sen slutade jag eftersom jag inte klarade av det längre. Och det är då - när jag erkänner för mig själv att jag inte KAN - som allting bara blev en nerförsbacke. Det blev svårt att träffa kompisar överhuvudtaget. Jag tackade nej till ett jobberbjudande som jag i mitt friska tillstånd hade skrikit JA till.

 

Nu fick jag ju äntligen diagnosen, och har fått börja KBT för andra gången i mitt liv. Och jag märker att jag ändå är rätt glad och vet att det kommer bli bättre, för denna gång har jag hopp. Jag vet att det löser sig, för jag har gjort det förr. Och då var det så sjukt mycket tyngre. Har alltid upprepat orden för mig själv; "aldrig igen". Jag får panik när jag närmar mig sjukdomen jag äntligen blivit frisk från, men som tur är vet jag idag att jag kan bli av med den igen.

Men snälla jävla värme, kan du bara dra åt helvete? Det har varit underbart väder i flera veckor, 16 grader och regn så man kan tänka och må bra, och nu kommer du ditt jävla svin och ska förstöra min tillvaro. Hösten kunde inte vara mer efterlängtad.

Jag tror att äkta lycka uppstår när man inser vad livet egentligen handlar om. Att det är alla dem där små, meningslösa sakerna som man egentligen inte lägger någon vikt vid. Det är dem som är livet. Borsta tänderna. Gå och handla. Prata med en annan människa. Sova. 

 

Livet ligger inte precis där borta runt hörnet, utan det har redan har börjat och är i full gång. Det som händer nu är det som är hela poängen. Går du i gymnasiet? Sluta tänk på att du ska gå på universitetet. Jobbar du? Sluta tänk på att du ska pensionera dig. Lyckan finns inte DÄR FRAMME, den finns här. Om du bara tar tag i den. 

 

Nu låter jag som en riktig jävla avdankad positivt-tänk-förespråkare, men det är inte positivt tänkande jag syftar på. Jag menar att en acceptans av sin situation kan göra underverk för många.

 

Jag menar absolut inte att man på något sätt ska nöja sig med ett "dåligt" liv. Om du vantrivs på ditt jobb eller avskyr hela din umgängeskrets eller är deprimerad så räcker det naturligtvis inte med att acceptera allting och sen blir det bra.

 

Om man inser att allting pågår just nu och bara finner sig i det, då tror jag att man på riktigt kan bli lycklig. 

Få saker är så frustrerande som att inte kunna äta. Jag blir utmattad och tom i kroppen men kan ändå inte fylla på med energi, för så fort jag värmer mat eller gör en macka  som jag sen ska tugga och svälja tar det bara stopp. Förut var det alltid illamåendet som hindrade mig från att kunna äta, men nu är det oftast inte det som är problemet. Jag har ingen ätstörning, aldrig haft. Det har knappt handlat om något kroppskomplex, jag tror helt enkelt att det är ett uttryck för mina känslor. Är någonting jobbigt i mitt liv just nu? Synd, nu kommer jag inte kunna äta på en vecka. 

 

Det är svårt att gå till jobbet, vetandes att när det är dags för lunch så kommer jag vara så hungrig att jag nästan svimmar men det kommer ändå inte gå att äta mer än kanske fyra tuggor. Det senaste året har jag fått hjälp av en dietist som förbättrat situationen markant (nu vet jag i alla fall vad jag ska göra åt problemet), men i perioder kommer jag tillbaka till den där "stopp-känslan" i halsen och magen.

 

Allt började med emetofobin som jag haft så länge jag kan minnas. Hunger ledde till illamående, vilket ledde till mindre ätande, vilket ledde till mer illamående, trötthet, ångest, hunger osv osv i 20 års tid. Kanske är det en ätstörning. Jag har faktiskt ingen aning. Det handlar i alla fall inte om att jag inte VILL äta av olika anledningar. Oj vad jag vill äta. Jag vill inget hellre, jag vill vara pigg och orka med saker. I perioder går det ju bättre men just nu går det sådär. Det går väl över.

Jag kommer inte ihåg någon barndom. Det jag kommer ihåg är rädsla, skräck, panik, ångest. Att jag låste in mig på toaletten när känslorna blev för mycket, när det kändes som att jag skulle dö. Jag minns stressen och illamåendet inför varenda skoldag, varenda träff med en kompis.  

 

Jag kommer inte ihåg någon ungdom. Jag var inte ute och festade. Jag hade inte många kompisar. Jag satt hemma, hindrad från saker som jag egentligen borde kunnat upptäcka men inte kunde p.g.a. mitt osynliga handikapp som jag inte ens själv förstod att jag hade.

 

Nu är jag 20 år. Och jag undrar, när i helvete ska eländet ta slut? Direkt när man kravlat sig ur det ena hålet ramlar man ner i nästa. Inte ett lika djupt hål visserligen, jag har ingen dödsångest längre och panikångesten har hållit sig borta i flera år nu. Men inte faan mår jag bra. Inte faan är jag frisk. Jag önskar att jag kunde ha cykler av glad och ledsen längre än ett dygn. Jag vill inte ringa runt med gråten i halsen varje kväll och försöka få tag på någon enda människa som orkar lyssna på mitt gnäll. 

 

När jag är nere är livet värdelöst och jag är för svag för att orka ta emot hjälp. Och när jag är uppe då mår jag ju bra, så varför skulle jag behöva hjälp? När ska den här onda cirkeln brytas? Jag har trots allt väntat i 20 år, och sanningen kanske är den att jag egentligen inte vet hur man gör när man mår bra. Kanske trivs jag där nere i mitt hål, mörkt och ensamt för det är det enda jag känner till. 

En dag på ett riktigt jobb och jag blir utbränd. Typ. Jag ligger i sängen och gråter för att jag måste gå upp halv fem på morgonen och dagen därpå ringer jag och säger upp mig. Jippi, jag kommer klara mig galant i arbetslivet.

 

För vill man inte jobba heltid, 8-17 (eller i mitt fall 06:30-16) så är det ju liksom lite kört. Gillar man inte att gå upp tidigt, släpa sig iväg när kroppen skriker "NEJ NEJ NEJ" och vänta på att klockan ska bli gå-hem så funkar man ju inte riktigt. Man duger inte.

 

Nä, faan vad trött jag är på att jobbet ska gå före allt annat. Folk tycker man är lat om man inte pallar, men gissa vad? JAG PALLAR INTE. På morgonen vill jag vakna av att kroppen är färdigvilad, och på kvällarna vill jag gå och lägga mig för att jag är trött och vill sova, inte för att jag ska kunna komma upp i tid dagen efter. Jag hatar att jobba av hela mitt hjärta och jag har svårt att tro att oavsett vilket arbete jag skaffar mig att jag skulle trivas där. Det gäller bara att ha så korta dagar så att man överlever och ha en hyfsad lön så det känns värt besväret.

 

Gymnasiet är snart slut men det har aldrig känts som att det är en så lång väg kvar som nu. Jag skäller ut lärare, tröttnar på eleverna, får ångest bara av att tänka på att plugga. Vill bara sluta. Jag hatar skolan. Fy faan vad jag vantrivs där.

Hej, jag tänker inte komma på fler lektioner för varje gång jag går till skolan känner jag för att ta livet av mig. Jag hatar min skola och jag hatar min klass och jag kan omöjligt samarbeta med idioterna i klassen. 

Borde definitivt börja skriva lite igen här. Inte för att jag känner att jag måste utan för mitt eget förstånds skull. JAG MÅSTE SKRIVA AV MIG OM ALL DENNA IDIOTI SOM FINNS ÖVERALLT. 

 

Jag tar ett exempel bara; gym, what the fuck liksom? Jag har börjat gymma, sedan dess har jag börjat må sjukt dåligt över min kropp. I takt med att musklerna har blivit större och starkare så har jag mått sämre och sämre psykiskt. Att omge sig med människor som pratar om hur man ska maximera proteinupptag och hur man ska sova och allmänt hur man ska leva är inte bra. Gym är kul på ett sätt, men det ligger ett kroppsförakt bakom beslutet. Och om jag tänker efter, gör det inte det i all träning ändå?

 

Varför går jag ut och springer ibland? För att det är kul? Nej, för i helvete heller. Det är inte kul. Möjligtvis de första 100 meterna då jag fortfarande inte känner för att bara ge upp och spela Candy Crush istället. Och lättnaden, stoltheten, lyckan jag känner efteråt - är det sann lycka? Eller är det nöjdhet för att jag precis försökt förändra min kropp lite närmre idealet? 

 

Är så trött på det konstanta förändrandet av kroppen. Vi lägger ner så mycket tid och energi och pengar på att FÖRÄNDRA våra kroppar som egentligen det inte var något fel på från början. Dem funkar oftast; dem kan äta, bajsa, springa, simma, hoppa, somna. Men oj det är en valk där och det är fett där och mina muskler syns ju knappt och kommer jag duga, kommer jag bli älskad?

 

GAAAAAH jag orkar inte. Funderar seriöst på att sluta gymma bara p.g.a. av den här vidriga kroppsförakts-andan som ligger som en kletig hinna över gymlokalerna. 

Jag är så jävla trött på studenten. Om 3 månader är jag färdig med gymnasiet (kommer behöva läsa något mer ämne efter dock.. men men) och det är nu allting med fester och skit börjar. Man ska ha varit peppad för en speciell kväll sedan första terminen i ettan - studentskivan.

 

Men nej, jag är inte taggad. Jag är inte ens sugen. Jag tycker evenemang är värdelösa för hur ska jag någonsin kunna veta vad jag vill göra just den kvällen och sex veckor? Att bestämma saker veckor, kanske till och med dagar i förväg är någonting jag drar mig för. Att då bestämma en fest tre år i förväg är jävligt overkill. Vill bara skita i alltihop utan att bli kallad för "tråkig". Pallar inte all jävla uppståndelse kring en sån fjantig sak som att skolåret tar slut. Varför kunde vi inte bara hänga lite på en strand och käka pizza?

Fast nu när jag tänker efter så har jag visst varit jävligt påverkad av skönhetshetsen tidigare. Inte på det där traditionella sättet som en kanske föreställer sig att det ska se ut; en ung flicka som står framför spegeln och klämmer på magfettet. Så såg det inte ut. Så har det aldrig sett ut (förns nu då). Det var mer saker som att jag använde BH trots att det är det mest obehagliga och äckliga klädesplagg som går att fästa på kroppen. I flera år använde jag det trots att jag AVSKYDDE det. Tills den dagen jag kom på att det inte fanns någon lag att tjejer måste ha BH på sig. Då löste sig problemet oväntat fort (lösning: ta av den!).

 

Men jag hade en period där i slutet av högstadiet - i samma veva som min panikångest eskalerade och jag var tvungen att hoppa av skolan i förtid - när jag ifrågasatte ALLT. Det var ju då jag föddes. Asså jag, mitt riktiga jag. Det var då alla de där bra, underbara, men ändå jobbiga tankarna (för det är ju jobbigt som faan att förändras!), kom in i huvudet på mig. Måste jag äta kött? Varför tvättar jag håret med schampo? Kan jag inte gå utan BH? Måste jag börja gymnasiet? Varför ska alla tjejer sminka sig bara för att de är tjejer? Osv osv i alla oändlighet.

 

Efter det fortsatte jag. Och jag kommer aldrig sluta heller. Att ifrågasätta mig själv är fanimej det överlägset bästa projektet jag startat i hela mitt liv.

 

 

Är det någon mer än jag som har det där extremt irriterande beteendet att det helt enkelt INTE GÅR att fokusera på en sak i taget? Jag gör alltid tio saker samtidigt.

 

En helt vanlig dag när jag kommer hem kan jag börja med att packa upp sakerna ur ryggsäcken, och mitt i allt komma på att jag är kissnödig. Sätter mig på toan, kanske kollar någonting på mobilen och kommer på att visst faan, jag skulle ju fixa det där mejlet. Så då sätter jag mig vid datorn och börjar skriva på mejlet, och en tredjedel igenom märker jag att jag är hungrig. Så då går jag till köket och sätter på vatten samtidigt som jag plockar upp ett äpple och börjar äta av. Sen blir jag sugen på att spela piano så då lägger jag ifrån mig äpplet på vardagsrumsbordet och börjar spela. Efter 10 minuter hör jag hur det kokar över på spisen.

Sen varvar jag mellan alla aktiviteter i princip resten av dagen. Max 3 minuter på varje station typ. Produktiv eller vad? Nja... Nån som känner igen sig?

 

 

 

En stor del av min tid har jag förut ägnat åt att längta framåt. Att tänka att snart, snart blir det bättre. Snart kommer livet att bli otroligt häftigt, spännande, kul - annorlunda. Men det jag inser är att livet kommer alltid att vara att borsta tänderna, diska, sova, åka bil och handla mat. Det är liksom sånt som aldrig kommer att förändras. När jag är 40 så kommer jag fortfarande gå runt och fundera på vad jag ska äta till middag eller när jag ska gå och lägga mig. Jag som alltid har trott att en dag så bara kommer allting bli annorlunda och allting kommer bli så där superroligt hela tiden. 

 

Jag svamlar men det ligger ändå någonting i det. Jag tror det handlar om en dröm om att allting - ALLTING - kommer att bli bra en dag. Inga problem liksom. Men så blir det aldrig. Livet kommer alltid att vara så där lagom melankoliskt och långsamt men DET GÖR INGENTING. Inte för mig i alla fall. Jag tycker att tandborstning och bilåkande är rätt gött faktiskt. 

 

Allt detta positivt tänkande och tjo-och-tjim-psykologi som ständigt florerar i vårt samhälle - det är farligt. I alla fall för vissa människor. För när en sitter där med en depression eller en kommande panikångestattack så HJÄLPER DET INTE att någon böjer sig ner över en och berättar att "men du ska bara tänka positivt!" eller "det blir som man tänker!". Det enda det här bemötandet skapar är ännu mera osäkerhet och skuld. För om de där meningarna stämmer, då innebär ju det att det är personen i fråga som det är fel på. Att hen inte tänker tillräckligt positivt, att hen inte tänker på RÄTT SÄTT. Det är hens fel.

 

Positivt tänkande kanske fungerar för en del människor, och ja, faan vad roligt att det har gjort det för er. Men för mig och många andra gjorde det inte det. Det skapade istället ännu ett problem (skuld). Det har gjort mig förbannad många gånger eftersom det väldigt ofta riktas till fel personer. Jag kan förstå att en människa som inte lider av någon psykisk sjukdom eller varit med om något annat riktigt hemskt kan vinna på att försöka vända sitt negativa tänk. När ens största problem är typ att bussen kommer försent eller att ens favoritbyxor går sönder. Då går det utmärkt att applicera positivt tänkande.

 

Var jävligt försiktig med vem du slänger ett "men tänk positivt" över. Det kan skada väldigt mycket om det hamnar hos fel person.

Om det finns något som gör mig förbannad så är det när folk säger att en inte ska vara arg. Att en inte ska hata. Det är fruktansvärt respektlöst att säga åt en annan människa hur hen ska känna och vara. För mig så är ilska och hat någonting som jag MÅSTE ha. Jag har alltid känt hat för vissa människor som jag tycker är riktigt ruttna och som gör idiotiska saker. Jag tänker inte acceptera att de är dumma i huvudet och gör elaka saker mot mig eller andra, därför hatar jag dem istället. Och det är inget fel med det.

 

Det kanske inte är det sundaste att gå runt och konstant hata alla som inte är perfekta (det har jag också sysslat med, DET är inte hälsosamt), men det är en stor skillnad mellan att hata och att hata. Jag ger bara mitt hat till dem som verkligen förtjänar det, och det är bara ett fåtal personer (mindre än 5 pers). Och då menar jag inte att jag praktiserar mina känslor och slänger ner hundskit i brevlådan och repar deras bilar, utan snarare att jag ACCEPTERAR min egen känsla och låter hatet finnas där. För precis som det är osunt att hata för mycket är det också osunt att förtränga det. Det är en känsla precis som alla andra och den måste få finnas där.