Laks

 

Hittade en riktigt intressant video av Bite Size Vegan som handlade om hästar och ridning. Det här är någonting jag funderat över en del då jag har haft en del trav och ridning i min familj, så detta har varit ett återkommande problem. Kan man rida på hästar och samtidigt respektera dom som individer? Jag har blivit mer och mer tveksam genom åren, inte bara för dom fysiska påfrestningarna det skapar hos hästen utan främst dom psykiska. Vad vill vi ha för relation till våra vänner som är av en annan art? Vill vi bete oss som kärleksfulla föräldrar, arga härskare eller bara en neutral kompis?

 

Tyvärr innebär ridning och trav omedvetet att man utnyttjar hästen. Jag tror inte att många travtränare och kuskar har för avsikt att härska och utöva sin makt över hästen, men på något plan är det ju precis det dom gör. Jag är defintivt ingen hästexpert men jag har ändå sett trav på nära håll. Bättre än ridning på det sättet att djurets rygg inte skadas av vikten av en människa, men samtidigt lika mycket utrustning som är till för att manipulera och få hästen att göra som en vill. Är det verkligen kärlek? Att trä på alla dessa selar och sulkys och munbett och allt vad det är. Personligen skulle jag inte vara nöjd med alla de där obekväma sakerna på mig.

 

Det finns andra erfarenheter jag har som jag har lätt att dra paralleller till när jag lyssnar på denna intervju. Jag har haft marsvin nästa hela mitt liv (inte nu längre dock på några år). I början satt de i en liten bur precis som dom i djuraffären sagt att det skulle vara. Vi tog ner dom på golvet så dom fick springa och vi satt med dom i knäet och klappade dom. Kärlek? Kanske, det kändes så då i alla fall men nu i efterhand känns det bara fruktansvärt fel. När jag blev äldre och började intressera mig för djurskydd bestämde jag att marsvinen skulle få en större bur. Men en bur är fortfarande en bur... Och senare när djurrätten började slå rot i huvudet på mig byggde jag en helt ny, denna gång nere på golvet med en praktisk dörr på som kunde öppnas och stängas efter behag. Jag slutade att ta upp marsvinen i knät och klappa dom, bara dom som visade att dom ville blev klappade. Istället la jag tid på att gömma godsaker i rummet dom bodde i (och ibland utanför, dom kunde ju nu vandra vart dom ville i lägenheten) och öva agility med Noomi som var så fruktansvärt lik en pigg liten hund.

 

Allt detta är det jag tänker på när jag lyssnade på denna video. Acceptans av djuren som egna individer med egna personligheter och önskningar. Det är så fruktansvärt djupt rotat i våra uppfattningar om hur vi ska bete oss mot andra arter. Det är så himla svårt men samtidigt så himla lätt. För dom är ju bara precis som vi människor - olika.

 

Idag har jag varit helt upptagen med att hjälpa ett par sköldpaddor. Lite udda sysselsättning men en jävligt rolig en! Min syrra har tagit omhand om två vattensköldpaddor och dem har levt hela sina liv i ett alldeles för litet akvarie, utan skydd och en ordentlig landdel. Men idag har vi fixat så dem har det bättre. Just nu bor dem i badrummet (hemma hos min syster, inte hos mig) i en sådan där damm som man brukar gräva ner i trädgården och ha karpfiskar i. Dem verkar nöjda!

 

 

 

 

 

 

Dem ska senare få flytta in i ett annat rum där en hel "bur" ska byggas där landdelen blir mycket större, och det ska sitta ihop på ett naturligare sätt med dammen. Det kommer bli skitbra! Dem verkar redan vara mer sysselsätta. Lite grenar ner i vattnet att simma under, större yta att röra sig på, växter att tugga på osv... Och ännu bättre ska det bli!

 

Jag har tänkt mycket på det här med att ha husdjur. Som ni kanske redan vet så adopterar jag enbart djur som behöver ett nytt hem, sedan jag insåg att djuraffärer är en förtryckarindustri av hög rang.Och jag har ju skrivit en del om vad jag tycker om detta, men aldrig om vad som händer när djuren väl kommer hem till sin nya matte/husse.

 

Sanningen är att många verkar ha minimala burar, ger fel mat och tröttnar efter ett antal månader/år på sina djur. När jag var fem skaffade min familj sina första marsvin. En hona och en hane som vi skulle avla på (SUCK). De fick höhäck, saltsten, en egen hemmagjord bur som visserligen var av hyfsad storlek. Men sedan när ungarna kom var det alldeles för litet och dessutom fick inte marsvinen spendera alls mycket tid på golvet där de kunde upptäcka och ha kul.

 

När jag var 13 började jag vara mer och mer involverad i djuren, då adopterade vi vårt första marsvin från Mia Winge i Vallentuna (marsvinshjälpen). Först då fick vi lära oss att höhäck var skit och saltsten likaså. Efter det skaffade vi snart också en större bur på 140x70. Efter ytterligare ett par år kläckte jag idén om att ha en öppen bur, ställa ner hela skiten på golvet, såga ut en liten öppning och bygga en träram med dörr som placerades runtom hela den usprungliga buren. Det blev succé, marsvinen kunde gå in och ut hur dem ville och hade i teorin tillgång till hela lägenheten. I praktiken var de däremot för fega för att gå ut ur rummet, förutom när de vid enstaka tillfällen kom till köket för att tigga käk.

 

Sedan tänker jag på alla husdjur som sitter i små, små burar helt utan stimulans. En hamster som kanske får komma ut och springa en timme om dagen, eller ens det. Vad jag har hört så är det faktiskt så de tas om hand av många. Min egen hamster är frisläppt i ett helt rum på 10 kvadrat från sekunden han vaknar tills han går och lägger sig. Och även då kan jag ibland känna att han borde få upptäcka mer - tänk då på de som inte får komma ut alls, hur jävla hemskt borde inte det vara?

 

 

Vi människor beter oss som bekant helt fruktansvärt gentemot de djur vi äter, experimenterar på och klär oss i. Men är vi alltid så himla snälla mot husdjuren heller? I jämförelse blir ju hamstern som aldrig blir utsläppt behandlad som en kunglighet, men i jämförelse till... ja, jag vet inte - RÄTTVISA - är den där hamstern gravt misskött.

Det sista du ska göra är att avla på dina djur. Gör ALDRIG det. Det finns så många marsvin, katter, kaniner och hamstrar där ute så det inte är klokt. Det sista som behövs är att någon hobby-avlare föder upp kullar som aldrig kommer få ett tryggt boende, eller som tränger ut andra djur som skulle ha kunnat få ett tryggt boende.

Jag har adopterat marsvin två gånger. Ena gången handlade det om en familj som tröttnat på sina djur och ställt ner dem i tvättstugan för att de inte orkade se dem. En dog, den andra hamnade hos Mia Winge och Marsvinshjälpen, och kom därifrån hem till mig.

 

 

Den andra historian handlade om Belinn (bilden ovan). Hon hittades i en skog tryckandes under en buske tillsammans med ett annat marsvin. Om de hade smitit eller blivit dumpade vet vi inte. Det var höst så båda djuren mådde riktigt dåligt av kylan, och det andra marsvinet avled senare p.g.a. det. Ensam kvar fick Belinn spendera ett halvår hemma hos dem som hittat henne. De hade ingen erfarenhet av marsvin och visste inte hur de skulle sköta om henne, men de försökte så gott de kunde - de ville väl. Men efter ett tag insåg de att hon kanske borde bo någon annanstans eftersom hon var så rädd och därmed väldigt svår att hantera. Där kom jag in i bilden.

 

Tusen andra historier följer samma mönster. "Vi har tröttnat så nu säljer vi Konrad och Mimmi", eller den klassiska "två marsvin till salu, 3 månader gamla, säljs p.g.a. allergi". Gå in på blocket och titta hur många du hittar i just ditt område som har lagt ut en annons med precis dessa meningar.

 

I andra fall orkar inte matten/hussen ens försöka omplacera sitt djur. Folk som lämnar sina marsvin i en skokartong i grovsoprummet eller lämnar dem utanför stället de skaffade dem på. De dumpar dem direkt i soppåsen som om de vore en möbel som gått ur tiden. Och det är väl egentligen precis det värdet som zoobutikerna signalerar att djuren är värda - 300 kronor kostar ett marsvin på din lokala djuraffär.

 

 

Ett av marsvinen är sjukt. Vi har varit iväg hos veterinären imorse och de kan inte hitta något fel på henne. Tänderna är bra. Magen också. Men hon vägrar äta hö och hon har gått ner i vikt. Gurka, tomat och persilja slinker ner i alla fall.

Samtidigt håller jag på med ett måla-om-rummet-projekt där jag ska förvandla hela min sängkammare till en djungel. Passande nog heter kulören djungel. Mörkgrönt blir det, det kommer passa skitbra till alla mina gullrankor som hänger ner från tak till golv.

 

Jag återkommer när svinet är friskt och väggarna är målade (imorgon förhoppningsvis).

 

Jag har tänkt på det här med att ha katt. Jag tror faktiskt att jag kommer ha det någon gång i mitt liv, jag gillar dessa självständiga och trevliga djur. Det är nog sant också som det är sagt, att de är de enda husdjuret som själv valt att bli det. De är med på sina egna villkor, de går ut när de vill och är mer egentänkande än vissa människodjur jag känner.

Men så kommer vi till det svåra. Ska man ge ett äkta rovdjur kött eller ska man köra vego? Jag tror faktiskt att jag skulle välja vego. Jag skulle inte klara av att gå till en affär, sträcka mig efter en burk full med konserverade kroppsdelar i och sedan betala. Men innan en eventuell katt skulle bli familjemedlem skulle jag läsa på ordentligt och se hur det här med kattkost verkligen fungerar. Jag har hört många som gett vego till rovdjur och det har gått bra.

 

Men om man släpper ut en katt då? Den kommer ju vilja jaga. Den kommer springa efter möss och råttor och sorkar och vilja döda dem. Och visst, det känns lite obehagligt men när det handlar om vad en katt gör ute i naturen på naturens villkor känns det inte lika farligt. Ingen kan göra någonting åt att världen är uppbyggd som den är - rovdjur har andra behov än betesdjur. Det går inte att ändra på.

 

Det här med att ha husdjur. Är det okej? Är det fel? Är det dubbelmoraliskt av en vegan att ha det?

Djuraffärerna är någonting jag personligen ställer mig emot. Jag har praoat på en och såg tydligt hur lite djuren betydde för personalen och hur de behandlas som produkter. Men det blir ju så, när pengar är inblandade (grunden till allt ont).

 

Men uppfödare då? Är det okej? Jag har aldrig varit hos en uppfödare och kommer nog heller aldrig att besöka en. Men själva grundtanken för en uppfödare är givetvis att föda upp - att avla på de "bra" (söta) djuren och sälja dem vidare till människor som förmodligen får lite mer och lite bättre information än om de hade sökt sig till en djuraffär. Men men, uppfödare känns också ganska fel nuförtiden i mina ögon. De försörjer sig på att handla med levande varelser vilket i princip går emot varje grundtanke i min veganism.

 

Så man ska inte få ha husdjur alls? Nja, just nu så finns det ju alla möjligheter att skaffa husdjur utan att varken stödja djuraffärer eller uppfödare. Det kallas adoption. Själv har jag adopterat två marsvin genom tiderna (varav en tyvärr gått bort). Dessa djur behövde båda ett hem när deras tidigare husse/matte övergett dem. Historien om dessa två underbara själar kan jag berätta senare.

 

Att adoptera djur i nöd ser jag absolut inte som något problem. De får ett bättre liv än de annars skulle ha fått, man räddar de som verkligen behöver det. Men när det kommer till en medveten uppfödning och handel kring djur, är vi inne på exakt samma spår som kött- mjölk & äggindustrin. Även om just dessa djur inte är ämnade att bli mördade eller utnyttjade på samma sätt är de fortfarande där för människans skull. Detta är ett genomgående tema i förtryckarens värld - att en annan grupp/ras/art ska finnas till för dem istället för sin egen skull.

 

Om uppfödningen av husdjur i framtiden slutar, kommer det inte heller finnas några övergivna och dumpade djur att adoptera. Ska vi då inte ha djur alls? Jag vet faktiskt inte. Det finns så många människor som tar bra hand om sina ickemänskliga vänner men samtidigt finns det minst lika många som inte gör det.

Läste detta i metro. Härligt att det uppmärksammas, många djur får fel mat p.g.a. brist på kunskap och engagemang. Och detta beror nog till stor del på att djuraffärer ger helt fel råd. Industrin bakom djurförsäljningen är inte vacker, och handlar enbart om pengar. Läs mer om mina åsikter kring djuraffärer HÄR.

Denna syn är verkligen inte rolig. Mattar och hussar som tror att det inte är farligt att lämna hunden i bilen en varm sommardag gör sina djur en stor otjänst. Sanningen är att temperaturen kan nå upp till 80 grader inuti en bil om solen ligger på, och i dessa lägen händer det att djuret dör av värmeslag.

 

Bara fär några dagar sedan såg jag det igen. Jag och min mamma befann oss på ett café där vi satt utomhus, och en bit längre bort stod en bil parkerad - med en hund inuti. Det var stekande het sol och vi märkte inte ens hunden förrän den började skälla, och då hade hussen varit borta i ungefär 5 minuter.

 

Vi gick dit för att se vad som stod på och konstaterade direkt att det måste vara fruktansvärt varmt därinne. En sidoruta var lite neddragen, men luften blir inte mycket svalare för det. Vi gick in i de närliggande affärerna och frågade om bilen med hunden i var deras, men inte då.

 

Det hade säkert gått 15-20 minuter innan vi insåg att vi måste göra något, så vi ringde polisen. Precis då kom hussen tillbaka, en gammal gubbe med en systemetpåse i handen som direkt blev riktigt ilsken (såklart man blir det, vi försökte rädda hans hund från att dö liksom), och skrek ett antal otrevliga själsord till oss båda. Jag ska inte påstå att vi inte sa något tillbaka, vi var ganska arga vi också. Ett "ta hand om din hund för i helvete!" och sen gick vi därifrån. Hunden dog inte i alla fall, hoppas han bryr sig om sin hund i fortsättningen och tänker efter nästa gång.

 

 

 

Idag säljs (!)många olika djur i affärer runtom i Sverige. Kaniner, råttor, möss, fiskar, undulater, marsvin och hamstrar är vanliga arter. Dessa djur föds upp i syfte att hållas som "sällskapsdjur" hos oss människor. I många fall handlar det om barn som tjatar sig till ett djur och sedan tröttnar. Levande varelser har blivit till en vara som kan köpas och säljas och till och medslängas (avlivas) när det inte passar längre.

Jag ser inget fel i att ha djur hemma, jag har ju det själv. Villkoren ska vara att de ska kunna bete sig naturligt och må bra. Alltså passar det kanske inte så bra att skaffa fåglar som aldrig kommer få tillgång till att flyga, eller marsvin som aldrig kommer få böka i hö, eller hamstrar som aldrig kommer få komma ut och springa. Det är sådant som man kontrollerar innan man tar på sig ansvaret för ett eller flera liv - ända tills den dag de dör.

 

Jag ser det ungefär som att man skaffar barn. Det är självklart inte samma sak men det kan liknas ganska bra ändå vid varandra. Man köper inte ett barn när man adopterar, man skaffar. Även om det bara handlar om ord så ger ordet "köper" intrycket att man äger det man betalat för. Vilket inte är sant, för man kan inte äga ett liv.

Problemet med djuraffärer är att det inte handlar om djurens välbefinnande, det handlar om pengar*. De vill sälja saker - och djur såklart. Djuren kommer ofta ifrån grossister som massuppföder djuren, och de flesta ungar tas för tidigt från sina mammor för att de är sötare då och lättare att sälja. Ofta får man också helt felaktiga råd om hur man ska sköta djuret och vad som behövs till i djuraffärer. Marsvinsexpert som jag är så vet jag t.ex. att djuraffärernas påfund om saltsten och höhäck är helt felaktiga. Betesdjur ska inte behöva böja nackarna i vädret för att kunna äta, och saltstenen kan de få njursten av.

Om jag själv fick bestämma hur det skulle fungera, skulle jag förbjuda djuraffärer helt. Alla som är intresserade av att skaffa djur ska gå till en uppfödare, där de får rätt information och skötselråd. Där det inte går så fort fram så att de inte hinner tänka efter och sedan ångrar sig. Där uppfödaren faktiskt bryr sig om djuren och vart de hamnar, att det inte handlar om pengar.

 

Men det går ju antagligen inte att driva en uppfödning gratis, så istället för ett "pris" på djuret så ska en symbolisk summa betalas. Men det ska vara tydligt och klart att det inte handlar om ett köp av en vara. Det ska ses mer som en adoption enligt min mening. Jag vill att smådjur, fiskar och fåglar ska få en betydligt högre status och inte anses som ett tillfälligt nöje eller en sak som man köper och sedan säljer när man tröttnat.

 

Guldhamstern Eddie har bott här i över år, och ändå har jag aldrig fått en bra bild på honom. Av någon anledning blev alla bilder suddiga... (dem är som duracell-kaniner för er som inte vet...) Men nu börjar han bli gammal, han går långsammare än förut så nu äntligen fick jag en någolunda bra bild! Just på denna bild inviger han vår nya dator, men han har lite svårt att trycka ner tangenterna ordentligt...

 

Efter att hunden Bella misshandlats med sparkar och slag bands hon fast bakom en bil av sin husse, som senare satte sig i bilen och körde iväg. Bella släpades efter och skulle antagligen dött om inte föraren kört i diket. Alla hennes tassar var helt förstörda och trampdynorna hade nästan skrapats bort helt.

 

Precis som vanligt när det händer ett icke-mänskligt djur något så pratades det om att avliva Bella. Veterinärer sa att hon var aggressiv och hade humörsvängningar. Vem faan skulle inte ha det om man blivit brutalt misshandlad och hade kvar fruktansvärda skador av det? Och inte minst traumat som för alltid kommer finnas kvar hos henne.

 

Men som tur var så hörde Djurens Jurister av sig och krävde att Bella skulle få mer tid att återhämta sig på innan ett beslut togs. Hon hade vanvårdats en längre tid, man hittade brännmärken efter cigaretter och skador efter tvångsparning i underlivet.

 

 

Nu väntar förhoppningsvis ett grymt, långt och vidrigt straff för den otroligt hemska människan som gjorde detta. Jag brukar inte vara för dödsstraff men i sådana här situationer så börjar man tänka om...

 

 

 

Idag känns det tung. Oerhört tungt. Grisen har nämligen lämnat jordelivet. Jag har inte riktigt förstått det än, det känns inte verkligt. Hon kommer väl stå där vid burkanten och skrika efter äpple imorgon också?

Jag kollade lite på början av det nya programmet Huset fullt av hundar. Men jag klarade inte av att se mer, för hela programidén bygger på att man ska behandla djuren som saker. "Vilken passar bäst? Jaha, den, då slänger vi ut dem andra!"

Så jävla vidrigt.

 

Igår var jag i djuraffären, för att köpa lite gott godis till mina små fyrbenta vänner (marsvinen). Jag känner mig som vanligt ganska obekväm av att gå runt där (eftersom djur behandlas som varor), och när jag ställer mig i kassan så ser jag att kvinnan före mig i kön bär päls. Där står hon i kö, väntar på att få betala för maten till sina egna små djur där hemma, men samtidigt så bär hon ett annat som kläder.

 

Min mun förvrids och jag kan inget annat än att se extremt äcklad ut. Min mun gör den minen varesig jag vill eller inte, så fort jag ser någon som bär päls. Verkar som att jag blivit pälsallergiker..

 

Titt som tätt får jag syn på artiklar där det med stora bokstäver står; "kamphund attackerade barn" eller något liknande. Media har fått kamphundar att uppfattas som läskiga och onda. I de flesta artiklar om attacker står det detaljerat kring hur hunden bet offret, men hur ofta läser man egentligen om vart hussen eller matten höll hus?

Jag har inte köpt mina marsvin, visserligen har jag betalat för att få dem, men ordet passar ändå inte in. Att köpa betyder att man sedan äger det. Och så är verkligen inte fallet, eftersom jag anser att man inte kan äga en levande varelse. Jag äger mina marsvin lika lite som mina föräldrar äger mig, eftersom varje individ har rätten till sitt eget liv och lever för sin egen skull.

 

Precis som man skaffar barn, skaffar man djur. Att använda orden köpa och äga är väldigt kränkande, eftersom det betyder att man anser att djuret är en sak, inte ett unikt liv. Vissa människor säljer sina djur efter ett år för att dem tröttnar på dem. Undra om dem även säljer sina barn när det blir jobbigt...

 

Fyra marsvin har jag, Grisen, Molly, Ebba & Alice. Grisen och Molly är ca 7 år (inte säker på Grisen, hon är nämligen adopterad). Alice och Ebba däremot är bara 1 ½ år. Här kommer lite vackra bilder på dem underbara djuren: