Laks

 

Jag har varit vegan i över 11 år nu. Åsikterna och tankarna kring hur vi ska behandla andra levande varelser är ingrodd sedan länge och jag är inte längre lika känslig när jag ser hemska bilder och videor på lidande djur. Kanske har jag blivit van. Det känns garanterat annorlunda i alla fall från när jag som 16-åring började kolla på undercover-videor från Djurrättsalliansen om hur svensk djurindustri såg ut. Då var jag helt förkrossad - jag var så jävla grundlurad. Här hade jag gått i 16 år och trott att vi behandlade djuren bra och sedan dödade vi dem smärtfritt - inget fel med det väl?

 

Men när jag var 17 så möttes jag mer och mer av idén ute på internet att oavsett hur vi har behandlat djuret så rättfärdigar det inte att döda hen. För om det var så, så skulle ju mord på människor som är lyckliga och levt ett hyfsat långt liv vara okej... Och det var det ju såklart inte tyckte jag. Man måste ju hålla sig morally consistent, som Earthling Ed så fint kallar det. Så då började jag vara morally consistent och blev därmed vegan eftersom det var det enda rimliga utfallet. 

 

I ett år eller två så demonstrade jag en del med Djurrättsalliansen i Stockholm där jag då bodde. Men sen med tiden så försvann drivet. Eller drivet kanske hamnade på villovägar, det finns ju mer i livet förutom aktivism. Till slut så gick jag inte mer på demonstrationer, jag gick ut gymnasiet, blev sjuk i paniksyndrom med agorafobi till den grad att jag inte kunde överleva vardagen utan att mamma gick och handlade åt mig och klappade mig på ryggen när jag satt och skakade av ångest.

 

Sedan blev jag bättre, jag flyttade till Uppsala och började plugga. Men det var för tungt. Världen är inte gjord för sådana som mig, så jag blev sjuk igen. Riktigt sjuk. Kanske mer sjuk än gången innan, för den här gången gav jag verkligen upp. Vissa dagar kände jag att det inte fanns någon mening att leva överhuvudtaget. Mamma var fortfarande där med mig varenda dag, annars hade jag inte överlevt. Men till slut så vände det och jag började bli bättre.

 

Nu efter några år är jag gift, bor med min man och har pluggat klart det där programmet som kändes så omöjligt i början. Och nu, först nu, har jag börjat bli aktiv igen för djuren - och det har varit en av de bästa upplevelserna jag har haft på länge. Så lång tid har jag inte kunnat tänka på något annat än min egna överlevnad så att jag har nästan glömt bort att jag är vegan. Jag bor med en vegan, hela min familj är veganvänliga så det "träter" ingenstans riktigt. Men nu när jag är aktiv igen, då jävlar märker jag att jag är vegan varenda dag, och jag märker hur extremt karnistiska alla andra är. Och det gör ont som fan, men nu har jag orken att kämpa mot det. Nu orkar jag verkligen ge allt och kämpa långsiktigt för ett djurvänligt samhälle där djur inte ses som produkter utan som de kännande individer de faktiskt är.

 

 

Jag är nybörjare på att redigera videor men har alltid tyckt att det verkar kul. Hade en kort period en ASMR-kanal för några år sedan men tröttnade fort. Det var någonting jag ville pröva helt enkelt. Att göra videor om djurrätt känns mer betydelsefullt! Vi filmar och fotar ju massvis när vi är på vigiler och även på vanliga demonstrationer inne i stan, så jag kommer nog göra fler korta filmer om aktivismen jag håller på med!

Idag var jag på min tredje vigil - alltså en demonstration, eller snarare likvaka, utanför ett slakteri. Det började den här sommaren, när en medaktivist i Uppsala Outreach frågade om någon ville följa med ut till Lövsta Kött. Jag hade aldrig varit vid ett slakteri förut. Först blev jag osäker, eftersom det verkade så skrämmande. Men ganska snabbt insåg jag att om jag ska vara en kunnig aktivist som förmedlar hur fel det här förtrycket är, så måste jag åka. Jag måste se slutstationen för all djurindustri. 

 

Så jag åkte. Jag var orolig att jag skulle bli så äcklad att jag skulle kräkas, eller gråta så mycket att jag fick panik. Men konstigt nog så hände ingenting av det. Ärligt talat var jag oförväntat lugn. Varje gång jag hörde skrik eller ett ansikte poppade upp genom ett fönster på transporten så kände jag massor - men på samma gång var jag så otroligt avtrubbad. Jag började varken gråta eller må illa, som mest gjorde jag sänkte blicken och tänkte om och om igen "det här är fel". 

 

Att bli avtrubbad är väl inte så konstigt med tanke på allt man ser som vegan. Speciellt inte senaste tiden då jag börjat följa så mycket aktivister att det enda jag ser när jag loggar in på instagram och facebook är djurförtrycket i sin grövsta form. På samma sätt blir nog de som jobbar där inne på slakteriet avtrubbade, för de måste, annars har dem inget jobb. 

 

Det tredje besöket utanför slakteriet var dock värre. Det lät mer. Många skrik, och oftare. Det var en arg lastbilschaufför som körde fort fram till oss och tvärnitade precis där vi stod vid grinden in till området. När han klev ut sa jag "hej" för att bryta barriären - jag vill inte DIG något illa. Jag vill ALLA gott (det är därför jag är vegan). Han mumlade ett "hej" tillbaka och insåg kanske att vi djurrättsaktivister också är människor.

 

Jag såg första gången kossor lastas av också. Det tog en jävla tid för dem dock, det måste ha blivit kö inne i dödsfabriken för dessa kossor fick stå och vänta i transporten i ungefär en halvtimme innan de fick gå av. Vid ett tillfälle hördes höga råm inifrån slakteriet och de som stod utanför i transporten svarade tillbaka med egna råm. Då högg det till ordentligt i bröstet. 

 

Nu var det över fem år sedan jag skrev här senast. Jag planerar att börja skriva igen, för min egen skull, för djurens skull. Har börjat vara aktiv för djuren för första gången på många år och blir galen av att inte kunna skriva av mig så nu börjar jag med det igen. Oavsett om någon läser eller inte. 

 

Något positivt är ju att det har hänt mycket på djurrättsfronten sedan jag skrev sist. Fem år av aktivt arbete av världens alla djurrättaktivister och veganer har fört kampen framåt. Och vi kommer inte sluta förrän djur inte längre ses som produkter för oss att plåga och döda.

 

Vegan power, peace out!

 

Hittade en riktigt intressant video av Bite Size Vegan som handlade om hästar och ridning. Det här är någonting jag funderat över en del då jag har haft en del trav och ridning i min familj, så detta har varit ett återkommande problem. Kan man rida på hästar och samtidigt respektera dom som individer? Jag har blivit mer och mer tveksam genom åren, inte bara för dom fysiska påfrestningarna det skapar hos hästen utan främst dom psykiska. Vad vill vi ha för relation till våra vänner som är av en annan art? Vill vi bete oss som kärleksfulla föräldrar, arga härskare eller bara en neutral kompis?

 

Tyvärr innebär ridning och trav omedvetet att man utnyttjar hästen. Jag tror inte att många travtränare och kuskar har för avsikt att härska och utöva sin makt över hästen, men på något plan är det ju precis det dom gör. Jag är defintivt ingen hästexpert men jag har ändå sett trav på nära håll. Bättre än ridning på det sättet att djurets rygg inte skadas av vikten av en människa, men samtidigt lika mycket utrustning som är till för att manipulera och få hästen att göra som en vill. Är det verkligen kärlek? Att trä på alla dessa selar och sulkys och munbett och allt vad det är. Personligen skulle jag inte vara nöjd med alla de där obekväma sakerna på mig.

 

Det finns andra erfarenheter jag har som jag har lätt att dra paralleller till när jag lyssnar på denna intervju. Jag har haft marsvin nästa hela mitt liv (inte nu längre dock på några år). I början satt de i en liten bur precis som dom i djuraffären sagt att det skulle vara. Vi tog ner dom på golvet så dom fick springa och vi satt med dom i knäet och klappade dom. Kärlek? Kanske, det kändes så då i alla fall men nu i efterhand känns det bara fruktansvärt fel. När jag blev äldre och började intressera mig för djurskydd bestämde jag att marsvinen skulle få en större bur. Men en bur är fortfarande en bur... Och senare när djurrätten började slå rot i huvudet på mig byggde jag en helt ny, denna gång nere på golvet med en praktisk dörr på som kunde öppnas och stängas efter behag. Jag slutade att ta upp marsvinen i knät och klappa dom, bara dom som visade att dom ville blev klappade. Istället la jag tid på att gömma godsaker i rummet dom bodde i (och ibland utanför, dom kunde ju nu vandra vart dom ville i lägenheten) och öva agility med Noomi som var så fruktansvärt lik en pigg liten hund.

 

Allt detta är det jag tänker på när jag lyssnade på denna video. Acceptans av djuren som egna individer med egna personligheter och önskningar. Det är så fruktansvärt djupt rotat i våra uppfattningar om hur vi ska bete oss mot andra arter. Det är så himla svårt men samtidigt så himla lätt. För dom är ju bara precis som vi människor - olika.

 

Den som är helt vegansk är en BBQ-burgare med inget mindre än Oumph i! Dessutom har dom fixat en helt vegansk majonäs som används i hamburgarna. Hoppas på att fler snabbmatskedjor tar efter och inser hur stort utbud det behövs av vego-mat idag. I helgen ska jag käka middag med systern på Max, har riktigt höga förväntningar!

 

Ja, detta är ett enormt kliv för veganrörelsen. Vego-trenden ökar och ökar, vi blir fler och fler som kräver andra alternavit än djurprodukter. Om än av olika anledningar men med ökande utbud kommer ökad förståelse. 

 

Så klart ska ju någon aggressiv köttis vara negativ, av någon anledningen var det himla logiskt för hen att bli provocerad av att en restaurangkedja lanserar nya hamburgare... 

 

 

ÄGD. 

 

Alla har väl sett någon film som handlar om förr i tiden och hur orättvist det var då. Hur kunde man på allvar ge lägre lön till svarta? Hur kunde kvinnor inte få arbeta? Alla som ser dom här filmerna tänker säkert om sig själva att om dom levt på den tiden hade dom minsann stått upp för vad som är rätt och sagt ifrån. Hur många personer känner man egentligen som tittar på The Butler och säger "äh vad fånigt att dom ska bråka om lika rättigheter"? Just det, inga. 

 

Det finns en scen i The Butler där några demonstranter går in i en restaurang och sätter sig i den delen av lokalen där endast vita får sitta. Dom sitter kvar och vägrar gå eftersom dom protesterar mot orättvisan. Efter ett tag börjar folk bli arga och ett gäng aggressiva män kommer in och börjar misshandla och förnedra demonstranterna. En snabb fråga, vems sida står du på? Svarade du demonstranterna (som dom flesta antagligen gör) så undrar jag hur du idag tar deras sida? Står du på utvecklingens sida, eller är du i själva verket en stoppkloss för samhället?

 

Samtidigt som alla skenheligt pratar om hur viktigt det är att stå upp mot orättvisor och arbeta mot dom så bryr dom sig inte om dagens orättvisor. Den allvarligaste är ju naturligtvis djurförtrycket. Vad möts vi av där? Kan det möjligtvis vara samma argument, bortförklaringar och förlöjliganden som folk förr i tiden använde för att förminska kvinnorätt och antirasistiska rörelsen? Ja. Det är exakt samma. Samma personer som tänker att slaveriet av svarta var en dålig idé sitter idag och betalar för att slaveriet av djur ska fortgå. Logik? 

 

Istället för att vara nutidens nobla kämpar som vill utveckla samhället, är dom istället raka motsatsen. Dom är stoppklossarna som bromsar veganrörelsen, förminskar oss veganer och framförallt förminskar djurens lidande. Om 100 år kommer man se tillbaka på djurförtrycket på samma sätt som vi idag ser på slaveriet. Vill du då vara en av dom som jobbade för eller en som jobbade emot rättvisa?

SD:are har alltid samma logik. Dom vägrar erkänna att de är rasister men allt dom gör och allt dom säger pekar i den riktningen. Samtidigt som kritiken väller in försöker dom avvärja attacken genom att påpeka något så korkat som "men rasismen gentemot vita svenskar då!?". Suck.

 

Det är en stor skillnad mellan en utsatt och en privligerads situation, förstår du inte det är du antingen verklighetsfrånvänd alternativt riktigt jävla egocentrisk. Att försöka få det att låta som att rasism mot vita är ett stort problem och det som vi borde fokusera på, är lika idiotisk som att dra dessa slutsatser:

 

 

 

Eller:

 

 

Med det sagt menar jag inte att förolämpningar, kränkningar och våld är okej så länge det är riktat mot en priviligerad grupp. Poängen är att det är och förblir liggandes på två helt olika nivåer. Ett sexistiskt/rasistiskt/speciesistiskt uttalande som sparkar nedåt är alltid värre än tvärtom, eftersom det rent metaforiskt är som att sparka på någon som redan ligger ner. 

Jag älskar inte djur, jag hatar dem bara inte. Genom att bli vegan har jag rättat till ett problem och återgått till hur det redan borde varit från början. Veganism är inget hjältedåd, det är inget annat än det neutrala utgångsläget vi alla BORDE ha haft.Men vi föddes in i en speciesistisk kultur, in i djurhatande familjer där vi dag efter dag fick lära oss att hata djur. Vi lärde oss att deras liv inte var något värda, vi lärde oss att vi har rätten att döda dem för att äta viss sorts mat, och vi lärde oss även att vissa djurarter var viktigare än andra (husdjur).

 

Det enda veganismen gör är att ta oss tillbaka till starten. Till våra oskyldiga första år då vi inte ville skada djur, innan vi lärt oss av våra föräldrar att praktisera hat och förtryck. Veganismen är simpel, den är bara neutral.

 

Och samtidigt tackar vi PETA för att de har klarat av att göra en hel video utan att objektifiera kvinnor!

 

 

I en perfekt värld hade folk bevittnat orättvisorna och blivit veganer på stört. Men tyvärr är det inte så. Många blir halvvegetarianer eller flexiterianer som det kallas, och visst kan man oja sig över hur någon som vill stoppa djurförtryck kan tänka sig att ta del av det ibland istället för att avstå helt. Men samtidigt så måste vi fundera över vad det gör med samhället att fler och fler efterfrågar vegetariskt trots att de inte är veganer.

 

För det första ökar det naturligtvis efterfrågan. För det andra blir det mindre annorlunda att äta vego. Det i sin tur leder till acceptans hos folket. När folk accepterar vego och dess fördelar kan de som tidigare varit anti-utveckling börja närma sig med små steg. När vegetariskt slutar vara stigmatiserad slutar veganism också vara det. Och ja, ni vet vad som händer när veganism blir allmänt accepterat och lättåtkomligare - fler kan bli veganer.

 

Dessutom är det en trevlig tanke att tänka, att även om flera du känner inte blivit veganer utan bara halvvego, så blir flera av dem tillsammans en vegan. All utveckling i rätt riktning är välkommet i kampen mot djurförtrycket.

 

 

Fiskeindustrin förstör havet. Fiskarna dödas, växterna rivs sönder av bottentrålarna och bifångsten dör på vägen upp till ytan och dumpas sen tillbaka i vattnet. Snart finns det inga djur mer i havet. Och allt det för att ni ville ha en jävla lax till middag, räkor till lunch, sill till julafton. 

 

Vad tänker ni göra när haven är tomma på liv år 2048? Öka produktionen ytterligare av kött och mjölk och ägg för att få i er ert animaliska protein, ert knark? Så ni även kan förgifta luften, höja vattennivåerna och förgöra Amazonas en gång för alla? Så inte bara haven är livlösa utan även skogarna, ängarna och bergen?

Och de förevigt glömda individerna i ett virrvarr av miljöprat om stigande hav och döende arter - fisken själv. Individerna, djuren som plågas så oerhört utan att bli mer än en siffra i statistiken. Djuren som betyder så lite för världen att de inte ens räknas i antal utan i ton. Ett djur som precis alla ser ner på och inte tycker är värd sitt eget liv. Fisken håller på att ta slut - som om det vore en vara som fanns där för vårt förfogande och inte ett livs levande djur som vill leva precis lika mycket som alla andra.

 

 

Jag kommer för alltid skämmas över att vara människa. 

 

 

Få personer skulle påstå att Rosa Parks gjorde fel som vägrade ge bort sin plats i bussen till en vit man. Lika ovanligt är det att tycka illa om Mahatma Gandhi, eller för all del Nelson Mandela. De ses som hjältar idag, som var modiga nog att trotsa orättvisorna av sin tid. 

 

Den största orättvisan är utan tvekan djurförtrycket. Jag stödjer till 100% folk som bryter mot lagen för att rädda djur. Det räcker inte med långsam övertygande av samhället att det är fel att döda, det behövs direkt aktion också. Om jag var modigare skulle jag bryta mig in och befria djur jag med. Det är inget annat än logiskt.

 

Det finns många mothugg mot denna idé. Bland annat att det skapar ett dåligt rykte om veganer och veganismen, och att det inte är rätt väg att gå. Återigen ber jag dig fundera över om civil olydnad är dålig om det räddar liv och leder till framsteg i utvecklingen. Alla fritagningar jag hört om har skett utan våld. Ur djurets perspektiv så är en fritagning en chans till ett liv, oavsett om det handlar om en gris som frias och får komma till ett kärleksfullt hem eller hundratals minkar som flyr ut i skogen. 

 

Jag skiter faktiskt i ekosystemet. Att det skulle vara dåligt att många minkar springer in i skogen och äter upp djur. Det är inte intressant. De är inte fångar, de är oskyldiga och om de frias ut i naturen har de i alla fall en chans att överleva, precis som djuren de skulle jaga. Om någon tycker att det är dåligt för ekosystemet så ber jag dig istället att vända dig till minkfarmaren som har tryckt ihop flera tusen revirhävdande rovdjur på en liten yta.

 

Tomma Burar är en liten grupp aktivister som genomför räddningsaktioner för djur från fabriker. Den här intervjun/debatten med en tomma-burar-aktivist och LRF:s distriktsordförande visar hur lite försvar det finns för att INTE rädda individer i nöd, även om det bryter mot lagen. LRF-snubben tycker att man faktiskt kan missköta ett husdjur också, inte bara köttdjur. Därför är det okej att föda upp köttdjur... eller nåt. Alla andra frågor som aktivisten ställer till honom svarar han undvikande på. Vad ska han svara egentligen, att han tycker att det är hans rätt som människa att döda och tortera andra varelser för att de inte ser likadana ut som honom? Nej, köttätarna kan ju inte tvingas höra på sanningen BUHU.

 

Idag lanseras Djurfabriken.se, Djurrättsalliansens nya projekt. Shit, vad jag älskar den djurrättsorganisationen. Rätt fram med veganismen, inget hymmel, demonstrationer, gräsrotsaktivism - dem siktar på påverkan på konsumenten. Jag måste hålla med Gary Yourofsky när han säger att det inte är politiker som förändrar världen, det är aktivister. Djurens Rätt är en bra organisation men det går såååååå långsamt allting. Och till skillnad från DRA där man kan komma som nybörjare och få vara med direkt på demonstration efter demonstration är DR en elit-toppning. Inte alls speciellt inbjudande i sin atmosfär när man kommer som villig aktivism. DRA står ute på torg och visar bilder och samtalar med konsumenter medans DR har ännu ett möte...

 

Men nog med smutskastning gentemot DR (det är en väldigt bra organisation också, men jag tror mer på DRA:s tillvägagångssätt och där är det dessutom mycket roligare att vara med som aktivist där). Djurfabriken.se är i alla fall ännu en kampanj med fakta, bilder och filmer om var svenska djurprodukter tas ifrån. Tyngden i att visa Sveriges egna baksida är enorm - nu kan ingen smita undan med "men så där är det inte i Sverige".  

 

Som alltid är hemsidan snyggt designad, välinformerad, och smart uppbyggd. Jag är så tacksam också att fiskarna får vara ren självklar del av denna sida, dem glöms ofta bort (antagligen eftersom folk har lättare att känna medkänsla med andra däggdjur). 

 

Fem mjölkgårdar i veckan lägger ner sin verksamhet. Komjölken är på väg bort. Aldrig förr har det funnits så många alternativa produkter för folket att välja och vraka bland. När jag blev vegan för fyra år sedan blev jag glad om jag hittade sojamjölk i Stockholms förort. År 2015 kan jag åka ut till byar runtom Tierp och hitta veganska produkter.

 

Samtidigt pratar fler och fler jag känner om att vegansk mat ändå är rätt bra. Det är inte konstigt, onyttigt, jobbigt. Det är istället miljövänligt, etiskt och hälsosammare. Bilden har förändrats, och jag är så glad att jag får se alla steg som tas av vänner och bekanta, av kändisar och hela samhället självt. Framåt. Helt plötsligt känns det inte som en omöjlig bild att veganisera världen.

 

 

Samma man som för något år sedan skrek åt djurrättsaktivisterna utanför hans pälsbutik har nu gjort en helvändning och är emot päls. Fantastiskt säger jag! Efter en resa till Kina blev han inbjuden av en djurrättsförespråkare att titta in i slakteriet på en pälsfarm. Det här bevisar att det inte är för sent för någon att ändra synsätt, oavsett vad man haft för ståndpunkt tidigare.

 

Belle Shoes har länge varit en av måltavlorna för Djurrättsalliansens demonstrationer, dock har det svajat lite med beskedet en lång tid. Nu har de tydligen haft flera tillfällen att prata med varanda och han har dessutom skrivit på ett avtal att inte ta in mer päls. 

 

Som vegan (och tidigare aktiv Djurrättsalliansen) tycker jag att vi nu tar och glömmer alla otrevligheter vi tidigiare haft utanför Belle Shoes. Hyllar butiksägarens beslut och hoppas att fler affärer gör likadant!

 

Läs en hel intervju med honom här!

Alla som gillar Djurens Rätts facebooksida och någon gång läst igenom kommentarerna förstår vad jag menar. Alltid samma prat från djurförtryckare (varför är dem ens inne på en djurrättsorganisations sida om dem tycker att djur ska förtryckas?). Speciellt när det kommer till mjölkdrickande. Djurens Rätt lägger upp en post om vad som händer med kossor och kalvar i mjölkindustrin. Flera veganer kommenterar att fler borde sluta dricka komjölk. Många köttätare kommer dit och kommenterar tillbaka att det minsann är helt okej att dricka komjölk för det har vi alltid gjort och är därmed etiskt korrekt(!?). 

 

Förr eller senare dyker alltid samma argument upp. Någon som påpekar att hen är uppväxt på bondgård och alla som inte är det kan inte uttala sig i frågan. Jag undrar alltid, varför inte då? Måste man ha jobbat i riksdagen för att få tycka någonting om politik? Badat i havet för att få påpeka något om saltvatten? Arbetat i en cigarettfabrik för att få vara emot rökning? Varit i Nordkorea för att säga någonting om deras politiska system?

 

"Men vi kan inte ha kossor ute på vintern i Sverige! Dem vill ju inte ens själva vara ute då!". Okej. Så om du håller en naken människa instängd i källaren, och sen öppnar dörren till en utomhusbur där det är -10 grader och människan inte går ut, betyder det att det är etiskt försvarbart att ha instängda människor i källaren?

 

 

Folk kommer med vilka undanflykter som helst för att slippa sluta konsumera djurprodukter. Jamen om det är frigående? Om jag har egna höns? Om dem är slaktade på gården? Nej. Vid en tidpunkt när jag själv inte riktigt vågade släppa mitt beroende av köttprodukter gick så långt som att tänka att jag skulle bli grisbonde och behandla djuren "bra". För det är så vi människor gör, vi tänker att små förbättringar på något sätt ska göra mord och våld okej. Problemet är att oavsett hur mycket man vrider och vänder på djurförtryck så kommer det fortsätta vara precis det - förtryck. Det går inte att komma ifrån utnyttjande om man använder andra varelsers kroppar för att få någonting man vill ha.