Laks

Det här med alkohol. Jag dricker inte själv och har svårt för folk som gör det. I alla fall när de dricker. När jag gick i åttan ville jag pröva att vara sådär cool som vissa var, de som drack sprit och som gick på fester. Så jag frågade min syster om hon kunde köpa några cider till mig. Cider var det enda som smakade någorlunda gott och min familj har en väldigt avslappnad attityd till alkohol, vilket jag dock är nöjd med för tack vare det blev aldrig drickandet något som var förbjudet (och därmed inte lika intressant). När jag sa till min mamma att jag och min kompis skulle ut med några flaskor i väskan sa hon "okej, ha så kul".

Så vi gick ut, men vart skulle vi gå egentligen? En fest hade jag aldrig varit på och inte hon heller, det var jag ganska säker på. Så vi gick, rakt ut bara. Vi hamnade tillslut på min gamla skola där vi gick runt, halsade lite, kände oss häftiga och pratade högre bara för att vi visste att det var så man skulle uppträda när man drack.

 

På vägen hem började jag må dåligt och spydde på gångvägen där jag alltid brukade gå som barn. Det kändes så melankoliskt som det bara kunde bli - nu i efterhand. Då kände jag mig nog som en vinnare. Jag hade druckit alkohol påriktigt. Jag hade ju till och med spytt, då måste det ha varit tillräckligt.

 

Hela förteelsen var mest ett sätt för mig att kunna bocka av ännu en måste-göra-punkt på listan. För egentligen var jag ju inte intresserad av att bli full, jag var intresserad av den tillfredställelse och mognad jag trodde att jag skulle känna efteråt. Jag ville ju bara känna mig som alla andra för en gångs skull.

 

 

Idag har jag försökt tänka mer och känna efter vad just jag tycker om alkohol, och om sanningen ska fram - jag är rädd för den. Alkohol gör vänner till främlingar. De människor jag normalt litar på blir någon annan om de dricker, och det känns fruktansvärt skrämmande tycker jag. Jag vill inte vara på ett ställe där man inte kan lita på någon annan än sig själv, där ingenting är förutsägbart. Det har inte varit någon alkoholist inblandat i mitt liv, det har inte skett någon speciell olycka som gjort att jag blivit avskräckt. Jag känner bara ett starkt obehag inför alkohol. Det hugger till i magen bara jag hör någon prata om det.

 

Det handlar inte om att jag vill vara duktig. Det handlar inte om att jag aldrig prövat. Det handlar om att jag har en djupt inneboende känsla som säger åt mig att jag ska springa allt vad jag orkar så fort jag hamnar i en situation där drickande är inblandat. Jag är rädd för alkohol. Och det kan vara jobbigt ibland med tanke på att alla runtomkring behandlar drycken som något heligt, och predikar om hur underbart det är. Hur roligt det är. Och speciellt vad jag som icke-drickare missar. Det är tabu att inte vilja vara med. Dricka är roligt, säger de.

 

Men det är inte roligt - inte för mig. När jag var tolv trodde jagatt jag skulle förstå vitsen med att bedöva sin hjärna när jag blev arton. Men nu när jag snart är där förstår jag lika lite som jag gjorde då. Om inte mindre. Nu är jag inte ens nyfiken - jag är bara rädd.