Laks

Idag när jag åkte buss satte sig en vuxen med ett 12-årigt barn bakom mig. De började prata om julklappar och det kom snart fram att barnet önskade sig ett djur. "Jag vill ha en kanin, en hamster eller en råtta eller något liknande." Samtidigt passerar vi glassbilen som innehåller frusen komjölk som var ämnad för en redan mördad kalv. Efter en minut kliver en ungdom på bussen och sätter sig framför mig. Hon bär en Canada Goose-jacka med tillhörande pälskrage.

Ibland är det frustrerande att veta så mycket som jag gör. Jag ser djurförtryck överallt. Medans andra människor tänker att världen (i alla fall här i Sverige) är ganska ofarlig och man har frihet att göra vad man vill, tänker jag att vi lever i ett samhälle där rättigheter för de som är svaga saknas. Livet är skört, jag hade inte behövt hamna här. Jag kunde lika gärna ha kläckts på ett rullband bland hundratals andra pipande individer.

 

Det är skrämmande att ingen förstår hur jag tänker - för jag märker ju det. Att ingen förstår hur synen förändras när man bli medveten om hur världen ser ut. När man tar sig an den kanske jobbigaste uppgiften - att genomhärda veckor/månader av kall fakta som gör att man både vill skrika och gråta.

 

Djur förtrycks i en sådan stor skala att vi inte ens kan tänka oss en värld där detta inte pågår. Där köttätande, mjölkdrickande och läderbärande inte är norm. Det är svårt att ifrågasätta allt man är van vid - jag vet, för jag har själv gått igenom det. Jag föddes inte såhär, jag har ätit kycklingbitar på donken precis som alla andra. Jag har haft läderskor, jag har använt djurtestat schampo och jag har ätit bacon. Men när jag började inse att världen inte var så perfekt som jag trodde att den var, när min lilla underbara bubbla spräcktes - då var jag helt enkelt tvungen att göra någonting. Jag kunde inte bara släta över och gå vidare och låtsas som ingenting. Det verkar som att många andra gör just så - slätar över och går vidare.