Laks

Jag har alltid haft ett ansträngt förhållande till mat. Magsäcken har alltid levt i protest. Åt jag för lite blev jag så hungrig att jag fick ont. Åt jag för mycket så mådde jag illa. Och marginalen mellan att äta för mycket, lagom eller för lite var tunn som ett hårstrå.

När det var dags att äta pressade jag i mig några tuggor, för annars visste jag att jag skulle bli så trött och må dåligt senare. Så jag åt, långsamt som in i helvete gick det och med ett ständigt illamående gnagande i magen. Jag var aldrig sugen, jag var alltid hungrig.

Men sedan upptäckte jag något. Att jag, genom att äta, kunde rädda världen. I takt med att jag förändrade mina matvanor när jag började äta vego, så förändrades även mitt förhållande till mat. Snart blev matlagning någonting roligt, att äta blev inte lika ansträngt för när jag åt så räddade jag liv.