Laks

Jag har oerhört svårt för mainstream-kulturen. Är du en svensk, sjuttonårig tjej? Då gillar du naturligtvis att sminka dig och att bära korta klänningar! NEJ. Jag hatar allt som säger åt mig att vara på ett sätt jag inte är. Jag hatar musiken, klädseln och sättet att vara på i mainstream-människornas värld. Och jag hatar svagheten i folk som gör att de faller för den.

 

För hur troligt är det egentligen att så pass många människor är på ett visst sätt? Gillar verkligen alla tonåringar som dricker att dricka? Gillar verkligen alla killar som sportar att sporta? Gillar verkligen alla tjejer som sminkar sig att sminka sig? Nej, jag tror inte det. Vi är flockdjur, jävligt rädda och nervösa sådana. Det är anledingen tror jag.

 

Jag har verkligen någonting emot det ignoranta sättet många människor lever sina liv på. Tänker de inte efter? Har de aldrig någonsin funderat på att man inte MÅSTE göra som alla andra gör? Att man inte måste följa normerna till punkt och pricka? Tänk, liksom. Snälla. Det känns som att de inte orkar vara sig själva, det är lättare att bara ta allt som ges dem. De är personlighetslösa. De saknar helt enkelt personlighet och har därför inget annat val än att ta av det som erbjuds. Det måste ändå vara så det fungerar? Eller?

 

Och i musikvärlden finns det fler exempel. Musik är bland det härligaste som finns tycker jag. Det finns de artister som är sig själva, lever fullt ut i sina riktiga personligheter som jag därför beundrar (om musiken är bra är en annan femma!). Sen finns det de som är mindre ärliga. Som kanske gör konstiga saker för att de... Ja, vill vara konstiga - inte för att de ÄR konstiga (läs: Lady Gaga). Det är det som är skillnaden. Att skapa uppmärksamhet för uppmärksammandets skull är inte samma sak som att få uppmärksamhet för att man gjort någonting som är typisk sig själv.

 

Mainstream - not so much fun. Störda människor som är störda påriktigt och inte bara låtsas är däremot ganska roliga. Och framförallt ärliga - de går sin egen väg.