En verklighet jag trodde var sann
Årskurs åtta. Lunchtid. Jag sitter med mina kompisar och äter i matsalen. En av dem berättar med stora ögon och förskräckt röst om en dokumentär som hon sett dagen innan. Om kycklingar. Om tusentals pipande, livrädda, små fjuniga, gula bollar som åkte runt på rullande band inuti en fabrik. Att dem behandlades som saker. Bilderna jag fick i huvudet stämde inte alls överens med den verklighet jag trodde var sann. Jag ifrågasätter direkt och påstår att det hela är en lögn. Hur kunde något så vidrigt pågå i vår värld? Det är ju helt orealistiskt att någon skulle vara så grym och behandla någon på det viset, eller? Kan detta verkligen vara sant? Hon svarar att jo, det är det.
Berättselsen etsar sig fast i minnet. Jag hade aldrig hört talats om något så vidrigt, något så osmakligt eller hemskt. Efter lunchrasten kan jag fortfarande föreställa mig hur kycklingarna piper på rullbanden. Efter två dagar har jag glömt, har jag förträngt. Och efter två år har jag förstått att historien om kycklingarna bara var en liten rispa på ytan av ett stort, elakt monster som hela tiden funnits där - men som fram tills just denna dag varit osynlig för mig.
Kommentarer
Sarah säger:
Det känns som om många inte tar såna här saker på allvar, när de får höra historier eller liknande så avviker det så mycket från deras bild av verkligheten att de - som i berättelsen, förtränger eller protesterar. "Det måste ju vara ett undantag och ingen regel att det ser ut så där, det är ju vidrigt och sånt kan inte pågå i vår värld", men tyvärr är den dåliga djurhållningen mer en regel än ett undantag, och det måste folk förstå (vare sig de vill det eller inte).
Mo säger:
Rätt Sarah!
Den hemska djurhållningen är regel, inte undantaget! Inte ens här i Sverige, som man gärna vill tro! Ju fler som hjälps åt att öppna ögonen på varandra, desto bättre.
Trackback