Laks

Det jag försöker åstadkomma med mitt djurrättande är att skapa förståelse. Jag vill få vanligt folk att tänka sig in i djurens situation, förstå hur och varför vi måste göra någonting åt våra matvanor. Varför vego är lösningen på allt.

Sedan finns det de där andra djurrättarna som jag stör mig lite på. Som liksom agerar lite mer utav egoistiska skäl, utifrån sin egen ilska och desperation, helt utan en tanke på vad konsekvenserna blir. De som skriker, som gör sig ovän med folk, och som häller låtsasblod över tanter med pälsar.

 

Som i Sex and the City-scenen när Samantha får röd färg slängd på sig utanför en modevisning. Och jag tänker - på vilket sätt gynnar detta djuren? På vilket sätt kommer nu den här personen börja tänka om? "Jaha, han slängde färg på mig så nu fattar jag ju att det är fel att döda djur", och så suckar dem av uppenbarelsen och blir helt plötsligt veganer.

 

Nej, det är inte riktigt det som händer. Jag vet exakt vad som händer, hur man reagerar när någon ifrågasätter en. Man blir rädd, man blir arg och man vill göra precis tvärtemot bara för att vara sådär extra rebellisk. Dessutom innebär en nedlortad pälskappa att en ny måste införskaffas, vilket betyder att fler djur får sätta livet till.

 

Men tro inte att jag inte blir förbannad när jag ser folk bete sig som idioter. Jag blir helt kokandes inombords när jag ser ett mänskligt huvud prydas av en jävla pälsbollsmössa, eller en människa som gnager på ett kycklingben. Jag blir sjukligt arg och ledsen, men man måste vara smart. Aggressivitet hjälper inte, jag tror enbart att det skapar större motstånd.