Kräftor och ändrade perspektiv
Nu är det den tiden på året igen.. Kräfttiden. Bara för några dagar sedan gick päronen ner på gården tillsammans med grannarna för att surpla kroppsvätska. En sak jag märkt är att jag automatiskt börjat se saker på ett helt annat sätt efter en så lång tid som djurrättare. Medans andra ser ett uppdukat festbord med goda, saftiga kräftor på och glada festprissar runtom, ser jag psykiskt störda människor som väntar på att få glufsa i sig dem där stinkande liken som ligger i mitten.
Vadå äta kräftor? Hur då? Varför? Sen kommer jag på att "ja juste, det här är ju normen - det är jag som är undantaget", även fast det är svårt för mig att förstå varför det är just så.
Överallt dessa glada bilder på kräftor, och jag tänker att "när ska den här vidriga propagandan ta slut egentligen?". Fast det får jag ju inte säga högt för då jävlar, då blir man pessimist. Och glädjedödare. Fast i mitt huvud så är det ju dem andra som är just det - dödare. Både av glädje och djur.
Det känns lite som att jag är en jude boende i nazisternas högkvarter. Ungefär så mycket känner jag att jag passar in. Noll fucking procent. Öppnar jag munnen blir jag direkt kvävd av någon som tycker att vi inte ska diskutera något så allvarligt. Inte idag. Inte imorron heller för den delen. Inte någonsin, verkar dem flesta tycka.
Det kanske är därför jag är undantaget - för att djurs rättigheter konstant ignoreras, och för att beslutet ifall kött är rätt eller fel skräckslaget lämnas och springs ifrån.
Trackback