Hur jag blev botad från besattheten av kön
Nä jag bryr mig inte om vilket kön folk har. Använder inte ordet hen, men blir inte galen om jag inte vet vilket kön folk har, varför blir man det? och lekte alltid med både lego och barbie och fick ha på mig precis vad jag ville som liten och nu med för den delen haha. tycker inte transexuella e äckliga, en av mina vänner är det. jag ser inte personer riktigt som kön heller för jag säger alltid "man blir inte kär i könet, man blir kär i personen" när folk säger emot såna som gillar samma kön osv och blir fullkomligt galen på folk som inte FATTAR och tycker det är ÄCKLIGT(?!?!) att vara bög/lesbisk/bi. ASSÅ ÄR NI FRÅN MEDELTIDEN........ orkar inte.
Jobbar medvetet på det. Tex att inte fråga nyblivna föräldrar vad det blev, Att inte bry mig om åldern på människor jag träffar, att absolut köpa könsneutrala kläder till små barn. Leksakaffärer och barnklädesaffärer idag är hemska!! Så "könsuppdelade", förbestämt av vuxna hur barnen ska förhålla sig. Usch! Det har blivit värre och värre. Varför?
Vad tycker du om att använda "man" som pronomen när en pratar om generella situationer? (Alltså typ "Man bör vara vegan".) Jag har sett att du använder det, vill du byta ut det också eller tycker du det är annorlunda? Det är ju könsneutralt på ett annat sätt än han och hon, men bygger samtidigt på mannen som norm.
Ibland kommer jag, till min stora irritation, på mig själv med att fundera på vilket kön slumpmässiga främlingar jag möter på stan har. Fullständigt meningslöst, och jag försöker stöta bort de tankegångarna.
I övrigt attraheras jag främst av icke-könsstereotypa, mer androgyna personer. Det där med hen jobbar jag på, samt att säga "en" istället för "man". Problemet är att jag egentligen främst träffar folk på jobbet och där är hen inte accepterat. Folk där är typen som skulle vifta en köttbit i ansiktet på mig och säga att den är god och jag borde smaka. Jo, jag är vegan.
Jag kan bli ganska stressad om jag inte vet könet på den jag pratar med, precis som jag ogillar folk som ser ut som om de kunde vara både 25 och 55. Jag bryr mig inte om det när det gäller barn, men vuxna människor vill jag gärna veta vart jag har. Kanske någon instinkt om att man vill känna sig trygg i omgivningen, eller veta vilka som är potentiella partners? Jag vet inte, men känner ingen lust att lägga av med det, även om jag ofta tänker på att inte lägg någon värdering i informationen när jag får den.
//Emma Hå
Har typ aldrig tänkt så mycket på vilket kön personen jag pratar med har x) Antar att det har med min uppfostran att göra, för jag har alltid sett personer som just personer, inte som män eller kvinnor. Blev inte stereotypt uppfostrad, utan hade tillgång till alla sorters kläder och leksaker. Kan nämnas att ingen av mina föräldrar direkt är genusmedvetna, eller i alla fall inte var på 90-talet. De tillät både mig och min bror att bli personer, inte pojke och flicka.
Men precis som du blir jag fly förbannad av att världen mestadels styrs av män, och det beror knappast på att en majoritet av kvinnorna är inkompetenta. Min mamma fick till slut nog av alla härskartekniker som utövades på hennes avdelning, så nu har hon äntligen sagt upp sig och börjar på ett nytt jobb efter jul, där arbetsgivaren inte kunde vänta med att anställa henne på grund av hennes goda kompetens =D Där hon arbetat tills nu har hon ofta blivit förminskad och idiotförklarad på möten, men när direktören för företaget sedan kommer med samma förslag som hon tog upp flera veckor tidigare, då är det helt plötsligt revolutionerande idéer. Argh.
Jag kan absolut inte förstå att man inte förstår betydelsen av ordet hen. Jag kan inte heller förstå de som inte förstår hur de ska använda ordet hen.
Enligt mig har de svenska språket numera berikats med ytterligare ett mycket användbart ord.
Jag har två barn och umgås därför i kretsar där folk har barn.
Jag slutar aldrig att förvånas hur allmänt korkade endel föräldrar kan vara i deras icke-befintliga genustänk gentemot barnen.
För att ni ska förstå min situation kan jag avslöja att jag har en flicka och en pojke. Flickan får ofta kommentaren: Nämen oj vilken cool kille, vad heter han? Varpå jag svarar: Signe. Omedelbart får jag svaret,: Oj jag bara tog för givet att det var en kille för att hon har sånna pojkkläder på sig.
VA?! säger jag bara?! Har färger olika kön eller?...
Jag blir så trött...
Jag får också höra ( i lekparker av okända föräldrar) Titta vilken tuff kille du är som kan göra si eller så, eller fortsätt du att krocka i hop två leksaksbilar i varandra för du är ju kille du gör ju sånt. osv osv..
Jag upphör aldrig att förvånas!
Lever vi inte i en värld full av information? Lever vi inte i en värld där vi alla (de flesta) kan läsa och förstå information, samt kunna kritiskt granska det vi läser?
Jag anser att det är min plikt som förälder att visa barnen vad jämnlikhet är, samt människors lika värde.