Laks

Nu när debatten om den köttfria måndagen är i full gång börjar det hagla argument som "bry er om miljön och djuren, men låt det inte gå ut över det personliga valet", och "tvinga inte barn att äta vegetariskt, de ska få välja själva". Dilemmat för många handlar alltså om rädslan att bli tvingade till att äta någonting en gång i veckan som de kanske inte ätit förut. Rädslan att det ska bli förbjudet att äta det dem är vana vid att äta.

För det första så är det ett konstigt resonemang att påstå att det är ett tvång att servera vegetarisk mat en dag i veckan. Jag blev uppfostrad till att äta kött. Det var den maten som erbjöds både hemma och i skolan. Den djurvänliga maten fick jag själv ta initiativet till att upptäcka när jag vuxit upp. Blev jag "tvingad" att äta kött? Nej, det är inget tvång att man hamnade i en familj där kulturen såg ut på ett speciellt sätt. Där det serverades en speciell mat. Om man ska låta bli att "tvinga" eleverna borde man servera minst hundra rätter så att alla ska kunna äta det dem vill varje dag. En kanske inte gillar korv, en annan är vegetarian och en tredje är jättesugen på pannkakor. Det går helt enkelt inte att gå alla till mötes.

För det andra är vi av ett stort behov att vända köttrenden eftersom den långsamt förstör planeten, oss själva och framförallt djuren. Idag är det billigt att förstöra miljön och handla oetiskt, samtidigt som det är dyrt att handlar ekologiskt och kravmärkt. Borde det inte vara tvärtom? Köttskatt är för mig någonting riktigt bra. Det skulle göra köttet dyrare och förhoppningsvis kanske politikerna slutar att sponsra en icke-hållbar köttindustri (i min mening finns det INGEN hållbar köttindustri eftersom ingen industri ska innebära mord och förtryck).

 

På något sätt måste vi alltså få folk som vägrar engagera sig och sticker huvudet i sanden så fort det blir lite obehagligt att börja äta mer vegetariskt. Men hur gör man då? Pengar är svaret, tror jag. För lets face it - det enda folk bryr sig om är pengar. Det spelar ingen roll hur många som fått ge sitt liv för en speciell produkt, är den billigare än alternativet väljs den ändå.

 

Och för det tredje så ska inte ett livsmedel värderas högre än ett liv. Vilka är det egentligen som blir överkörda och bortglömda? Vilkas personliga val är det som det konstant struntas i? De stackars eleverna som får skippa köttbiten på måndagarna, eller de redan skräckslagna djuren som står på kö för att få halsen uppskuren? Ska människan ha rätten att äta kött eller ska djuren ha rätten att leva?