Laks

 

Men så satt jag där förra veckan, mitt i skiten, mitt i prestationsångestens centrum och mådde riktigt dåligt. Det var en kort redovisning, ett prov, ett läxförhör, fakta som saknades till ett ämne jag borde kunna, en teater som skulle ses med klassen och jag var allmänt trött. Och allt smått blev stort och det kändes som att mitt huvud skulle sprängas och jag ville bara vakna på morgonen, stänga av väckarklockan och skrika "jag går aldrig mer dit!!!".

 

Och hur blev det sen? Gjorde jag allt det där? Genomled jag redovisningen och provet? Pluggade jag ordentligt? Ja. Och det är det som chockerar mig lite, för jag SKULLE JU INTE BLI SÅ. Jag skulle ju inte bli den där naturvetaren som brydde sig om betygen och faktiskt la ner mer ork och tid än vad som behövdes för att precis nå ett E (nya G för er som inte vet att betygssystemet förändrats).

 

 

När jag på tisdagseftermiddagen höll på att somna på fysiklektionen, när jag i dimmorna hörde någonting om en pq-formel, då insåg jag att jag gjort fel. Så jävla fel. Det var inte det här jag lovat mig själv i början av läsåret, det var inte utmattning och ångest jag fantiserat om inför gymnasiet. Jag bröt mot löftet - att jag alltid, utan tvekan, skulle prioritera mig själv och mitt välmående framför ALLT ANNAT.

 

Så på onsdagen vaknade jag, stängde av väckarklockan och sa till min mamma att hon skulle sjukanmäla mig. Så var jag hemma hela förmiddagen och var lugn och harmonisk för första gången på flera dagar. Sedan begav jag mig till skolan för att skriva provet som jag faktiskt lyckades prestera bra på utan att plugga speciellt mycket eller känna mig stressad inför. Efter det gick jag från skolan igen och gjorde bara massor av roliga saker resten av dagen. På torsdagen kunde jag gå till skolan igen, fri från ångest, fortfarande lugn och harmonisk.