Kan djurförtrycket få ett slut?
Ända sedan jag tittade på Shutter Island förra söndagen så har jag haft riktigt jobbiga tankar. För er som har sett filmen så vet ni att det pratas en del om att öppna upp folks hjärnor och peta på nerverna. Riktigt hemska saker som jag för ett tag kan ignorera eftersom det bara är en film. Sen dyker tankarna upp - djuren, djurförtrycket. Hört talas om vivisection? Det är operationer på fullt medvetna djur. Helt plötsligt går det inte att flyta tillbaka till sin trygga bubbla av problem som rör sig om att det är jobbigt att gå upp på morgonen eller att det är slut på sojamjölk hemma.
Obehaget stannar kvar och det är dessa perioder som är allra jobbigast- fyllt med frågor och gnagande ångest. Kommer världen alltid vara så här fruktansvärd? Kommer den aldrig bli bättre? Kommer tortyren någonsin att försvinna?
De allra flesta djurrättsengagerade vet nog känslan jag försöker beskriva. Det där ohyggligt obehagliga faktumet att det just nu sitter miljarder individer och lider som aldrig förr. Lider så mycket att det för dem skulle vara som en dröm att få byta plats med en ny-omskuren flicka i Afrika eller en prostituerad i Asien. Och då tycker jag ändå att omskärningar och prostitution är något av de absolut vidrigaste som finns på den här planeten. Men om detta ligger på den nivån, då ligger djurförtrycket 10 mil längre upp på skalan av lidande.
De allra flesta djurrättsengagerade vet nog känslan jag försöker beskriva. Det där ohyggligt obehagliga faktumet att det just nu sitter miljarder individer och lider som aldrig förr. Lider så mycket att det för dem skulle vara som en dröm att få byta plats med en ny-omskuren flicka i Afrika eller en prostituerad i Asien. Och då tycker jag ändå att omskärningar och prostitution är något av de absolut vidrigaste som finns på den här planeten. Men om detta ligger på den nivån, då ligger djurförtrycket 10 mil längre upp på skalan av lidande.
Ibland brukar jag tänka på alla tidigare förtryck. Det kan verka hemskt, men genom att tänka på hur många afrikanska fångar som fraktades på båtar över till Amerika så blir jag lugn. Genom att tänka på judarnas panik och rädsla under andra världskriget känns det bättre. Inte för att jag gillar vad som skedde, utan för att det ger mig hopp. Det ger mig hopp om att det kanske, kanske en dag, långt där framme, finns en chans att även det omfattande förtrycket mot djuren också kan få ett slut.
Trackback