Laks

...var ett ordspråk jag hörde för ett tag sedan. Och det är så jävla sant. Det är lätt för någon som inte är involverad, som inte har sökt informationen att påstå att "det är väl inte så hemskt? Ett par djur om året, de lever bra innan de dör i alla fall!".

Men om man istället helhjärtat tittar på alla de där filmerna, läser alla de där texterna och sedan lyssnar på sina egna tankar - då blir man förbannad. Och ledsen. Och förkrossad.

 

Tro inte att jag går runt och gråter varje dag, för det gör jag inte. Jag är inte arg heller, inte speciellt ofta alls. Och när jag väl är det handlar det inte alltid om djurrätt. MEN - jag blir arg, rosenrasande arg, när jag tänker på alla de miljarder djur som varje år torteras, plågas, mördas. Och framförallt blir jag arg när folk bortförklarar deras lidande, deras verklighet, deras vardag.

Det är helt sant, det där ordspråket. För ett par år sedan var jag aldrig arg på annat än mina föräldrar eller mina syskon då och då. Men nu, nu är jag förbannad på världen. På den här jävligt sugiga situationen som jag bara måste göra någonting åt. Fast den där ilskan, den syns och känns inte alltid. Men den finns där. Och jag hoppas att den alltid kommer att göra det, för den fick mitt liv att betyda någonting. Jag gör skillnad, för dem.