Fantasibubblan
Förut klarade jag knappt en sekund av att se hemska bilder och videos på djur i fabrikerna. Nu klarar jag mer, jag har väl blivit lite kall för jag har sett så mycket, dessutom vet jag att jag redan gör allt jag kan. Inte en krona av mina pengar (förutom skatt då givetvis) går till dessa verksamheter.
Men även om jag grät och även om jag kände mig illamående och rädd så fortsatte jag att titta. Om jag tycker att det är så jobbigt att se filmen, hur jävla jobbigt måste det inte då vara för djuren som är med i filmen? Jag vägrade stoppa, för det jag såg var verkligheten, och den skulle jag inte fly från. Jag ville inte längre leva i någon fantasibubbla där man vänder ryggen till och springer därifrån varje gång någon lider och skriker ut sin smärta. Det hade jag redan gjort i 16 år, det räckte.
Trackback