Laks

Jag känner mig smått illamående. Och det beror varken på dåligt ätande eller sjukdom. Nej, det beror på att jag för någon timme sedan satt framför tv:n för att se reprisen av Minkfarmarna. När jag ser de vidriga asen som ligger bakom minknäringen, de äcklona som är själva grundbulten i djurtortyren som pågår varje dag, då kan jag inget annat än att må illa.

Det enda jag ser är Auschwitz. Ibland måste till och med jag översätta från djurförtryck till människoförtryck enbart för att kunna förstå hur det är. Jag är ju också hjärntvättad av samhällets sjuka värderingar trots att jag lyckats renspola hjärnan till en hyfsad grad.

 

En av minkfarmarnas sa; "folk pratar så mycket om att minkarna inte kan utföra sina naturliga behov och allt sånt, men då undrar jag vad det är som är naturligt med att ha en hund i koppel". Att ha en hund i koppel är en kompromiss mellan att det finns en hund som vill gå ut och röra på sig och att det finns hundrädda i samhället. Men visst, naturligt är det ju inte. Men det är inte interagerandet med andra människor på nätet, spelen på våra iphones och den processerade maten heller. Någonting fullkomligt onaturligt kan löna sig eller vara nödvändigt i dagens samhälle, så länge det givetvis inte inskränker på någon varelses rättigheter (minkuppfödning t.ex.).  

När minkarna tas upp ur de trånga gallerburarna skriker de så där otäckt som gör att jag rycker till och känner ett starkt obehag sprida sig i kroppen. Jag undrar; hur i helvete kan de här människorna leva med skriken? Förstår de inte att djuren inte vill sitta i de där burarna? Inte vill bli nertryckta i en gaskammare? Inte vill bli dödade? Minkarna protesterar med all sin kraft och ändå så kan gubbjävlarna lugnt mörda dem utan att skämmas. Personligen så tror jag att det måste vara något fel i hjärnan på någon som gör något sådant.