Jag minns hur jag innan varenda innebandymatch gick in på toan medan hela laget snörade skor och skämtade och strechade. Under tiden låste jag in mig på toaletten, satt på golvet med huvudet i toastolen och väntade på att min värsta mardröm skulle ta slut. Jag minns hur paniken stegrades tills jag slutligen spydde, hur jag sedan sköljde bort svett och rädsla i handfatet och hur jag låste upp dörren för att spela ännu en match med magen tom på mat och kroppen full av ångest. När matchen var slut var plågan över. Jag kände mig alltid lättad men inte längre än någon timme för jag visste att nästa helg skulle samma procedur spelas upp igen. Mitt eget, personliga helvete. Tack för det, social fobi.
bibi
Jag har ätit antidepressiva tabletter flera år nu för social fobi...den har nästan försvunnit men jag kan fort inte hålla tal inför folk fast jag är 47 år men med tabletterna blir man lite mera blase.
Svar:
Har du träffat någon psykolog också och fått hjälp eller har du bara fått tabletter? Det där med att redovisa och sånt, finns det verkligen syfte att klara det? För mig känns det bara som onödigt höga krav. Att klara av att gå på en lektion eller en träning känns liksom som en mer lagom svår utmaning...
Laks
göran
Så mycket mer intressant att läsa inlägg som handlar om dig snarare än dina inlägg om djurrätt.
Svar:
Tack (och inte tack kanske?) X)
Laks
Schniffen | neurotisk supernörd
Fan vad trist att psyket ska sätta stopp för intressen :( Spelar du fortfarande?
Svar:
Jag spelar, men inte på seriöst i ett lag med matcher och sådant. Just nu spelar jag i korpen på öppna träningar, tycker det är svinkul! :) Men största delen av den sociala fobin är ju borta nu sedan jag fick hjälp så allt är sjuuukt mycket bättre nu.
Laks
3