Sluta skämmas
Yes!
Jag har alltid varit socialt akward. Känner alltid att jag gör fel och kan oja mig i flera veckor över en skitsak innan jag får bekräftat att det just var just en skitsak. "Fel" jag gjort i social sammanhang som alla andra glömt på studs kan återkomma till mig, typ på bussen, helt att bro på kylskåp och skapa ångest och oro inom mig, flera år efter att det inträffat (ibland känner jag inte ens folk jag var med vid tillfället längre).
Tanken på att närma mig en annan människa emotionellt och nära just nu får mig att vilja kräkas och jag har vid flera tillfället fått panikångest på bussen när jag tänkt att jag kanske borde fråga den där killen jag typ gillar lite om han vill ta en fika i alla fall, bara för att se om jag får en respons och om det skulle funka öht.
Jag blir lätt fixerad och lider av grav prestationsångest och flyr hela tiden från allt. Jag känner konstant att jag inte duger och lider periodvis av depressioner då allt är ännu värre. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till saker på en lagom nivå och allt är hela tiden "allt eller inget".
Jag har ingen diagnos men jag lider av allt möjligt. Och det är helt okej, det är bara jävligt jobbigt.
Tack för att du skriver om det! Det är den största orsaken till att jag bloggar. Skriver om psykisk ohälsa med personliga tankar och erfarenheter men också med något slags hopp och funderingar kring hur man mår bra.
Så himla bra att du pratar om det, står upp för dig själv och vägrar skämmas. Det behövs både för sin egen och andras skull!
Hm.. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men själv har jag lidit av depression, ångest, dödslängtan, social fobi, stress och hundfobi sedan eh.. jag föddes. Har alltid haft det. Depressionen, ångesten, stressen och sociala fobin har hindrat mig i skolan, har inte kunnat gå eller ens kunna koncentrera mig i skolan. Vissa dagar kunde jag inte ens stiga upp ur sängen. Hundfobin har orsakat att jag helst aldrig går ut. Samma sak med den sociala, men turligt nog är inge av de 2 lika illa längre som förut. Efter studenten blev min sociala värre och det kunde ta uppemot en vecka innan jag kunde gå till affären ca 5min ifrån mig och handla och det tog då uppemot 1 timme då jag bråkade med mig själv och försökte få ut mig genom dörren. Stod bara och skaka eller vandra runt och kände att det blev svårare att andas. Har flera gånger fått panik av bara tanken och trott att jag bara ska dö. Har även haft svårt att umgås med vänner då jag hellre säger nej än ja och har idag 1 vän kan man säga, som bor utomlands, haha. Så fort jag säger ja lever jag med ångest över(mer än normalt) det tills det är över och det påverkar ALLA dagarna där emellan samt dagen innan blir det bara ännu värre. Hundfobi blir man hånad för och lite dumförklarad? Vet inte vad jag ska använda för ord, för det är alltid samma fråga, "men vadå, valpar oxå?" Ja, de är hundar och den vanligaste kommentaren? "Hur kan man vara rädd för någon som är gullig?" Känner mig alltid dum och många gånger förminskad, för folk SKRATTAR dig rakt upp i ansiktet och när en hund kommer och de ser dig rädda så flinas det eller ges en speciell blick. Vet inte hur många gånger jag hört den där "tänk positivt." Fått höra av min bror att om jag bara lyssnar på någon låt han gillar så skulle jag inte vara så jävla deprimerad eller så använder han mina problem och kastar upp dem i ansiktet. Han leker även psykolog men har ingen förståelse för något av det. Idag får jag hjälp, efter 21år, men förstår inte helt hur allt kommer lösa sig. Vill fortfarande dö. Är nu 22 och har ångest och är stressad över att jag inte har några erfarenheter av jobb eller ens en idé om vad jag vill göra och det blir inte bättre av min brors kommentarer "ingen kommer vilja anställa dig för du är gammal, det blir bara värre med åren, skaffa jobb NU". Men eh, jag kan inte pga mina problem. Själv föredrar jag att inte prata om mina problem då livet lärt mig att om jag berättar så kommer folk använda det som vapen och kasta det upp i ansiktet. Även bland människor ibland. Trevligt.
Hej! Jag tycker det är jättebra att du skriver om detta! Att det nu är ett samhällsklimat som vill att vi ska hålla på vår integritet gör ju att vi upprätthåller individualismen. Att istället vara öppen och informativ med sitt liv (oavsett om en lider av psykisk ohälsa) gör att vi kan närma oss varandra och skapa ett klimat av förståelse och acceptens!
Jag började för en vecka sedan att blogga om mitt liv som bipolär och med ett tvångssymdrom. Detta eftersom jag blivit inspirerad av psykradikalism, vilket innebär att en är radikalt öppen med sin psykiska ohälsa samtidigt som en förenar detta med en radikal livsstil.
Du efterfrågar min berättelse och jag delar gärna med mig, men jag hänvisar dig till min blogg om det är ok?
http://bipolarsjukt.wordpress.com/about/
Sen tipsar jag om att göra en google sökning på psykradikalism. Det finns inte så jätte mycket men ändå! :)
Tack!
Tack själv! BTW så har jag startat upp en lokalgrupp för djurrättsalliansen där jag bor. Vi kommer på onsdag bli en officiell grupp då vi har ett infomöte där representanter frön göteborgsgruppen på besök. :D
Bra va! Keep fighting!
Jag skäms så otroligt för min psykiska ohälsa. När folk frågar varför jag bara har en lektion om dagen och ibland försvinner helt några veckor skyller jag alltid på stress, fastän jag i själva verket är deprimerad. Ligger på psyk just nu och har redan ångest över alla frågor jag kommer få när jag är tillbaks. Tänk om psykiska problem kunde vara lika accepterade som fysiska! Hade jag haft cancer tex hade jag lätt kunnat säga att jag legat på sjukhus, men att bli inlagd på en psykavdelning är någonting jag skäms för.
VAD GLAD JAG BLIR!
Jag har skam över mina problem.
Jag tror att många(eller kanske inte) inte snackar om sina problem för att det är lixom inget speciellt längre. Om någon börjar snacka med mig om sina problem blir jag nog mest irriterad. Om jag kan gå runt och vara så jävla glad och framåt hela tiden fast att jag igentligen inte har lust att göra någonting och mest bara vill dö så kan väll fan alla andra också anstränga sig lite.
Det låter kanske sjukt men det känns som att alla tycker så synd om sig själva. Som om allt bara handlar om sig själv.
Men det är jättebra att du mår bättre. Jag menade inte att låta så idiotisk som jag nog gjorde. Ha det bra.
Jag har aldrig gjort någon utredning så jag vet inte hur illa mina problem är jämfört med andra men sjäkvklart är det allvarligt för mig även om det inte kommer ta död på mig liksom. Det påverkar mig i allt jag gör och hindrar mig ibland från att göra både saker jag måste och saker jag verkligen vill. Tycker inte folk det är att ta allvarligt.för.att det saknas en diagnos lr en förklaring kan de dra åt helvete vad mig befarar... ;P
Jag tycker verkligen det är hur modigt som helst av dig att våga vara öppen på bloggen med den psykiska biten. Jag vet själv hur skrämmande det är att öppna upp sig! Men om alla visade att det fanns psykisk ohälsa så skulle det inte bli en sådan "stor sak" efter ett tag. Är du med mig?
Vill säga att jag också fått höra kommentarer som lat när jag var hemma från skolan under mitt tredje år på gymnasiet... Men de dem inte vet är att det liksom INTE GÅR att komma upp ur sängen på morgonen. För min del var det pga min ätstörning. Som jag även skriver öppet om i min blogg.
Men vi måste fortsatta kämpa! För en dag så har vi kommit dit vi vill! :)
KRAMAR!