Laks

Det överlägset viktigaste jag har lärt mig i mitt liv är att det är okej att må dåligt. Jag har alltid skämts över min psykiska ohälsa och trott att det har varit något fel på mig (vilket det iofs var, jag var ju sjuk) och att jag till varje pris måste dölja den. Men sedan finns det perioder då jag bara mår dåligt för att... ja, för att jag kanske mått för bra en tid. En kan ju inte alltid vara glad liksom. Då brukar det ibland komma några sådana där dagar, ibland veckor, av depp till synes helt utan anledning (inte kopplat till menscykeln alltså).

 

Och det var bara för något år sedan jag började sätta mig ner och lyssna när den här deppigheten kom. Oftast handlar det bara om att gnistan har försvunnit. Jag längtar inte till någonting. Allt är tråkigt. Förut hade jag känt paniken växa inom mig vid sådana tillfällen men nu mera omfamnar jag känslan av uttråkning, tristess och deppighet och bara lägger mig ner. Kanske tittar igenom alla avsnitt av Desperate Housewives, bakar en kladdkaka att käka upp eller spelar klart ett tv-spel. Att acceptera att det är dåligt är väldigt viktigt, för om en inte accepterar känslan som finns inuti en så kommer den förvärras och bli mycket större än vad den egentligen är. Att inte vara rädd för den, helt enkelt. Ta itu med den, acceptera läget och vänta på bättre tider. Det är okej att må dåligt.