Laks

Allt började egentligen med min fobi för att må illa och kräkas. När jag var liten var jag rädd, nervös, stressad och orolig mest hela tiden. Det är i alla fall det som jag kommer ihåg klarast. Antagligen för att jobbiga saker etsar sig fast lättare i minnet än vad lyckliga saker gör. Såklart att det fanns bra saker också, jag har ju massor av fina minnen när jag lekte med mina kompisar, reste med min familj och sånt. Men om jag ska vara helt ärlig är oron och stressen det som tar störst plats i mina minnen från min barndom.

 

Jag hatar att försöka framställa mig själv som om jag på något sätt har haft en jobbig uppväxt, för det hade jag inte. Eller jag borde i alla fall inte ha haft det. Jag hade alla förutsättningar för att få en lycklig och helt jävla perfekt och underbar uppväxt men tyvärr blev det kanske ändå inte riktigt så. Min familj var underbar. Mina vänner också. Ingen alkoholism, ingen misshandel, ingen mobbing. Inget sånt där som folk som har haft det jobbigt brukar ha varit med om. Ändå så gick det inte bra för mig. Och det är just det jag funderar mycket över. Varför blev det som det blev?

 

Inte för att jag kommer ihåg exakt hur allting med panikångesten startade, men enligt några meningar precis i början på min långa journal så fick jag min första attack någonstans i 8-års åldern. Jag mådde väldigt dåligt, men sa ingenting. Mina föräldrar märkte såklart att någonting var fel så jag fick gå både hos skolkuratorn och hos en psykolog hos BUP. Ingen av dessa kom fram till någonting. Det enda de försökte göra var att få mig att prata, berätta, förklara vad det var som hände. Men jag sa ingenting. Och jag undrar varför, varför sa jag ingenting? Hade jag åtminstone försökt förklara vad jag kände så kanske det hade funnits en chans att allt kunde stoppats innan det ens hade kommit igång. 

 

Det kom bättre perioder. Det gick över, tillfälligt i alla fall. Tvåan var en jobbig tid men trean var bättre. I mellanstadiet skiftade det fram och tillbaka. Jag mådde ofta illa när jag skulle till skolan, och till andra platser också. Jag kunde inte sova över hos kompisar, jag tyckte till och med att det var jobbigt att ens besöka dem ibland. Hela tiden den här obeskrivligt obehagliga känslan att jag inte var trygg. Jag kunde börja må illa var som helst och om jag gjorde det fick jag panik. 

 

Jag klarade mig hyfsat ända till slutet av högstadiet. Allt flöt liksom på. Det fungerade att inte prata. Eller fungerade och fungerade, jag mådde fruktansvärt dåligt men det gick inte så långt att jag försökte ta livet av mig även om jag funderade över det då och då. Under de dåliga perioderna satt jag ofta spyfärdig på bussen påväg till skolan. Jag var så nervös och stressad över att sätta mig i ett klassrum tillsammans med andra människor. Jag brukar kalla det för social klaustrofobi (helt egenpåhittat begrepp). Jag fick helt enkelt klaustrofobiska känslor av att vistas i närheten av andra människor på en plats där jag inte kunde gå ut hur som helst. Det kändes som att jag satt fastsurrad i kedjor vid stolen när jag gick in på en lektion. Jag åt ingenting på morgnarna, mådde illa, det hände vid några få tillfällen att jag faktiskt kräktes inne på toaletten innan jag tog bussen till skolan men det hörde inte till vanligheterna. 

 

Och jag undrade hela tiden - vad är det för fel på mig? Varför blir jag sjuk av att göra någonting som alla andra klarar av hur lätt som helst? Varför är jag så här?

 

Under sista terminen i nian blev jag väldigt god vän med en av mina barndomskompisar som funnits där hela tiden, men vår relation hade alltid varit rätt ytlig (precis som med alla mina andra kompisar). Hen hade det också jobbigt och försökte klara sig genom en depression så gott det gick. Vi kom varandra väldigt nära och började prata rätt mycket om vårt mående med varandra. Jag tror att det var det som fick mig att börja ta tag i allting som jag tryckt undan under en så lång tid. Helt plötsligt började jag prata om saker jag kände och jag förstod samtidigt att det fanns andra människor som också mådde dåligt. Jag hade alltid trott att alla andra var lyckliga hela tiden och det var väl en av de största anledningarna till att jag hållt käften hela min uppväxt. Inte skulle väl jag komma där och förpesta världen med mina problem liksom.

 

Det som fick allting att välla över och fullkomligt kasta omkull mig var en speciell händelse sent på vårtterminen. Jag hade haft samma kompisgäng under hela högstadiet, som jag alltid känt mig lite utanför i (men det gör väl alla mer eller mindre). Jag kände väl allmänt att jag inte passade in längre eftersom jag börjat bry mig om djurrätt och det alla andra brydde sig om var typ utseende och alkohol och killar. En dag så började jag av någon anledning prata väldigt djupt med en annan person i klassen som jag inte umgåtts så mycket med tidigare. Och jag berättade en del saker som jag tyckte om det här kompisgänget, att jag kände mig utanför och att dem bara brydde sig om saker som jag tyckte var ointressanta. Det kändes bättre då, jag tänkte att jag kanske kunde umgås med hen den sista tiden i högstadiet istället. Men nästa dag när jag kom till skolan rusade några av personerna från gänget fram till mig och mer eller mindre skällde ut mig för de taskiga saker jag sagt om dem. Den här personen jag anförtrott mig åt hade alltså, i samma sekund som jag berättat färdigt, gått till de andra och berättat allt jag sagt. Det är inte många gånger i mitt liv jag känt mig så sviken. 

 

Efter det gick jag hem. Allt kändes så jävla konstigt i mitt liv just då. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag försökte gå tillbaka några gånger veckan efter, men det fungerade inte. Jag mådde så dåligt att jag stannade hemma resten av terminen. Mina föräldrar fick höra med lärarna om jag trots det skulle bli godkänd i kurserna, och det blev jag också även om vissa betyg sänktes en aning p.g.a. min frånvaro.

 

Samtidigt började panikångesten eskalera. När jag slutade gå till skolan växte ångesten inför att åka till platser, rädslan inför att må illa och spy. Allt blev miljarder gånger värre för jag hade ju långsamt börjat öppna den djupt begravda ångesten som fanns inom mig när jag pratat med min vän om det. Jag började prata med min familj också. Jag var hemma hela dagarna. Rädd för att åka någonstans. Fick panikångest. Mådde illa. Hade yrsel. Allting p.g.a. min nojja inför att drabbas av panikångest, illamående och yrsel.

 

Jag vet att den här helvetesperioden bara var max en månad lång, men det känns som att den varade i en evighet. 

 

Men som tur var fick jag hjälp. Efter ett misslyckat försök att gå till BUP (jag fick panik och kunde inte gå in i huset och sprang istället därifrån), fick min syster en tid till oss båda två hos en annan BUP-mottagning. Vi skulle gå tillsammans, så jag slapp känna att allting handlade om mig (även om det givetvis var så egentligen). Jag kommer aldrig glömma hur det kändes den gången jag åkte dit första gången. Det tog en halvtimme att gå uppför fyra trappor för jag vägrade ta hissen och jag stannade på vartannat trappsteg för att jag var så trött. Jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv.

 

Men jag klarade det, jag tog mig upp dit och efter det första besöket där blev allting bara bättre och bättre. Även om det tog en jävla tid.