Laks - den djurrättande feministen

När kom skönhetshetsen in i bilden?

Det är först nu när jag är äldre som jag fattat att andra inte haft samma sorts uppväxt som jag har haft. Att vissa människor känt att det varit en självklarhet att börja sminka sig och bete sig på "rätt" sätt för sitt kön. Att de redan som små barn tyckt att de varit för tjocka och fula osv (inte för att det på något sätt skulle vara bra att tycka det när en är vuxen heller...). Nu verkar det även som att detta fenomen spridit sig lägre ner i åldrarna. Jag växte upp på 90-talet och 00-talet och då kanske det inte var lika illa med allt detta (eller?).

Oavsett skillnaderna mellan då och nu så tror jag att jag inte upplevt speciellt mycket skönhetshets, som många andra verkar ha blivit påtvingade under sin barndom. Jag tror att det finns en självklar anledning till att jag missat mycket av detta. Det handlar om min klass jag hamnade i, vilken jag då kanske inte alltid var så där jätteförtjust i. Men NU är jag oerhört tacksam att jag gick just där. Annars hade jag nog formats till en helt annan människa.

På dagis var jag bästis med en kille. Jag minns att vi brukade tortera stackars McDonalds-dockor på olika sätt (sadisten som blev vegan? Hm...). Kan tänka mig att jag slapp undan mycket "men åh så fiiiiin du är"-kommentarer när jag lekte med en kille och busade och torterade dockor. I skolan var min klass redan från början sjukt sportinriktad. En stor majoritet av klassen sportade på rasterna, alla tillsammans, killar som tjejer. Visst var det en extrem könsuppdelning (killar som inte passar tjejer just för att de råkar vara tjejer osv). Men om en jämför med parallellklassen där könsuppdelningen istället innebar att pojkarna spelade fotboll och flickorna satt ner och pratade så var våran lilla grupp revolutionerande genus-mässigt.

Och - inte minst MINA FÖRÄLDRAR som aldrig någonsin ifrågasatt att jag vägrade ha kjol, klänning, leka med dockor, - ja, göra det mesta "fel" då enligt normerna för hur en flicka ska vara. Jag kan inte någonsin minnas att de sagt åt mig att göra på något annat vis, det har alltid bara varit "jaha, hon är så" och sen var det inget mer med det liksom.

För mig har skönhetshetsens effekter börjat göra intåg NU, när jag är 19 år gammal. Som jag uppfattat det så upplever många av stressen och pressen kring utseende mycket, mycket tidigare. Och visst, jag har oroat mig för finnar tidigare men aldrig över mina kroppsformer eller utformningen av mina ögonbryn.

Skulle gärna höra andra människors berättelse kring skönhetshetsen.

När stötte ni på den?

Hur har ni påverkats?

Hur har ni kommit över den eller försöker komma över den?

Publicerad 2013-08-30 klockan 23:25:00 i Feminism,

Kommentarer

Emelier säger:

Någon gång i mellanstadiet, när folk började sminka sig och använda klackar (på elvaåringar, gud). Då började folk uttrycka missnöje om sina kroppar. Jag förstod aldrig grejen riktigt, jag tyckte att mitt utseende var helt okej och inget att hetsa upp sig över. För mig blev det värre efter att det blev modernt att vara vältränad, jag som alltid varit smal låg plötsligt betydligt längre ifrån idealet än tidigare. Men jag försöker tänka på min kropps funktioner istället för utseende, typ att mina lår kanske är stora men mina ben är rätt bra ändå för jag kan ju gå med dem åtminstone.

2013-09-01 @ 21:17:16

Emma Hå säger:

När jag var 8 år kände för första gången att jag var för tjock, för jag jämförde mig med en tjej i min klass som kunde sitta framåtlutad utan att det blev valkar på magen. Det var då också väldigt inne med magkorta toppar. I andra klass sminkade jag mig med ögonskuggeglitter och mascara. I högstadiet och gymnasiet bantade jag konstant, hade stor ångest över mitt utseende och grät öppet inför min dåvarande pojkvän om hur ful jag kände mig. Numera kan jag tycka att det hade varit trevligt att bli lite smalare, men inget jag prioriterar. Jag mognade helt enkelt. slutade umgås med sådana människor och började plugga, där intellekt nästan alltid ställs framför utseende. Jag umgås mycket mer killar, och de tjejkompisar jag har är inga ängsliga själar som konstant pratar om smink och vikt. Jag undviker aktivt att ta upp ämnet, och mår mycket bättre i mig själv trots att jag tom blivit fulare (tjockare, äldre osv) sedan åren då jag hade som mest ångest. Jag blev helt enkelt trött på att må dåligt och valde att strunta i det.

//Emma Hå

2013-09-02 @ 21:57:58
Hemsida: http://emmahas.se

radikalgnu säger:

Jag minns ganska tydligt att jag var runt tio-elva år när jag började se mig själv i spegeln och faktiskt notera hur jag såg ut. Jag visste hur jag såg ut innan men jag värderade det inte. När jag fått upp ögonen för mig själv tror jag att jag sakta men säkert började betrakta mig utifrån the male gaze som jag internaliserat ovetande under hela min uppväxt. I och med att min omvärld blev mer engagerade i yta blev jag det också, och direkt mer kritisk. Jag förstod av mig själv vad det var för fel på mig eftersom jag levt i samhället och lärt mig idealen i smyg, men det gav inte riktigt utslag förrän jag kom upp i den åldern. Sedan blev det bara värre med åren.
Nu för tiden jobbar jag på att inte objektifiera mig själv och andra. Jag jobbar på kroppspositivitet. Det är fan inte lätt. Det hjälper att ha politiska verktyg för att förstå varför jag internaliserar förakt och vad som ger mig negativa känslor.

2013-09-04 @ 14:05:13
Hemsida: http://radikalgnu.blogspot.com/

Em säger:

Jag växte också upp på 90- och 00-tal o jag känner att utseendehetsen verkligen märktes av då, hade väl inte turen att hamna i en klass som din. Redan när jag var nio (i trean) så hade tjejgänget i klassen slutat springa runt o leka, vi satt helt enkelt ner o snackade om det senaste som stod i F.R.I.E.N.D.S, Girls Only o ibland även Amelia eller liknande. Och om hur fula vi var. Vi började testa smink och när vi var elva så sminkade sig alla. Och det var så gott som allt vi prata om, sminkprodukter, kläder, stilar och ständigt bedömde vi det och varandra och kanske mest oss själva (du vet; "jag är så ful" "neej du är fin" "nej den här ögonskuggen är ful till min ögonfärg" o sen typ "gud vad de där byxorna inte passade till den tröjan" bakom ryggen på varandra). Needless to say så var detta knappats nyttigt för våra självbilder, eller iallafall inte min. Jag började tänka på min vikt när jag gick i trean, började använda kläder som skulle få mig att se mindre tjock ut (notis: jag vägde under 30 kilo) o åt så gott som aldrig frukost i femman hade jag på allvar börjat banta och har sedan dess kämpat med ätstörningar och andra självskadebeteenden som jag äntligen börjar ta mig bort ifrån. Feminismen har hjälpt mig till tusen, samt att bli vegan. Att ändra kost ska ju undvikas när man försöker tillfriskna från ätstörningar men mat har framkallat en sådan ångest för mig och jag har försökt komma på alla möjliga tusen orsaker till att låta bli att äta så det var inte förrän jag blev vegan och började dumpstra som jag kunde äta utan skuld utöver själva JagKommerBliFET-ångesten. Men ja, jag börjar ta mig ifrån det nu o jobbar stenhårt på att inte lägga något som helst värde i mitt utseende och att försöka känna mig bra inte vacker osv, o blir därför provocerad till tusen av all denna hets runtom mig. Vill flippa varje gång någon kommenterar mitt utseende men inte ser Mig!
Ursäkta romankommentar <3

2013-09-04 @ 19:14:53