Laks

Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig

 

 

 

 

Av någon anledning har jag alltid i skolan hamnat bland de folk som får höga betyg. Det har alltid blivit dem jag umgås med. Många får A. Får dem ett B eller C blir det stön och stånk och "men ååååh så dåligt det gick!". Där sitter jag bredvid med ett C och känner att, faan, det gick ju jävligt bra det här.

 

Högstadiet i ett nötskal under betygssnacken var att läraren kom fram till mig och min kompis, sa att "X, du har verkligen gjort det här bra! MVG". Sen vänder sig läraren till mig och ser lite mindre glad ut. Jag räcker ju inte riktigt till. "Det var såååå nära. Några poäng till så hade det blivit MVG". Efter det kände jag inte riktigt för att lägga ner 8 timmar dagen innan på att plugga till provet. Det räckte ändå aldrig ända fram.

 

Och det är klart att jag aldrig blir lika bra som bordsgrannen när bordsgrannen alltid är ett underbarn som bara KAN ALLT HELA TIDEN. Jag blir missnöjd med mina betyg när jag jämför dem med de flesta andra av mina kompisar. Men jag känner mig också bortskämd när jag får höra att Y ännu en gång måste göra ett omprov trots att hen hela sista veckan pluggade varenda dag. Jag har inte svårt för att få godkänt men jag har svårt för att någonsin höja mig över VG oavsett hur hårt jag anstränger mig. 

 

Jag känner mig aldrig tillräckligt bra. Det är alltid något som fattas. "Det var sååååå nära". Mmm. Tack. Och jag vet att jag borde bli glad när någon kommer fram och är superlycklig för att ett prov gick så ofattbart bra och hela pappret har ett stort jävla A på sig, men jag kan inte. Det enda jag tänker på är varför inte jag räcker till och varför inte mina ansträngningar någonsin lönar sig. 

 

Hela skolsystemet är felkonstruerat och inte anpassat till varje enskild individ. Vi är alla olika och lär oss olika, tyvärr är det bara ett sätt som räknas när det sätts betyg.

Betyg är inte allt! Hela samhället fäster sig alldeles för mycket vid betygen, är så sjukt trött på det :o

Kan säga att jag förstår båda leden, då jag själv är extremt lättlärd och knappt behöver plugga för att klara mig, men måste lägga på lite för högsta betyg. Nu på basåret är målet bara att klara kurserna eftersom betygen inte påverkar meritvärdet. Å andra sidan förstår jag hur det är att grilla ihjäl sig och ändå aldrig nå fram. (Biologi A och matte D-E. För att inte tala om alla inriktningskurser.) När man väl sitter där på betygssamtalet och får sitt VG+ som ändå står som VG i betyget, känns det verkligen som "varför ska jag slita så hårt om jag bara får ett betyg jag inte ens skulle behöva plugga till?" Å vad jag hatar mina gymnasiebetyg... Fel program, ansedd som bäst i klassen, men körd i botten psykiskt och vantrivdes med läraren i mitt absoluta favoritämne. (Matematik.) Ligger självkänslan så lågt och man aldrig får någon annan bekräftelse, är betygen på något sätt ett bevis på att man ändå kan något. Många avundas mina betyg, men jag skäms ihjäl för mina cirka 17,8 poäng utan extrapoäng just för att det hade varit över 19 om jag gått samhälls eller natur istället. Och lika väl vet jag att det är fruktansvärt provocerande att ha högsta betyg som sin lägsta nivå.

Jag säger som Schniffen. Jag hade också helt okej betyg sett ur mpngas perspektiv men för min del hade inget förutom full pott räckt och jag kände mig totalkorkad under hela gymnasietiden. Detta berodde nog på att jag gick natur och hade många brainheads i klassen att jämföra mig med men den stora anledningen är så klart att jag verkligen behövde full pott för att komma in på det jag vill. Hade jag fått välja om hade jag valt samhäll istället för natur och sedan

Dumma telefon. i alla fall! Och sedan hade jag läst ett naturvetenskapligt basår istället då det verkar som om lärarna är bra mycket mer kompetenta där. Nu har det liksom gått fyra år sen studenten och jag är fortfarande inte inne. Mest på grund av att jag i gymnasiet fick lära mig att känna att jag var oförbätterlig och dålig.

Jag säger som Schniffen. Jag hade också helt okej betyg sett ur mpngas perspektiv men för min del hade inget förutom full pott räckt och jag kände mig totalkorkad under hela gymnasietiden. Detta berodde nog på att jag gick natur och hade många brainheads i klassen att jämföra mig med men den stora anledningen är så klart att jag verkligen behövde full pott för att komma in på det jag vill. Hade jag fått välja om hade jag valt samhäll istället för natur och sedan

Jag och mina vänner är precis tvärtom. Jag har som mål att nå godkänt i alla ämnen och om jag kan få bättre i något så är det bara ett plus.
Jag kan inte förstå hur man kan bli besviken om man får ett B eller C. Det beror väll på var man lagt ribban. Och har man lagt den vid A så är det på tok för högt.
När jag var yngre så var jag nog lite så ändå. Ville ha bra betyg och så. Men nu har jag inalat mig själv att social kompetens är jävligt mycket vigtigare. Jag minns hellre skolan som ett ställe där jag hade sjukt skoj än där jag stressade ihjäl för att få bättre betyg. Aja, nu svamlar jag bara.

Matilda: Ja, basårets upplägg är mycket skönare än gymnasiets. Det smartaste för mig hade varit att gå samhälls med språkinriktning och sedan gå basåret MEN NU BLEV DET INTE SÅ, MWAHAHAHAHHAHAA! Det bästa är att man har max två kurser samtidigt och att genomgångarna alltid innehåller precis de grundläggande sakerna man behöver. Min käre matte/fysiklärare på gymnasiet kunde ägna en hel lektion åt att berätta hur man krysseglar med en starbåt istället för att följa planeringen... Frustrationen över att man bara sitter där och aldrig får något gjort försvinner inte.

Något annat jag ogillar är folk som tror sig veta bäst vad det ska bli av en. Ja, min mattelärare på högstadiet (typ bästa läraren någonsin) har rätt när han säger att jag KAN bli vad som helst. Första två åren på teknik luras du in i att enda rätta vägen är civilingenjör, eller möjligen brandingenjör på masternivå, men om du sedan är lika mycket samhälls- och naturmänniska, kan du få höra att du slösar bort din tid genom att läsa matte, för att du ändå aldrig kommer bli naturvetare. Känns jävligt bra att först manipuleras in i att leta reda på landets mest intressanta ingenjörsprogram och sedan få slängt i ansiktet att du borde läsa jurist, statsvetenskap eller möjligen socionom.

Och ingenstans i de diskussionerna fanns vägen jag alltid velat gå, men aldrig fick respons för - Medicin. Om min matte/fysiklärare från gymnasiet fortfarande är vid liv när jag är färdig medicinsk forskare, då jäävlar skulle det kännas bra att ge honom långnäsa för hans påstående att jag ALDRIG skulle kunna bli naturvetare.

Haha! Känner igen mig i det senare du skrev. Jag hade en kemi/biologilärare i högstadiet som höjde ögonbrynen när jag sa att jag ville gå natur och bli veterinär och sa "Natur är VÄLDIGT svårt bara så du vet. Och veterinär går nästan inte att komma in på." Detta sa han till en elev som ändå hade mvg i både biologi och kemi och jag kommer aldrig att glömma de orden. Jag kände mig SÅ dålig. Jävla lärare. Man kan bli vad man vill och säger ingen det till en så får man försöka intala sig själv det. Finns viljan så går det.

VG är skitbra!! Och får du G har du ju klarat kursen....Ställ inte för höga krav på dej själv, men jag förstår känslan du får :(