Laks

 

När jag går runt bland kohagar ute på landet tänker inte jag att "åh vad vackert, lyx för korna att ha så stora fina hagar" osv osv. Jag tänker på att alla dem individer som jag ser framför mig nu, kommer att vara döda inom några års tid. Varesej de utnyttjas för kött, mjölk eller kanske både och så kommer de alla sluta upp på ett slakthus hängandes dinglandes från taket i kedjor och tömmas på blod. Och det är just med den sanningen som hela det här åh-vad-fint-de-har-det-tänket raseras. Den vackra bubblan som Arla och CO sakta men säkert blåst upp spricker. Och den falska trygghet (djuren har det minsann bra!) som de vaggat in mjölkkonsumenterna i försvinner som en heliumballong på himmelen.

 

Alla liv jag ser framför mig kommer alla att vara borta inom en snar framtid. Det värsta är att jag bara passivt går förbi. Jag kämpar ju vareviga dag med att sprida veganism, skapa sann fred (inte bara fred mellan människor liksom). När det är demonstrationer står jag ofta där och när det snackas om djurrätt bland folk jag känner smiter jag in några nya insikter som karnisterna kan få fundera lite på.

 

Jag försöker göra mycket, och jag tycker ändå att jag gör ett bra jobb. Men när jag går där bredvid kohagen så är det ändå en tanke som inte försvinner hur mycket jag än vill det; jag kan inte rädda er, förlåt.