Att se kött för vad det är
De flesta människor ser inte de döda djuren de har framför sig. Det var det som förändrades när jag började bli intresserad av djurskydd, och så småningom djurrätt. Helt plötsligt var det inte fläsk som låg där på grillen, det var död gris. Köttfärs blev mördad och nermald ko, och påläggen jag brukade använda på mackan blev rumpa och inälva.
När jag började se det för var det egentligen var var det inte längre så aptitretande. Det kändes heller inte speciellt etiskt - vad i helvete har jag levt på hela mitt liv? Döda delar från djurarter som jag under min uppväxt sett filmer om och haft gosedjursversioner av? Gulliga kossor, grisar, kycklingar osv. som mina föräldrar lärt mig dyrka men samtidigt förtrycka till den grad att deras värde ansågs vara mindre än stenar.
Idag ser jag allting för vad det är. Och visst, det är jobbigt att bli äcklad så ofta som jag blir och hela tiden koppla mina vänners mat till tortyr och mord. Men det är väl lite som i The Matrix - jag lever hellre i sanningen med allt vad det innebär än i den falska, trygga tillvaron som lätt kan raseras. Vilken sida väljer du?
Kommentarer
Svar:
Jag har inte social fobi längre. För några år sedan kunde jag inte ens gå till skolan, mådde illa av att gå hemifrån, var nervös för allting hela tiden och klarade inte på långa vägar av att leva ett normalt vardagsliv. Fick hjälp av KBT (där vi iofs först och främst tog tag i min panikångest som jag lidit av i nästan 10 år) och det fungerade bra för mig. Jag vet hur det känns att inte kunna göra de mest vardagliga saker som andra människor inte ens funderar över när de gör dem, medans vi mindre lyckligt lottade har ångest och mår illa eller kanske får yrsel eller kallsvettas av samma saker.
Laks
Svar:
Jag vet precis hur det känns, det är helt fruktansvärt jag vet! Men det kommer att bli bättre bara du får hjälp och att dina föräldrar inser allvaret. Från utsidan kan det verka som att man är lat eller skoltrött men i verkligheten känns det som att man ska spy så fort man tänker på skolan för att man är så rädd. Det viktigaste är att din familj eller någon av dina bästa vänner förstår vad det är som händer, förklara och berätta att du har social fobi och att det är en sjukdom och inte skoltrötthet/lathet osv... Försök få tid hos vårdcentralen (eller BUP om du är under 18). Och jag vet att det är sjukt läskigt att ringa osv, jag gjorde aldrig det själv förut för jag klarade inte ens av att prata med andra människor. Försök få någon du känner att hjälpa dig med det.
Laks
Svar:
Verkligen.
Laks
Trackback
