Konsumtionshetsen
Jag köper ingenting men älskar plåtter och saker. Det slängs så sjukt mycket saker som är hela och snygga (jag har lix hittat en hel låda med snäckor som någon har slängt på tippen). Alla är ju dock inte så förtjusta i tanken på att plocka sopor så jag kanske får behålla srv för mig själv :/
ps. tillfredställelsen i köpandet är nog en vanesak dvs vi lär våra hjärnor att de ska må bra när vi har köpt något. Människor måste omprogrammera sig till att det är rent ut dåligt och skadligt att köpa hela tiden, innan det blir någon förändring.
Förstår inte heller denna hets. Självklart beror det ju på yttre påverkan och vilka en umgås med, och jag har väl haft turen att hamna i en umgängeskrets där en inte köper saker bara för att men ändå...
Förstår inte varför en prompt måste ha nya kläder hela tiden, och jag förstår definitivt inte grejen med att ha de senaste teknikprylarna när de gamla funkar.
OCH, loppis FTW.
Jag har dragit min antikonsumtion till en mentalt ohälsosam nivå. Med andra ord har jag problem med att köpa äpplen för att jag tänker att jag inte kommer dö om jag avstår från äpplena.
Jag har länge velat ersätta utnötta plagg med nya, men får alltid stora skälvan av tanken att köpa nytt - Det gamla är ju faktiskt inte ingrott i smuts och ser ut som en schweizerost. Men jag gillar ändå inte de blankslitna pariterna, nopporna här och där, den urblekta färgen, sömmar som håller på att spricka.
Jag är så rädd att bli en av de där människorna jag föraktar så mycket. En som inte tänker igenom innan konsumtion. Därför har det gått åt motsatt håll. Jag jobbar på det, men blir fortfarande skräckslagen av tanken att veckohandla för 500 kronor eller köpa två nya tröjor när fem har gått sönder. Kan för övrigt tillägga att jag äger cirka 35 par sockor och har en särskild relation till varje par x)