Laks

Jag kommer inte ihåg någon barndom. Det jag kommer ihåg är rädsla, skräck, panik, ångest. Att jag låste in mig på toaletten när känslorna blev för mycket, när det kändes som att jag skulle dö. Jag minns stressen och illamåendet inför varenda skoldag, varenda träff med en kompis.  

 

Jag kommer inte ihåg någon ungdom. Jag var inte ute och festade. Jag hade inte många kompisar. Jag satt hemma, hindrad från saker som jag egentligen borde kunnat upptäcka men inte kunde p.g.a. mitt osynliga handikapp som jag inte ens själv förstod att jag hade.

 

Nu är jag 20 år. Och jag undrar, när i helvete ska eländet ta slut? Direkt när man kravlat sig ur det ena hålet ramlar man ner i nästa. Inte ett lika djupt hål visserligen, jag har ingen dödsångest längre och panikångesten har hållit sig borta i flera år nu. Men inte faan mår jag bra. Inte faan är jag frisk. Jag önskar att jag kunde ha cykler av glad och ledsen längre än ett dygn. Jag vill inte ringa runt med gråten i halsen varje kväll och försöka få tag på någon enda människa som orkar lyssna på mitt gnäll. 

 

När jag är nere är livet värdelöst och jag är för svag för att orka ta emot hjälp. Och när jag är uppe då mår jag ju bra, så varför skulle jag behöva hjälp? När ska den här onda cirkeln brytas? Jag har trots allt väntat i 20 år, och sanningen kanske är den att jag egentligen inte vet hur man gör när man mår bra. Kanske trivs jag där nere i mitt hål, mörkt och ensamt för det är det enda jag känner till.