Laks

Jag har som sagt social fobi och det var någon som hade missat det. Nästan hela min uppväxt har denna ständiga följeslagare varit med mig, på (inget) gott och (massor av) ont. Och folk fattar inte hur det är att leva med det. "Varför är du så trött?" - För att min kropp är livrädd varje dag och tror att jag utsätter den för någonting livsfarligt!

 

Det går inte att förstå hur uttröttande det är att ha social fobi. Jag förstår att när man inte har det själv så är det svårt att föreställa sig. Tänk dig att du varje dag blir insläppt i ett rum med lejon. Du blir livrädd, tror att du ska dö och hela kroppen bara skriker DRA HÄRIFRÅN SÅ FORT DU KAN! Men du vet att du borde stanna kvar för det här är ju din arbetsplats/skola, och alla andra i rummet som inte kan se lejonen sitter ju kvar. Dom kan istället lägga sin energi på att lyssna på läraren eller jobba. Men har man social fobi, då sitter man där med tung andhämtning, illamående, svettningar och impulser av att bara resa sig upp och springa ut. Lejonen fortsätter skrämma dig och du fattar inte hur du ska kunna klara det. Till slut så går rädslan över eller så ger du upp. Ger du upp blir det ännu svårare att ta sig tillbaka nästa gång, och att vänta tills den intensiva rädslan gått över är oerhört svårt. Tänk dig att du upprepar det här flera gånger varje dag. Du kommer bli jävligt trött.

 

Så såg min vardag ut under många år. Inte konstigt att jag freakade ur till sist och fick panikångest. Men det blev bättre, och nu har jag levt 4 år utan problemen. Men dom kom ju tillbaka igen, såklart. För några månader gick jag inte ut genom dörren ens för jag började må illa av tanken att lämna hemmets säkerhet. Fast grejen var ju att jag var inte ens säker hemma, för panikångest kan komma var man än befinner sig. Det kändes typ som att bli jagad av mördare som aldrig kom längre bort än 10 meter från mig, hur mycket jag än sprang och sprang (metaforiskt). 

 

Just nu går jag igenom en bra, strukterad exponeringsterapi vilket jag inte gjort tidigare, eftersom fokusen då låg på panikångesten. Jag tycker KBT fungerar bra, det har hjälpt otroligt mycket redan nu och sen helvetes tiden har det som sagt bara gått 2 ynka månader. 

 

Som icke-fobiker så kan jag förstå att det låter löjligt, men när jag kunde handla igen efter den här tiden så jublade jag. Jag var så otroligt glad. Och idag åkte jag massa buss. Jag övar, flera gånger i veckan. Det är så jävla orättvist, för alla andra bara kan det från början utan att ens anstränga sig medan jag måste jobba varje dag i många, många månader för att uppnå samma tillstånd som dom. Men dom fattar ju inte det heller, hur jävla bra dom har det. Kan du åka tåg? Kan du åka med en kompis in till stan? Kan du gå på en släktträff? Jag bara drömmer om att kunna göra sånt. Men det kommer väl bli lättare med tiden.