Laks

Det eviga fotandet av allting är något jag inte tycker om alls. Eller visst, andra får väl göra det om dom tycker att det ger dom någonting, men personligen känns det mest som att det blir en press att alltid fota varenda liten grej man stöter på. Äta middag på stan? Fota. Baka kakor? Fota. På besök hos en kompis? Fota för i helvete!

 

Märkte under en skogspromenad i någon häftig nationalpark i norra Sverige att jag inte var närvarande där jag var, när det hände. Istället för att gå en vandring i ett naturområde och stanna var tionde meter för att ta ett kort, vara halvt inne i sin telefon och sedan när man kommer hem från resan kolla på fotona i mobilen, kan man ju titta på naturen NÄR MAN ÄR DÄR. Sedan denna uppenbarelse har jag slutat fota helt. Förutom praktiska saker, typ när jag tar aknemedicin och vill se skillnanden under kurens gång. Eller fotar min tvättid nere i källaren. Föreläsningsanteckingar. Men en aktivitet? Nein!

 

Känns väldigt skönt också, att alla foton jag har i mobilen kan raderas. Jag bryr mig inte. Dom är inte av något värde. Hittade ett gammalt USB-minne med säkert 500 kort på från olika resor under mina tonår. Jag kollade på några sedan raderade jag hela skiten. Och det var så jävla skönt. Jag vill inte att mitt liv ska begränsas av foton, det tar upp för mycket tid, är en belastning och stjäl min uppmärksamhet från nuet. Dessutom tycker jag inte ens om att titta på gamla bilder, jag vill bara vara här och nu. Och om jag för någon gångs skull vill minnas saker använder jag min hjärna istället.