Laks

Jag har varit vegan i över 11 år nu. Åsikterna och tankarna kring hur vi ska behandla andra levande varelser är ingrodd sedan länge och jag är inte längre lika känslig när jag ser hemska bilder och videor på lidande djur. Kanske har jag blivit van. Det känns garanterat annorlunda i alla fall från när jag som 16-åring började kolla på undercover-videor från Djurrättsalliansen om hur svensk djurindustri såg ut. Då var jag helt förkrossad - jag var så jävla grundlurad. Här hade jag gått i 16 år och trott att vi behandlade djuren bra och sedan dödade vi dem smärtfritt - inget fel med det väl?

 

Men när jag var 17 så möttes jag mer och mer av idén ute på internet att oavsett hur vi har behandlat djuret så rättfärdigar det inte att döda hen. För om det var så, så skulle ju mord på människor som är lyckliga och levt ett hyfsat långt liv vara okej... Och det var det ju såklart inte tyckte jag. Man måste ju hålla sig morally consistent, som Earthling Ed så fint kallar det. Så då började jag vara morally consistent och blev därmed vegan eftersom det var det enda rimliga utfallet. 

 

I ett år eller två så demonstrade jag en del med Djurrättsalliansen i Stockholm där jag då bodde. Men sen med tiden så försvann drivet. Eller drivet kanske hamnade på villovägar, det finns ju mer i livet förutom aktivism. Till slut så gick jag inte mer på demonstrationer, jag gick ut gymnasiet, blev sjuk i paniksyndrom med agorafobi till den grad att jag inte kunde överleva vardagen utan att mamma gick och handlade åt mig och klappade mig på ryggen när jag satt och skakade av ångest.

 

Sedan blev jag bättre, jag flyttade till Uppsala och började plugga. Men det var för tungt. Världen är inte gjord för sådana som mig, så jag blev sjuk igen. Riktigt sjuk. Kanske mer sjuk än gången innan, för den här gången gav jag verkligen upp. Vissa dagar kände jag att det inte fanns någon mening att leva överhuvudtaget. Mamma var fortfarande där med mig varenda dag, annars hade jag inte överlevt. Men till slut så vände det och jag började bli bättre.

 

Nu efter några år är jag gift, bor med min man och har pluggat klart det där programmet som kändes så omöjligt i början. Och nu, först nu, har jag börjat bli aktiv igen för djuren - och det har varit en av de bästa upplevelserna jag har haft på länge. Så lång tid har jag inte kunnat tänka på något annat än min egna överlevnad så att jag har nästan glömt bort att jag är vegan. Jag bor med en vegan, hela min familj är veganvänliga så det "träter" ingenstans riktigt. Men nu när jag är aktiv igen, då jävlar märker jag att jag är vegan varenda dag, och jag märker hur extremt karnistiska alla andra är. Och det gör ont som fan, men nu har jag orken att kämpa mot det. Nu orkar jag verkligen ge allt och kämpa långsiktigt för ett djurvänligt samhälle där djur inte ses som produkter utan som de kännande individer de faktiskt är.