Det är först nu när jag är äldre som jag fattat att andra inte haft samma sorts uppväxt som jag har haft. Att vissa människor känt att det varit en självklarhet att börja sminka sig och bete sig på "rätt" sätt för sitt kön. Att de redan som små barn tyckt att de varit för tjocka och fula osv (inte för att det på något sätt skulle vara bra att tycka det när en är vuxen heller...). Nu verkar det även som att detta fenomen spridit sig lägre ner i åldrarna. Jag växte upp på 90-talet och 00-talet och då kanske det inte var lika illa med allt detta (eller?).

 

Oavsett skillnaderna mellan då och nu så tror jag att jag inte upplevt speciellt mycket skönhetshets, som många andra verkar ha blivit påtvingade under sin barndom. Jag tror att det finns en självklar anledning till att jag missat mycket av detta. Det handlar om min klass jag hamnade i, vilken jag då kanske inte alltid var så där jätteförtjust i. Men NU är jag oerhört tacksam att jag gick just där. Annars hade jag nog formats till en helt annan människa.

 

På dagis var jag bästis med en kille. Jag minns att vi brukade tortera stackars McDonalds-dockor på olika sätt (sadisten som blev vegan? Hm...). Kan tänka mig att jag slapp undan mycket "men åh så fiiiiin du är"-kommentarer när jag lekte med en kille och busade och torterade dockor. I skolan var min klass redan från början sjukt sportinriktad. En stor majoritet av klassen sportade på rasterna, alla tillsammans, killar som tjejer. Visst var det en extrem könsuppdelning (killar som inte passar tjejer just för att de råkar vara tjejer osv). Men om en jämför med parallellklassen där könsuppdelningen istället innebar att pojkarna spelade fotboll och flickorna satt ner och pratade så var våran lilla grupp revolutionerande genus-mässigt.

 

Och - inte minst MINA FÖRÄLDRAR som aldrig någonsin ifrågasatt att jag vägrade ha kjol, klänning, leka med dockor, - ja, göra det mesta "fel" då enligt normerna för hur en flicka ska vara. Jag kan inte någonsin minnas att de sagt åt mig att göra på något annat vis, det har alltid bara varit "jaha, hon är så" och sen var det inget mer med det liksom.

 

För mig har skönhetshetsens effekter börjat göra intåg NU, när jag är 19 år gammal. Som jag uppfattat det så upplever många av stressen och pressen kring utseende mycket, mycket tidigare. Och visst, jag har oroat mig för finnar tidigare men aldrig över mina kroppsformer eller utformningen av mina ögonbryn.   

 

 

Skulle gärna höra andra människors berättelse kring skönhetshetsen.

När stötte ni på den?

Hur har ni påverkats?

Hur har ni kommit över den eller försöker komma över den?