Laks

 

^ Stressande som fan. Bädda sängen - alltid! Jag gör det varje dag direkt när jag vaknat. Skapar så mycket mer känsla av lugn i rummet. Saker på nattduksbordet - nej helst inte. Möjligtvis en bok om jag läser i den varenda dag varenda dag. Annars alltid ner i lådan!

 

 

Det eviga fotandet av allting är något jag inte tycker om alls. Eller visst, andra får väl göra det om dom tycker att det ger dom någonting, men personligen känns det mest som att det blir en press att alltid fota varenda liten grej man stöter på. Äta middag på stan? Fota. Baka kakor? Fota. På besök hos en kompis? Fota för i helvete!

 

Märkte under en skogspromenad i någon häftig nationalpark i norra Sverige att jag inte var närvarande där jag var, när det hände. Istället för att gå en vandring i ett naturområde och stanna var tionde meter för att ta ett kort, vara halvt inne i sin telefon och sedan när man kommer hem från resan kolla på fotona i mobilen, kan man ju titta på naturen NÄR MAN ÄR DÄR. Sedan denna uppenbarelse har jag slutat fota helt. Förutom praktiska saker, typ när jag tar aknemedicin och vill se skillnanden under kurens gång. Eller fotar min tvättid nere i källaren. Föreläsningsanteckingar. Men en aktivitet? Nein!

 

Känns väldigt skönt också, att alla foton jag har i mobilen kan raderas. Jag bryr mig inte. Dom är inte av något värde. Hittade ett gammalt USB-minne med säkert 500 kort på från olika resor under mina tonår. Jag kollade på några sedan raderade jag hela skiten. Och det var så jävla skönt. Jag vill inte att mitt liv ska begränsas av foton, det tar upp för mycket tid, är en belastning och stjäl min uppmärksamhet från nuet. Dessutom tycker jag inte ens om att titta på gamla bilder, jag vill bara vara här och nu. Och om jag för någon gångs skull vill minnas saker använder jag min hjärna istället.

 

Folk vill alltid ha nya grejer. SENASTE datorspelet, SENASTE iphonen, SENASTE boken. Om man istället bara väntar nåt år, så kommer priset ha raserats totalt och du kan nu hitta den där mobilen du så gärna ville ha för en femtedel av priset på blocket. 

 

Om vi ponerar att man t.ex. är ett fan av Sims-spelen (eller ponerar, jag är ju det). Om jag köper varje spel direkt när den kommit ut har jag betalat en summa X för det. Skulle jag istället väntar två år MED VARJE inköp, skulle jag kanske bara behövt betala hälften av X. Observera att det är lika lång väntetid mellan varje spel, förutom det första. Ligger man efter med allt i samma skala så känns det ju inte som man ligger efter, man betalar bara en betydligt mindre summa av pengarna.

 

Iphones? Jag har aldrig köpt en smartphone i hela mitt liv, har bara betalat för begagnade inom familjen. Jag har den som är några år efter men vad spelar det för roll? När jag sedan uppgraderar (för att någon i familjen uppgraderar) köper jag bara den andra och uppåtsvinget för mig upplevs ju på samma sätt som för den som köpt den för två år sedan. Jag tänker "wow vilket bra batteri i jämförelse med den gamla! Shit, kolla skärmen!". Enda skillnaden är att jag tänkte det senare men betalade ett billigare pris. 

Oj vad det var länge sedan jag skrev någonting här. Jag tröttnade väl helt enkelt. Men på senaste tiden har jag blivit väldigt inne i minimalism (igen) och läser på mycket om det. Kändes som att jag behöver säga några ord om hur jag känner, för hur konstigt det än kan låta så rör ägande av prylar upp känslor, både bra och dåliga.

 

Vi börjar för länge sen, när jag var barn. Jag minns hur jag fick födelsedagskort varje år från mina farföräldrar som jag behöll i en låda i mitt rum tills jag var 16, för jag trodde att om jag slängde dom så skulle jag vara elak mot dom som gett mig korten. Jag kommer ihåg att jag hade massor av leksaker jag köpt, älskat men efter nåt år tröttnat på och aldrig använde längre, men ändå behöll. År ut och år in. Varför? För att jag trodde att jag var elak mot leksakerna om jag gjorde mig av med dom. Jag fick skuldkänslor av att ens tänka tanken att göra mig av med saker, dom hade en sådan kraft över mig. Jag ägde inte mina prylar, mina prylar ÄGDE MIG.

 

Så här höll det på. Tills någon gång i tonåren då jag insåg att mitt lilla sovrum på 8 kvadratmeter till största delen bestod av hyllor fullpackade med lådor som i sin tur var fullpackade med alla dom där leksakerna och födelsedagskorten jag egentligen inte ville ha. Fast det förstod jag ju inte då. Det började väl med att jag testade att slänga ETT kort, märkte att - ja, ingenting hände ju faktiskt. Sen ökade slängandet. Sen flyttade min familj dessutom och jag fick faktiskt ett större rum men helt plötsligt ville jag istället ha mer yta och låga möbler som inte tog upp så mycket utrymme.

 

När jag blev 19 var det enda jag kunde tänka på att få flytta hemifrån, så jag kunde slippa mina föräldrars hemska vanor med att ha massor av onödiga saker överallt i lägenheten (förlåt mamma och pappa, ni är fina människor ändå). Och när jag till slut flyttade till en egen etta ett år senare kunde drömmarna förverkligas. Jag fick slänga hur mycket jag ville!