Laks - den djurrättande feministen

Jag är nästan normal nu

Ibland kan jag tänka tillbaka på min barndom och bara undra; vad i helvete höll jag på med? Varför sa jag inte som det var, varför ljög jag hela tiden, varför svek jag mig själv gång på gång på gång?

Jag var nervös, stressad, rädd för ALLT. Det fanns alltid någonting att oroa sig för. Ett kalas, en match, en träff med en kompis, ett biobesök, en skoldag. Innan jag skulle iväg var det oändligt många besök på toan, velande fram och tillbaka där det skreks inom mig "gå inte, du vill inte!" och "sluta banga, du MÅSTE gå!". Problemet var att om jag sket i att gå en gång, då skulle det bli dubbelt så svårt att gå nästa gång.

Så jag gick varje gång. Jag bangade inte. Och jag sa ingenting till någon heller. Och varför, varför gjorde jag inte det? Kanske trodde jag att alla andra gick igenom samma sak, det här är ändå någonting som jag har haft så länge jag kan minnas. Hela livet. Då tror man ju att det är så det ska vara. Varför skulle jag säga någonting om det? Vad fanns det att berätta? Jag förstod ju inte själv vad det var.

Jag önskade så innerligt att jag bara kunde få vara normal. Och nu är jag det, nästan i alla fall, och det är jag så oerhört lycklig över. Ofta när jag ska någonstans idag så kan jag komma på hur det var förr i tiden. Minnas hur det kändes att vara i precis lika dålig form som när man är magsjuk och sedan veta att man måste vara i skolan om en kvart. Det var trots allt så, mer eller mindre, som jag levde mina första 17 år.

Publicerad 2013-02-19 klockan 16:37:24 i Ångest,

Kommentarer

Håkan säger:

det man kallar kyckling, är det ett kvinnligt djur?

Svar: Kycklingar är både honor och hanar. Hönor däremot är bara honor.

Laks

2013-02-19 @ 18:03:10

Håkan säger:

Alltså kyckling från affären? Kan man inte se på en hel kyckling vilket kön den hade då?

Svar: Ingen aning.

Laks

2013-02-20 @ 12:31:45

Madeleine säger:

Usch, jag kan inte hjälpa att undra hur världen kommer se ut om, säg, 50 år. Hur kommer barnen må då. Självklart går inte alla igenom samma saker som du, men barn mår allt sämre hela tiden... fan alltså. Det är en skrämmande tanke. Hur långt ska allt gå innan samhället börjar prioritera annorlunda liksom...

Svar: Verkligen. Samhället bygger på stress.

Laks

2013-02-20 @ 18:37:59
Hemsida: http://falseadvertising.blogg.se/

Håkan säger:

Hela kyckling-kroppar är sexiga...

Svar: Nekrofili och speciesism i en och samma mening. Bra jobbat.

Laks

2013-02-21 @ 18:01:49

Mo säger:

Håkan.....om du är man? Vore du kyckling, skulle du malas ner levande i en kvarn. Så gör de med de flesta han-kycklingar...

2013-02-22 @ 10:15:52

Nina säger:

Du är "normal" (vad nu sjutton det innebär egentligen) precis som du är :)
Fast visst vill man kunna "fungera normalt" som det nu kallas, alltså att kunna ta sig till ställen och träffa människor utan att känna sig spyfärdig (vilket jag också kunde göra)

Jag har också brottats med depressioner och social fobi under en lång tid, men en av de viktigaste steg jag tog var att sluta skuldbelägga mig själv så mycket. Det är faktiskt inte bara våra fel att vi känner/kände som vi gör, det är något rejält fel med världen också. Att tänka på det hjälper faktiskt lite, att förstå att man reagerar på något som inte känns bra, som inte känns rätt.

Var inte för hård mot dig själv, men gläds åt dina framsteg! :)

Svar: Bra sagt :) du har helt rätt

Laks

2013-03-04 @ 15:25:46