Laks

Äntligen har jag blivit diagnostierad med social fobi. Jag har vetat ända sen jag var 16 att det är det jag lidit av, men psykologer är ju lite som politiker - svarar undvikande. Det kändes så skönt att få det på papper att jo, jag har faktiskt social fobi. Som ett kvitto på allt det jag upplevt varit på riktigt.

 

Fobin har jag haft sen första året i skolan. Det gick upp och ner under många år men jag fick till slut bra hjälp av en psykolog och blev helt frisk under gymnasiet (läs hela min historia här). Jag utvecklades något enormt och klarade av skolan, kunde skaffa mig ett socialt liv utan mängder av ångest för första gången i mitt liv, börja jobba osv.

 

Men sen kom det tillbaka i våras. Det blev långsamt sämre och sämre, och jag kunde inte riktigt greppa varför. Jag försökte jobba, men det var tungt. För några månader sen slutade jag eftersom jag inte klarade av det längre. Och det är då - när jag erkänner för mig själv att jag inte KAN - som allting bara blev en nerförsbacke. Det blev svårt att träffa kompisar överhuvudtaget. Jag tackade nej till ett jobberbjudande som jag i mitt friska tillstånd hade skrikit JA till.

 

Nu fick jag ju äntligen diagnosen, och har fått börja KBT för andra gången i mitt liv. Och jag märker att jag ändå är rätt glad och vet att det kommer bli bättre, för denna gång har jag hopp. Jag vet att det löser sig, för jag har gjort det förr. Och då var det så sjukt mycket tyngre. Har alltid upprepat orden för mig själv; "aldrig igen". Jag får panik när jag närmar mig sjukdomen jag äntligen blivit frisk från, men som tur är vet jag idag att jag kan bli av med den igen.