Laks

Nej, det är faktiskt inte det.

 

Att bli vegan kändes som ett oöverstigbart berg i början, men nu? Nu känns det bara... vardag. Jag vet vad jag käkar, jag vet hur jag hittar det, jag vet vad jag ska säga. Det är en extra fråga när man är på restaurang som tar fem sekunder. Krångligt? I dont think so.

 

Jag skulle snarare vilja påstå att det är krångligt att INTE vara vegan. Du måste konstant stöta undan ditt eget samvete. Du måste hitta på ursäkter så fort köttätande och mjölkdrickande kommer på tal eftersom du direkt känner dig trängd. Du måste gå genom livet med skygglappar, allt för att du ska slippa se det du orsakar. Och om du anstränger dig riktigt, riktigt hårt, så kommer du sedan kunna skylla på lagar och politiker när nästa djurskyddsskandal kommer upp i nyheterna.

 

 

 

 

 

 

Direkt när det kommer på tal om kött och att jag är vegan så finns det alltid en viss sorts människor som direkt sätter igång. Det är någonting som gör att folk alltid tror att dem kan driva med en. Okontrollerat. Okänsligt. Utan en tanke på att jag kanske tar illa upp; både av att dem påstår att jag har fel eftersom djur visst är mat och varor och slavar (hahaha, vad roligt!), men också av deras ofattbara oförståelse inför att jag kanske inte finner det underhållande att konstant bli ifrågasatt och förlöjligad så fort min livsstil kommer på tal. 

 

Snälla, om du träffar en vegan. Gör inte något av detta:

 

 

För ärligt talat, NEJ, jag fryser inte för att jag äter falafel istället för köttbullar, jag fryser för att det är fucking kallt ute. Min kost består inte av hö och maskrosblad som du verkar tro. Nej, det är inte hjärtskärande svårt att klara sig utan bacon. Och veganismen handlar inte om att kossor ska kunna rösta (herregud sluta larva dig liksom), det handlar om att kossor ska få slippa tortyr. Inte så komplicerat alls. 

 

En dag på ett riktigt jobb och jag blir utbränd. Typ. Jag ligger i sängen och gråter för att jag måste gå upp halv fem på morgonen och dagen därpå ringer jag och säger upp mig. Jippi, jag kommer klara mig galant i arbetslivet.

 

För vill man inte jobba heltid, 8-17 (eller i mitt fall 06:30-16) så är det ju liksom lite kört. Gillar man inte att gå upp tidigt, släpa sig iväg när kroppen skriker "NEJ NEJ NEJ" och vänta på att klockan ska bli gå-hem så funkar man ju inte riktigt. Man duger inte.

 

Nä, faan vad trött jag är på att jobbet ska gå före allt annat. Folk tycker man är lat om man inte pallar, men gissa vad? JAG PALLAR INTE. På morgonen vill jag vakna av att kroppen är färdigvilad, och på kvällarna vill jag gå och lägga mig för att jag är trött och vill sova, inte för att jag ska kunna komma upp i tid dagen efter. Jag hatar att jobba av hela mitt hjärta och jag har svårt att tro att oavsett vilket arbete jag skaffar mig att jag skulle trivas där. Det gäller bara att ha så korta dagar så att man överlever och ha en hyfsad lön så det känns värt besväret.