Laks

Jag tror att äkta lycka uppstår när man inser vad livet egentligen handlar om. Att det är alla dem där små, meningslösa sakerna som man egentligen inte lägger någon vikt vid. Det är dem som är livet. Borsta tänderna. Gå och handla. Prata med en annan människa. Sova. 

 

Livet ligger inte precis där borta runt hörnet, utan det har redan har börjat och är i full gång. Det som händer nu är det som är hela poängen. Går du i gymnasiet? Sluta tänk på att du ska gå på universitetet. Jobbar du? Sluta tänk på att du ska pensionera dig. Lyckan finns inte DÄR FRAMME, den finns här. Om du bara tar tag i den. 

 

Nu låter jag som en riktig jävla avdankad positivt-tänk-förespråkare, men det är inte positivt tänkande jag syftar på. Jag menar att en acceptans av sin situation kan göra underverk för många.

 

Jag menar absolut inte att man på något sätt ska nöja sig med ett "dåligt" liv. Om du vantrivs på ditt jobb eller avskyr hela din umgängeskrets eller är deprimerad så räcker det naturligtvis inte med att acceptera allting och sen blir det bra.

 

Om man inser att allting pågår just nu och bara finner sig i det, då tror jag att man på riktigt kan bli lycklig. 

Få saker är så frustrerande som att inte kunna äta. Jag blir utmattad och tom i kroppen men kan ändå inte fylla på med energi, för så fort jag värmer mat eller gör en macka  som jag sen ska tugga och svälja tar det bara stopp. Förut var det alltid illamåendet som hindrade mig från att kunna äta, men nu är det oftast inte det som är problemet. Jag har ingen ätstörning, aldrig haft. Det har knappt handlat om något kroppskomplex, jag tror helt enkelt att det är ett uttryck för mina känslor. Är någonting jobbigt i mitt liv just nu? Synd, nu kommer jag inte kunna äta på en vecka. 

 

Det är svårt att gå till jobbet, vetandes att när det är dags för lunch så kommer jag vara så hungrig att jag nästan svimmar men det kommer ändå inte gå att äta mer än kanske fyra tuggor. Det senaste året har jag fått hjälp av en dietist som förbättrat situationen markant (nu vet jag i alla fall vad jag ska göra åt problemet), men i perioder kommer jag tillbaka till den där "stopp-känslan" i halsen och magen.

 

Allt började med emetofobin som jag haft så länge jag kan minnas. Hunger ledde till illamående, vilket ledde till mindre ätande, vilket ledde till mer illamående, trötthet, ångest, hunger osv osv i 20 års tid. Kanske är det en ätstörning. Jag har faktiskt ingen aning. Det handlar i alla fall inte om att jag inte VILL äta av olika anledningar. Oj vad jag vill äta. Jag vill inget hellre, jag vill vara pigg och orka med saker. I perioder går det ju bättre men just nu går det sådär. Det går väl över.

Självklart har även jag skaffat mig en menskopp! Jag har hört om den länge, men ändå känt mig nöjd med tamponger och bindor. Så en dag spontanköpte min syster en och prisade den till skyarna - precis som alla andra. Jag kände att det var dyrt (300 kr kostar ju de flesta), men försökte räkna ut hur mycket jag skulle tjäna i längden om jag slutade köpa engångsprodukter. När jag sedan hittade en för 159 kr kändes det självklart att jag skulle ge det ett försök.

 

Nu har jag använt min Meluna Cup under tre mensar. Jag fick det att funka hyfsat redan efter några få försök, även om det kändes väldigt ovant och obehagligt att stoppa in flera fingrar och mojsa runt. Andra mensen kändes det mycket lättare, tredje ännu lättare. Men trots det har jag inte fått den helt fri från läckage. Kanske beror det på att jag köpte fel storlek eller att den är för mjuk, eller för att jag stoppar in den för långt. Jag tycker inte den vecklar ut sig om jag inte lägger den inne vid livmodertappen faktiskt, hur löser man det? 

 

Men trots att den läcker lite grann ibland och jag måste använda trosskydd när jag har den inne, är menskoppen sååå mycket bättre än hur det var innan. Samma sak används om och om igen (minimalism, hehe), den torkar inte ut och den kan sitta inne i tolv timmar. Det absolut bästa är att man slipper hela planeringen som med tamponger (om jag stoppar in en nu, hinner den fyllas upp till kvällen?). En menskopp kan sättas in och tas ut hur ofta man vill utan att det på något sätt skadar slidan. Fördelarna väger klart över trots att den läcker lite ibland.

Nyligen rensade jag min garderob. Där samlas det rätt mycket oanvända tröjor och byxor, som jag tänker att jag kanske kommer använda någon dag (vilket för mig betyder aldrig). Jag gick igenom lådorna en i taget, sorterade upp det i "definitvt göra mig av med", "kanske" och "spara". Förut räckte hängarna precis till alla mina tröjor, nu ser det istället ut så här:

 

 

Nu känner jag faktiskt för att börja skriva igen. Det hade jag tänkt att hålla mig till också, det finns trots allt väldigt mycket att ta upp. Just nu tänker jag mycket på minimalism, att försöka minimera antalet störande prylar i min omgivning och eliminera stress i mitt liv. Det är det som är så intressant med minimalism, att det kan betyda så mycket olika saker för olika människor. För vissa kan det handla om att ha så lite saker som möjligt, för andra att göra sig av med saker som en inte använder regelbundet, och för somliga att ha rena ytor hemma utan plåtter. 

 

För mig handlar det om en blandning av allting. Känna att lägenheten jag bor i är frisk och inte full av saker som jag inte är i behov av. Och framförallt att sakerna jag äger inte äger mig. Jag är inte fäst vid dem, jag kan slänga dem, skänka dem utan att bli ledsen. För mig är det en sorts frihet.