Minimalism och kameror

Det eviga fotandet av allting är något jag inte tycker om alls. Eller visst, andra får väl göra det om dom tycker att det ger dom någonting, men personligen känns det mest som att det blir en press att alltid fota varenda liten grej man stöter på. Äta middag på stan? Fota. Baka kakor? Fota. På besök hos en kompis? Fota för i helvete!
 
Märkte under en skogspromenad i någon häftig nationalpark i norra Sverige att jag inte var närvarande där jag var, när det hände. Istället för att gå en vandring i ett naturområde och stanna var tionde meter för att ta ett kort, vara halvt inne i sin telefon och sedan när man kommer hem från resan kolla på fotona i mobilen, kan man ju titta på naturen NÄR MAN ÄR DÄR. Sedan denna uppenbarelse har jag slutat fota helt. Förutom praktiska saker, typ när jag tar aknemedicin och vill se skillnanden under kurens gång. Eller fotar min tvättid nere i källaren. Föreläsningsanteckingar. Men en aktivitet? Nein!
 
Känns väldigt skönt också, att alla foton jag har i mobilen kan raderas. Jag bryr mig inte. Dom är inte av något värde. Hittade ett gammalt USB-minne med säkert 500 kort på från olika resor under mina tonår. Jag kollade på några sedan raderade jag hela skiten. Och det var så jävla skönt. Jag vill inte att mitt liv ska begränsas av foton, det tar upp för mycket tid, är en belastning och stjäl min uppmärksamhet från nuet. Dessutom tycker jag inte ens om att titta på gamla bilder, jag vill bara vara här och nu. Och om jag för någon gångs skull vill minnas saker använder jag min hjärna istället.
 

Spartips: Ligg alltid minst 2 år efter med ALLT



Folk vill alltid ha nya grejer. SENASTE datorspelet, SENASTE iphonen, SENASTE boken. Om man istället bara väntar nåt år, så kommer priset ha raserats totalt och du kan nu hitta den där mobilen du så gärna ville ha för en femtedel av priset på blocket. 
 
Om vi ponerar att man t.ex. är ett fan av Sims-spelen (eller ponerar, jag är ju det). Om jag köper varje spel direkt när den kommit ut har jag betalat en summa X för det. Skulle jag istället väntar två år MED VARJE inköp, skulle jag kanske bara behövt betala hälften av X. Observera att det är lika lång väntetid mellan varje spel, förutom det första. Ligger man efter med allt i samma skala så känns det ju inte som man ligger efter, man betalar bara en betydligt mindre summa av pengarna.
 
Iphones? Jag har aldrig köpt en smartphone i hela mitt liv, har bara betalat för begagnade inom familjen. Jag har den som är några år efter men vad spelar det för roll? När jag sedan uppgraderar (för att någon i familjen uppgraderar) köper jag bara den andra och uppåtsvinget för mig upplevs ju på samma sätt som för den som köpt den för två år sedan. Jag tänker "wow vilket bra batteri i jämförelse med den gamla! Shit, kolla skärmen!". Enda skillnaden är att jag tänkte det senare men betalade ett billigare pris. 

Några ord om minimalism

Oj vad det var länge sedan jag skrev någonting här. Jag tröttnade väl helt enkelt. Men på senaste tiden har jag blivit väldigt inne i minimalism (igen) och läser på mycket om det. Kändes som att jag behöver säga några ord om hur jag känner, för hur konstigt det än kan låta så rör ägande av prylar upp känslor, både bra och dåliga.
 
Vi börjar för länge sen, när jag var barn. Jag minns hur jag fick födelsedagskort varje år från mina farföräldrar som jag behöll i en låda i mitt rum tills jag var 16, för jag trodde att om jag slängde dom så skulle jag vara elak mot dom som gett mig korten. Jag kommer ihåg att jag hade massor av leksaker jag köpt, älskat men efter nåt år tröttnat på och aldrig använde längre, men ändå behöll. År ut och år in. Varför? För att jag trodde att jag var elak mot leksakerna om jag gjorde mig av med dom. Jag fick skuldkänslor av att ens tänka tanken att göra mig av med saker, dom hade en sådan kraft över mig. Jag ägde inte mina prylar, mina prylar ÄGDE MIG.
 
Så här höll det på. Tills någon gång i tonåren då jag insåg att mitt lilla sovrum på 8 kvadratmeter till största delen bestod av hyllor fullpackade med lådor som i sin tur var fullpackade med alla dom där leksakerna och födelsedagskorten jag egentligen inte ville ha. Fast det förstod jag ju inte då. Det började väl med att jag testade att slänga ETT kort, märkte att - ja, ingenting hände ju faktiskt. Sen ökade slängandet. Sen flyttade min familj dessutom och jag fick faktiskt ett större rum men helt plötsligt ville jag istället ha mer yta och låga möbler som inte tog upp så mycket utrymme.
 
När jag blev 19 var det enda jag kunde tänka på att få flytta hemifrån, så jag kunde slippa mina föräldrars hemska vanor med att ha massor av onödiga saker överallt i lägenheten (förlåt mamma och pappa, ni är fina människor ändå). Och när jag till slut flyttade till en egen etta ett år senare kunde drömmarna förverkligas. Jag fick slänga hur mycket jag ville!
 
(Förlåt för sunkiga bilder, men jag äger ingen kamera förutom den som finns i min mobil:)
 
Jag rensade mitt tv-skåp för några dagar sedan och kom fram till att filmer - det är min svaga punkt. Där samlar jag på mig som en äkta hoarder. Men något var ju tvunget att göras åt det, så jag sorterade bort mer än hälften. Nu har jag en helt fri hylla (*ryser av välbehag*), vad ska jag göra med den? Kanske en plats att förvara datorn och pluggblock när jag inte använder dom?
 
 
Färgsorterad garderob med (nästan) bra favoritplagg. Ska bli lite rensning här också. Simpelt som alltid - byxor i lådan till vänster som knappt syns och långa strumpor i den högra. Brukade ha omaka strumpor, i alla möjliga storlekar, färger, mönster osv. Märkte en dag att jag alltid trivdes bäst i dom vita, till slut slängde jag alla som omaka och köpte bara vita. (Strumporna framtill är sommarstrumpor, byter vid säsongsskifte hehe. Och för dom som undrar vad de konstiga sakerna till vänster är kan jag berätta att det är tygtrosskydd och menskopp. Helt återanvändningsbara menskydd!) 
 
 
Simple simple. Fyra lådor, lite olika innehåll. Träningskläder, vinterunderställ, värmekudde, träningssaker (skor/innebandybollar/hänglås till bad osv). 
 
Älskar att prata minimalism. Om det fortfarande är någon som läser så kan jag berätta att ni lär få se mer om detta snart! Hej hej för denna gång :)
 

Morgonnormen

Var kommer alla dessa käcka, morgonpigga jävlar ifrån? Dom som man bara vill slå på käften varje gång dom yttrar sig om hur lääääätt det är att gå upp ur sängen direkt när klockan ringer klockan 06:30. Nej, jag kan inte sätta mig upp när klockan ringer. Det går inte, det är inte fysiskt möjligt. Som jag har försökt.
 
Jag är så trött på hela normen att man ska upp tidigt på morgonen, runt 6-7 och sen ska man iväg runt 8-9 och vara på ett jobb eller skola. Här i Stockholm fungerar ju inte ens den normen, att alla ska flytta på sig samtidigt. Bor ni i Stockholm och någonsin har åkt förbi Tranebergsbron vet ni vad jag menar. Bilköerna står stilla, tunnelbanevagnarna är smockfulla fast dom går varannan minut, busshållsplatser där vissa inte ens kommer på bussen för det redan är så många ombord. Och allt detta för att alla ska sluta samma tid. Logiskt? I think not.
 
Var kommer det här 8-17-samhället ifrån? Vi vet ju att typ majoriteten eller åtminstone ca 40% av befolkningen är såna som enligt sin biologiska klocka mår bäst av att vakna runt 9-12. Fattar folk inte att det vore så jädrans mycket mer logiskt att förflytta tiderna framåt någon timma så att man kan vakna ifred? Att sova är ju trots allt en av dom viktigaste sakerna man gör i sitt liv (och det skönaste), så hur kan vi tillåta att alla ska väckas av irriterande väckarklockor varenda morgon? Störa sin naturliga rytm? Må dåligt varenda morgon för att man ska stressa?
 
Det bästa vore ju att det fanns mer alternativ. Inte att ALLT skulle flyttas fram några timmar för då kommer ju samm problem med transporten igen. Men om det var lite så istället att vissa kontor har öppet längre, vissa kortare osv. Så det finns något för alla. För dom flesta är inte såna som vaknar klockan halv sex och studsar upp, dom flesta vaknar betydligt senare och det är på allvar farligt att aldrig få sova så som vi behöver - dvs tills när vi vaknar av oss själva!
 
Trött på fucking morgonnormen, speciellt när dom morgonpigga ser ner på alla andra som om dom vore sämre. Dom dömer oss när vi snoozar, ska vi börja skämta och förolämpa dom för att dom går och lägger sig klockan nio på kvällen? Eller så slutar alla vara jobbiga och så försöker vi fixa ett samhälle där alla sorters människor kan trivas utan att kompensera med dåliga sömnvanor.

Förutom att vi redan är sjuka tvingas vi även skämmas över det



 
Nej det går inte att bara "försöka vara glad" när man är deprimerad.
Nej det går inte att bara "lugna ner sig" när man har panikångest. 
OCH NEJ FÖR I HELVETE JAG KAN INTE BARA "SKÄRPA MIG" OCH SLUTA HA SOCIAL FOBI.
 
Förutom att vi som lider av psykisk ohälsa behöver leva med dessa hemska sjukdomar så ska vi även skämmas inför alla andra som är friska. Är det inte för att vi inte kan jobba och betala skatt så är det för att vi "vill ha uppmärksamhet". Tro mig, ingen som skär sig eller ligger i sängen en hel dag gör det för att få uppmärksamhet. Dom gör det för att dom mår sjukt dåligt och för att dom inte får någon hjälp. Om vi behandlade alla psykiska sjukdomar som vilka andra åkommor som helst skulle mycket av tyngden och skammen försvinna.
 
Jag har haft social fobi nästan hela mitt liv men ändå är det först nu, genom denna KBT-behandlning som jag har förstått att det handlar inte om vilken inställning jag har. Det är ett fysiskt fel i hjärnan som göra att min kropp signalerar livsfara så fort jag närmar mig någon av de situationer jag är rädd för. För några månader sen var det ALLA situationer. Jag kunde inte ens gå ut utomhus. Men tack vare exponeringar kan jag göra massvis idag. Är fortfarande extremt handikappad så det är en lång bit kvar men jag är inte utsatt på samma sätt som innan. 
 
Och ja, jag tycker att man är handikappad om man har psykiska åkommor. Jag skäms inte över att jag inte kan jobba, jag är sjuk och det är ingenting jag kan göra någonting åt. Jag går igenom behandling och gör så gott jag kan, men det är inte mitt fel att jag blev sjuk. Och under tiden jag tillfrisknar ska jag fanimej ha pengar från staten så jag slipper oroa mig för ännu en sak. När jag blir frisk och kan jobba igen kommer jag gladeligen betala för andra människor som är i samma utsatta situation.

Vegansk BBQ-burgare på Max

 
Alla som rör sig i vego-kretsar på nätet kan omöjligt ha missat detta, men jag upprepar det ändå för det är så jävla fantastiskt! Max har gjort flera nya vego-hamburgare varav en är (fatta detta, ja, det är på riktigt kära vänner) HELT VEGANSK! Som vegan är det inte sådär jätteofta man kan gå in på en snabbmatsrestaurang och bara beställa något utan att behöva säga "en X fast utan..." och "är det mjölk i?".
 
Den som är helt vegansk är en BBQ-burgare med inget mindre än Oumph i! Dessutom har dom fixat en helt vegansk majonäs som används i hamburgarna. Hoppas på att fler snabbmatskedjor tar efter och inser hur stort utbud det behövs av vego-mat idag. I helgen ska jag käka middag med systern på Max, har riktigt höga förväntningar!
 
Ja, detta är ett enormt kliv för veganrörelsen. Vego-trenden ökar och ökar, vi blir fler och fler som kräver andra alternavit än djurprodukter. Om än av olika anledningar men med ökande utbud kommer ökad förståelse. 
 
Så klart ska ju någon aggressiv köttis vara negativ, av någon anledningen var det himla logiskt för hen att bli provocerad av att en restaurangkedja lanserar nya hamburgare... 
 
 
ÄGD. 
 

Vill du vara en person som jobbar för eller emot rättvisa?



Alla har väl sett någon film som handlar om förr i tiden och hur orättvist det var då. Hur kunde man på allvar ge lägre lön till svarta? Hur kunde kvinnor inte få arbeta? Alla som ser dom här filmerna tänker säkert om sig själva att om dom levt på den tiden hade dom minsann stått upp för vad som är rätt och sagt ifrån. Hur många personer känner man egentligen som tittar på The Butler och säger "äh vad fånigt att dom ska bråka om lika rättigheter"? Just det, inga. 
 
Det finns en scen i The Butler där några demonstranter går in i en restaurang och sätter sig i den delen av lokalen där endast vita får sitta. Dom sitter kvar och vägrar gå eftersom dom protesterar mot orättvisan. Efter ett tag börjar folk bli arga och ett gäng aggressiva män kommer in och börjar misshandla och förnedra demonstranterna. En snabb fråga, vems sida står du på? Svarade du demonstranterna (som dom flesta antagligen gör) så undrar jag hur du idag tar deras sida? Står du på utvecklingens sida, eller är du i själva verket en stoppkloss för samhället?
 
 
Samtidigt som alla skenheligt pratar om hur viktigt det är att stå upp mot orättvisor och arbeta mot dom så bryr dom sig inte om dagens orättvisor. Den allvarligaste är ju naturligtvis djurförtrycket. Vad möts vi av där? Kan det möjligtvis vara samma argument, bortförklaringar och förlöjliganden som folk förr i tiden använde för att förminska kvinnorätt och antirasistiska rörelsen? Ja. Det är exakt samma. Samma personer som tänker att slaveriet av svarta var en dålig idé sitter idag och betalar för att slaveriet av djur ska fortgå. Logik? 
 
Istället för att vara nutidens nobla kämpar som vill utveckla samhället, är dom istället raka motsatsen. Dom är stoppklossarna som bromsar veganrörelsen, förminskar oss veganer och framförallt förminskar djurens lidande. Om 100 år kommer man se tillbaka på djurförtrycket på samma sätt som vi idag ser på slaveriet. Vill du då vara en av dom som jobbade för eller en som jobbade emot rättvisa?

Justnopoothings <3

Förra veckan tvättade jag håret med bikarbonat. För några dagar sedan använde jag kakao som torrschampo. Och idag blev det en rågmjölstvätt. Håller jag på att baka en kaka eller vad?

Rant

Jag har som sagt social fobi och det var någon som hade missat det. Nästan hela min uppväxt har denna ständiga följeslagare varit med mig, på (inget) gott och (massor av) ont. Och folk fattar inte hur det är att leva med det. "Varför är du så trött?" - För att min kropp är livrädd varje dag och tror att jag utsätter den för någonting livsfarligt!
 
Det går inte att förstå hur uttröttande det är att ha social fobi. Jag förstår att när man inte har det själv så är det svårt att föreställa sig. Tänk dig att du varje dag blir insläppt i ett rum med lejon. Du blir livrädd, tror att du ska dö och hela kroppen bara skriker DRA HÄRIFRÅN SÅ FORT DU KAN! Men du vet att du borde stanna kvar för det här är ju din arbetsplats/skola, och alla andra i rummet som inte kan se lejonen sitter ju kvar. Dom kan istället lägga sin energi på att lyssna på läraren eller jobba. Men har man social fobi, då sitter man där med tung andhämtning, illamående, svettningar och impulser av att bara resa sig upp och springa ut. Lejonen fortsätter skrämma dig och du fattar inte hur du ska kunna klara det. Till slut så går rädslan över eller så ger du upp. Ger du upp blir det ännu svårare att ta sig tillbaka nästa gång, och att vänta tills den intensiva rädslan gått över är oerhört svårt. Tänk dig att du upprepar det här flera gånger varje dag. Du kommer bli jävligt trött.
 
Så såg min vardag ut under många år. Inte konstigt att jag freakade ur till sist och fick panikångest. Men det blev bättre, och nu har jag levt 4 år utan problemen. Men dom kom ju tillbaka igen, såklart. För några månader gick jag inte ut genom dörren ens för jag började må illa av tanken att lämna hemmets säkerhet. Fast grejen var ju att jag var inte ens säker hemma, för panikångest kan komma var man än befinner sig. Det kändes typ som att bli jagad av mördare som aldrig kom längre bort än 10 meter från mig, hur mycket jag än sprang och sprang (metaforiskt). 
 
Just nu går jag igenom en bra, strukterad exponeringsterapi vilket jag inte gjort tidigare, eftersom fokusen då låg på panikångesten. Jag tycker KBT fungerar bra, det har hjälpt otroligt mycket redan nu och sen helvetes tiden har det som sagt bara gått 2 ynka månader. 
 
Som icke-fobiker så kan jag förstå att det låter löjligt, men när jag kunde handla igen efter den här tiden så jublade jag. Jag var så otroligt glad. Och idag åkte jag massa buss. Jag övar, flera gånger i veckan. Det är så jävla orättvist, för alla andra bara kan det från början utan att ens anstränga sig medan jag måste jobba varje dag i många, många månader för att uppnå samma tillstånd som dom. Men dom fattar ju inte det heller, hur jävla bra dom har det. Kan du åka tåg? Kan du åka med en kompis in till stan? Kan du gå på en släktträff? Jag bara drömmer om att kunna göra sånt. Men det kommer väl bli lättare med tiden. 

Felfokusering

SD:are har alltid samma logik. Dom vägrar erkänna att de är rasister men allt dom gör och allt dom säger pekar i den riktningen. Samtidigt som kritiken väller in försöker dom avvärja attacken genom att påpeka något så korkat som "men rasismen gentemot vita svenskar då!?". Suck.
 
Det är en stor skillnad mellan en utsatt och en privligerads situation, förstår du inte det är du antingen verklighetsfrånvänd alternativt riktigt jävla egocentrisk. Att försöka få det att låta som att rasism mot vita är ett stort problem och det som vi borde fokusera på, är lika idiotisk som att dra dessa slutsatser:
 
80 miljoner landdjur dödas årligen av människor i Sverige.
En gång förra året dödades en jägare av björn.
 
Slutsats:
"Den största orättvisan här är ju uppenbarligen björnen som dödade människan.
Vilken jävla speciesism! Människor är ju underlägsna djuren!"
 
Eller:
 
Kvinnor får sämre lön, blir våldtagna utan att gärningsmännen fälls,
och blir konstant objektifierade. 
En man fick inte vårdnaden om sina barn.

SLUTSATS
:
"Sexism att mannen inte fick vårdnaden! 
Alla män är systematiskt utsatta för förtryck, vi måste göra allt i vår makt för att
männen ska få det bättre ställt i samhället!" 
 
Med det sagt menar jag inte att förolämpningar, kränkningar och våld är okej så länge det är riktat mot en priviligerad grupp. Poängen är att det är och förblir liggandes på två helt olika nivåer. Ett sexistiskt/rasistiskt/speciesistiskt uttalande som sparkar nedåt är alltid värre än tvärtom, eftersom det rent metaforiskt är som att sparka på någon som redan ligger ner. 


VeggieToppen Topplista Bloggparaden Djur & husdjur bloggar Politik Reggad på Commo.se Bloggpunkten.se Internetlänkar Startsida SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen BlogRankers.com