Menskopp

 
Självklart har även jag skaffat mig en menskopp! Jag har hört om den länge, men ändå känt mig nöjd med tamponger och bindor. Så en dag spontanköpte min syster en och prisade den till skyarna - precis som alla andra. Jag kände att det var dyrt (300 kr kostar ju de flesta), men försökte räkna ut hur mycket jag skulle tjäna i längden om jag slutade köpa engångsprodukter. När jag sedan hittade en för 159 kr kändes det självklart att jag skulle ge det ett försök.
 
Nu har jag använt min Meluna Cup under tre mensar. Jag fick det att funka hyfsat redan efter några få försök, även om det kändes väldigt ovant och obehagligt att stoppa in flera fingrar och mojsa runt. Andra mensen kändes det mycket lättare, tredje ännu lättare. Men trots det har jag inte fått den helt fri från läckage. Kanske beror det på att jag köpte fel storlek eller att den är för mjuk, eller för att jag stoppar in den för långt. Jag tycker inte den vecklar ut sig om jag inte lägger den inne vid livmodertappen faktiskt, hur löser man det? 
 
Men trots att den läcker lite grann ibland och jag måste använda trosskydd när jag har den inne, är menskoppen sååå mycket bättre än hur det var innan. Samma sak används om och om igen (minimalism, hehe), den torkar inte ut och den kan sitta inne i tolv timmar. Det absolut bästa är att man slipper hela planeringen som med tamponger (om jag stoppar in en nu, hinner den fyllas upp till kvällen?). En menskopp kan sättas in och tas ut hur ofta man vill utan att det på något sätt skadar slidan. Fördelarna väger klart över trots att den läcker lite ibland.

Minimalistisk garderob

Nyligen rensade jag min garderob. Där samlas det rätt mycket oanvända tröjor och byxor, som jag tänker att jag kanske kommer använda någon dag (vilket för mig betyder aldrig). Jag gick igenom lådorna en i taget, sorterade upp det i "definitvt göra mig av med", "kanske" och "spara". Förut räckte hängarna precis till alla mina tröjor, nu ser det istället ut så här:
 
 
Vad ska jag göra av alla galgar...?
 
Det jag är ute efter i rensning, specifikt när det handlar om kläder, är att bara favoriterna ska återstå. Varför ha 20 tröjor när det ändå bara är 5 av dem som jag faktiskt gillar? 
 
Jag använder inte jeans. Jag har försökt, men jag klarar inte av det. Ändå låg det två par jeans och ett par fula jeansleggings där som jag aldrig använde. Det enda som återstår nu är två par lång-, tre par sommar- och ett par mjukisbyxor. Förut använde jag ändå bara byxorna till vänster, nästan varenda dag. Trots att jag hade minst fyra andra i samma stil. Så dem har jag skänkt nu, och istället skaffat mig ett par nya (eller från stadsmissionen men men) som liknar de gamla så mycket som möjligt. 
 
 
Jag tror faktiskt att genom att eliminera onödiga objekt, så minskas valen i vardagen, vilket i sin tur minskar stressen. Att bara ha två par byxor att välja mellan gör det hela enklare. När alla oanvända kläder hänger där i garderoben varje dag väcks en slags känsla att jag borde använda dem, jag har ju trots allt köpt dem. Krav. Stress. Onödighet; varför köpte jag dem? Genom att minimera antal objekt i garderoben, i köksskåpet, på skrivbordet, i bokhyllan, tror jag att ens hem kan bli mer fridfullt och trivsamt.

Minimalism - att inte vara fäst vid sina prylar



Nu känner jag faktiskt för att börja skriva igen. Det hade jag tänkt att hålla mig till också, det finns trots allt väldigt mycket att ta upp. Just nu tänker jag mycket på minimalism, att försöka minimera antalet störande prylar i min omgivning och eliminera stress i mitt liv. Det är det som är så intressant med minimalism, att det kan betyda så mycket olika saker för olika människor. För vissa kan det handla om att ha så lite saker som möjligt, för andra att göra sig av med saker som en inte använder regelbundet, och för somliga att ha rena ytor hemma utan plåtter. 
 
För mig handlar det om en blandning av allting. Känna att lägenheten jag bor i är frisk och inte full av saker som jag inte är i behov av. Och framförallt att sakerna jag äger inte äger mig. Jag är inte fäst vid dem, jag kan slänga dem, skänka dem utan att bli ledsen. För mig är det en sorts frihet.
 
"Most importantly, I’m not attached to any of my possessions. Sure I have a favorite pair of jeans
and a favorite pair of shoes and a favorite T-shirt, but those items don’t define me. I’m not
attached to these things, and I could get rid of any of them without being upset or experiencing  
some sort of deep solipsistic loss. I am not my blue jeans or my furniture or my cooking utensils."
- The minimalists

Under tiden jag skrev det här inlägget har det mördats fler djur än vad det mördades judar under hela förintelsen





 
 
Gary Yourosky har kommit ut med en ny, uppdaterad föreläsning. Kollade igenom den igår kväll men klickade mig snabbt vidare till andra filmklipp, bl.a. den här ovan. 
 
Ankaret gör det som speciesister gör mest; först försöker hon avväpna hela djurrättsrörelsen genom att påstå att (vissa) djurrättsaktivister bär läderskor. Sedan fastslår hon att just hon äter ju inte så mycket kött. Så det är väl ingen fara då? (Som att en pedofils "jag våldtar bara barn ibland!" skulle godtas av folket).
Sedan förklarar att hon känner sig smått förolämpad av att Gary pratade om förintelsen av judarna under andra världskriget och djurfabrikerna som att de gick att jämföra, varpå han svarar:
 
"I’m offended that we compare human holocausts to the animal holocaust,
which is the biggest holocaust in the history of human kind."
 
Och han satte ord på mina känslor. Hur kan någon egentligen påstå att ett systematiskt massmord som pågått så länge vi kan minnas är typ samma sak som mordet på judarna? Först och främst, hur många handlar det om? Oändligt många fler. Under tiden jag skrev det här inlägget har det mördats fler djur än vad det mördades judar under hela förintelsen. För det andra, hur? Samtidigt som jag inte skulle kunna påstå att jag skulle vilja genomlida det personerna i koncentrationslägrena fick vara med om, skulle jag definitivt kunna säga att jag alla dagar skulle välja det livet framför ett liv som kyckling, gris eller vad som helst inom livsmedelsindustrin. 
 
Ett lidande som är så omfattande, så stort men samtidigt så osynligt. Man kan inte bli annat än förbannad. Och förövrigt kunde jag som vanligt inte se mer än 30 sekunder av Garys video från djurfabriker som han visar i föreläsningen. Sen kommer jag på att jag i alla fall inte stödjer det, så varför ska jag plågas och titta på den skiten? Det är speciesisterna som borde spännas fast med tvångsöppnade ögon och titta på vad som orsakar.

Vegankost på TV4

Sitter och slökollar lite på Malou på fyran. Inte för att det är något jag brukar göra, men för er som inte hört så ska hon vara "vegan" (alltså av hälsoskäl, naturligtvis) i några veckor. Jävla bra tycker jag, trots att djurrättsfrågan alltid är den lilla detaljen i bakgrunden. Men kanske är det saker som dessa som behövs, vegan anses inte vara lika extremt längre. Och när det är allmänt accepterat kan man lättare börja snacka om djurs rättigheter på ett bättre sätt utan att få lika många tillbakarygganden. 
 
Det går framåt. Nu står dem i tv-rutan och pratar obrytt om något som många finner fruktansvärt provocerande. Även om de främst tar upp de hälso- och miljömässiga fördelarna. Men det är ju ett kliv i rätt riktning. Acceptans, sen förståelse. 
 

Borde jag raka mig?

 "Det finns inget tvång att raka sig, vad menar du? Alla får ju göra som dem vill!"
 
Den här synen på rakning är jag så förbannat trött på. Folk som inte kan tänka utanför sitt eget liv, sin egna upplevelse och förstå att det finns någonting som kallas för NORMER som styr och kränker människor varje dag. Fattar ni inte att min orakade armhåla provocerar folk? Jag vet att den gör det, kanske inte JUST DIG men jag är säker på att det finns idioter där ute som tycker att jag ska raka mig för annars är jag äcklig, ofräsch, ful, OKVINNLIG. 
 
Oavsett vad jag känner inför att raka mig så finns det normer som säger åt mig vad borde göra. Hur ser man dessa normer? Var står de någonstans? Finns det någon bok? NEJ, det gör det inte. Jag märker av tvången, normerna, genom att jag känner mig ful när jag går med orakade armhålor. Jag känner av det när jag velar mellan att ta kortbyxor eller långbyxor, och när jag ser alla bilder på slätrakade kvinnor och sneglar tillbaka på mig själv. Borde jag raka mig? Jag vet att jag anses som sämre varje gång jag låter bli. Kanske inte av JUST DIG, men av någon. Kanske av mig själv? Och det är så djupt normerna går. Det handlar ju oftast om vad man känner om sig själv.
 
Kan du inte gå ut utan smink? Är det för att andra människor kommer spotta dig i ansiktet om du går osminkad? Nej, det är för att du inte kommer känna dig bekväm utan. På samma sätt känner jag mig inte 100 % bekväm när det syns att jag har orakade armhålor - fast att det egentligen är precis så jag vill se ut för att jag personligen trivs med det. Men när jag vid olika tillfällen rakat dem, då jävlar. Då känner jag hur det spritter i mig för att då har jag gjort "rätt". 
 
Men det finns ju undantag. Där folk faktiskt "spottar" (metaforiskt) i någons ansikte för att hon inte följer normen. Ni minns väl allihopa den glada tjejen i Mellon för något år sedan? För henne blev konsekverna förolämpningar och mordhot, just för att hon... (konstpaus)... Inte rakade sig under armarna. SUCK.

Jag har väntat i 20 år

Jag kommer inte ihåg någon barndom. Det jag kommer ihåg är rädsla, skräck, panik, ångest. Att jag låste in mig på toaletten när känslorna blev för mycket, när det kändes som att jag skulle dö. Jag minns stressen och illamåendet inför varenda skoldag, varenda träff med en kompis.  
 
Jag kommer inte ihåg någon ungdom. Jag var inte ute och festade. Jag hade inte många kompisar. Jag satt hemma, hindrad från saker som jag egentligen borde kunnat upptäcka men inte kunde p.g.a. mitt osynliga handikapp som jag inte ens själv förstod att jag hade.
 
Nu är jag 20 år. Och jag undrar, när i helvete ska eländet ta slut? Direkt när man kravlat sig ur det ena hålet ramlar man ner i nästa. Inte ett lika djupt hål visserligen, jag har ingen dödsångest längre och panikångesten har hållit sig borta i flera år nu. Men inte faan mår jag bra. Inte faan är jag frisk. Jag önskar att jag kunde ha cykler av glad och ledsen längre än ett dygn. Jag vill inte ringa runt med gråten i halsen varje kväll och försöka få tag på någon enda människa som orkar lyssna på mitt gnäll. 
 
När jag är nere är livet värdelöst och jag är för svag för att orka ta emot hjälp. Och när jag är uppe då mår jag ju bra, så varför skulle jag behöva hjälp? När ska den här onda cirkeln brytas? Jag har trots allt väntat i 20 år, och sanningen kanske är den att jag egentligen inte vet hur man gör när man mår bra. Kanske trivs jag där nere i mitt hål, mörkt och ensamt för det är det enda jag känner till. 

"Du trampade på en myra!"

Ett intressant fenomen är när veganer blir nedklankade på för att de råkat trampa på en myra eller smällt en mygga. Jo, jag har smällt myggor. Jo, jag har råkat skada insekter, osv osv. Men är det här någonting som på något sätt skadar min trovärdighet som vegan? Och varför i sådana fall? Köttätare gör exakt samma sak, de trampar också på insekter, men de anklagas inte eftersom de även är elaka och dödar andra arter också. Jag skulle tycka det vore intressant att se ett liknande scenario när det istället handlar om mobbing; att den som har för vana att mobba och trakassera andra elever får göra vad som helst utan att bli ifrågasatt, men så fort en av de snälla barnen gör något dumt börjar lärarna kalla till föräldrasamtal. 

Och oavsett; hur långt kan man egentligen gå? Jag kan inte ta hänsyn till fästingen som riskerar att ge mig TBE. Jag kan inte ta hänsyn till bakterierna i min kropp när jag blir ordinerad antibiotika. Det GÅR HELT ENKELT INTE att helt låta bli att skada andra varelser och samtidigt ta vara på sig själv. Självförsvar är något helt annat än att äta kött. Individer som är ute efter att skada dig måste du värja dig mot, varesej det rör sig om bakterier, en björn eller en annan människa.

Radikala tankar

 
Det som många verkar vara rädda för att vi veganer ska komma i en armé och tvinga alla människor med fysiskt våld att sluta äta kött. Vi är det där militanta, obehagliga gänget som vill begränsa den indivuella friheten (för de stackars, redan utsatta människodjuren då). 
 
Men hur är det egentligen? Det känns som att vi alltid försöker lugna ner köttätarna, stryka dem medhårs och försäkra dem om att vi inte kommer tvinga dem till någonting. Vi kommer istället nicka och le och bjuda på veganskt fika ibland, och när ni nekar kommer vi med samma goda leende acceptera ert avfärdande.
 
Men egentligen vill vi ju att du ska bli vegan. Vi vill ju att du ska fatta. Veganer vill att djur ska behandlas som individer med grundläggande rättigheter, och för att detta ska vara möjligt MÅSTE folk sluta äta upp dem och utnyttja dem; alltså bli veganer. Vi vill att vi allihopa ska leva på tofugrytor, risglassar, vetekebab och sojayoghurt. Vi vill att hyllorna i affärerna ska vara fria från ägg, komjölk och köttbitar. Radikalt? Jo, kanske. 
 
Fastställt: ALLA MÄNNISKOR BORDE BLI VEGANER.
 
Jag tycker att du borde bli vegan. Jag kanske inte går fram och skriker på dig när du äter din kycklingfilé, men det betyder inte att jag accepterar din handling (herrejävlar vad många människor jag skulle behöva skälla ut om jag skulle reagera så varje gång, jag klarar ju inte av heltidsjobb så det går fetbort). Inombords protesterar jag. Jag kommer alltid att titta på dig med avsky, må lite illa när jag tänker på vad det är du orsakar, och hoppas på att du kommer inse fakta, joina utvecklingen och bli vegan. 

Vegan i Stockholm

VURMA
Min absoluta favorit. Världens godaste veganmacka finner ni här - helt oslagbart god. Jag tröttnar aldrig. Vurma har flera restaruanger/caféer, bl.a. Östermalm och Vasastan. Dem säljer mackor och sallader främst (varav en är vegansk), har även lite chokladbollar och liknande (som ibland är veganska). Väldigt mysig inredning också, gillar den på Birger Jarlsgatan mest faktiskt när det kommer till stämningen! 
 
SÖDERMANNA
Älskar kebaben på denna lilla vegetariska restaurang vid Medborgarplatsen. Riktigt gott, enkelt skyltat på menyn vad som är veganskt, vegetariskt och gluten. Mysigt ställe med hyfsade priser och trevlig personal. 
 
SOOK
Upptäckte faktiskt inte denna restaurang förrän förra veckan... Men har redan hunnit käka här två gånger! Utsökt falafel tillsammans med den bästa hummus jag någonsin smakat i hela mitt liv (jo, ärligt). Här får man givetvis fråga efter alternativ till vitlökssås (som vanligt), men det finns många tomat-baserade såser (och hummusen givetvis!) så det är ingenting man lider av. Ryktet säger att dem förutom sin lilla restaurang i Kista Gallerias Food Court även ska öppna upp i Solna. Ska bli spännande!
 
GREKISKA KOLGRILLSBAREN
Har käkat här en hel del senaste åren. Beställer alltid vegetariskt grillspett utan tsatziki och med potatis (se upp för bulgurn, den är smörstekt). Melitzanosalatan brukar jag också käka, underbart god. Denna kedja har restauranger lite överallt så det är nära för alla!
 
O MAMMA MIA PIZZERIA
Denna restaurang känns nästan lite obligatorisk att skriva om som vegan. God pizza, har käkat kebaben ett flertal gånger och alltid varit väldigt nöjd. Dock är det fruktansvärt otrevlig personal och rätt taskiga priser. Men det är inte varje dag man får äta vegansk pizza med massor av goda pålägg, så jag tycker ändå det kan vara värt ett besök ibland.
 
Var brukar du hitta vegansk mat ute på stan? Dela gärna med dig av dina tips!
 
 
 


VeggieToppen Topplista Bloggparaden Djur & husdjur bloggar Politik Reggad på Commo.se Bloggpunkten.se Internetlänkar Startsida SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen BlogRankers.com