Jag minns för något år sedan hur jag reagerade när jag stötte på kritik. Jag blev rädd, ledsen, började tvivla på mig själv, fundera över om jag faktiskt gjorde rätt osv osv i all oändlighet. Jag får fortfarande taskiga kommentarer ibland, typ som "det är inte så lockande att vara du" (en trevlig människa som skrev det idag). Men jag blir inte berörd. Jag bryr mig inte. För jag vet att jag gör rätt, och jag vet att det finns folk som håller med mig. Även om jag inte direkt har en stor blogg med massor av kommentarer så är det ändå drygt 100 pers som läser vad jag skriver varje dag, och det argumentet väger rätt tungt för mig.

 

Och för varje elak kommentar jag fått genom åren så har jag fått även fått en (eller flera) mejl där någon berättar att hen tycker min blogg är bra och att hen har börjat gå mot en mer djurvänlig livsstil tack vare mig. Sådant värmer. Jag gör nytta. Det är även därför jag själv alltid skickar iväg ett meddelande till folk jag beundrar, för att de ska ha de där fina, snälla mejlen också och inte bara massor av elak kritik från konservativa idioter. Gary Yourofsky blev jätteglad när jag mejlade och berättade att hans tal var det bästa jag någonsin hört, och Jens Holm blev glad av att jag berömde hans insats i riksdagens debatt om pälsindustrin. Det går väl tillbaka lite i det här som jag skrev om förut, har du något snällt att säga - säg det!

Jag: Vad roligt! Vart då?

Kompis: På en cirkus.

Jag: Med djur?

Kompis: Ja...

Jag: Okej, vi ses där i sommar då. Jag kommer stå utanför och demonstrera.

 

 

Jag erkänner. Till och med jag blir förhäxad av såna här texter. Det låter ju så bra? Ekologiskt och svenskt och hela faderullan. Det här kan väl inte vara oetiskt? Jo såklart det kan. Såklart det ÄR. 

 

Jävla donken. Fast eran veggiewrap är i alla fall god. 

Ni vet hur en ibland tänker snälla saker om folk? För mig kan det vara att jag helt plötsligt kommer på hur underbart rolig en kompis är, eller att jag beundrar någon som är modig och vågar vara sig själv, eller att någon är så ofattbart snäll att jag bara vill krama hen. Så tänker jag ganska ofta om mina vänner och familj.

 

Och för ett tag sedan kom jag på en grej - varför säger jag aldrig det till dom här personerna? Varför öppnar jag inte munnen, yttrar dom snälla orden och gör andra människor glada? För att det skulle vara pinsamt? Konstigt? När jag tänkte efter bestämde jag mig för att alltid säga dom där snälla sakerna som jag tänker - för godhet kan aldrig vara dåligt. Jag skulle själv bli jätteglad om en vän sa till mig att hen beundrade mig, inte skulle jag tycka att det kändes konstigt? Bara bra!

 

Senast igår träffade jag en kompis, och efteråt kom jag på det här löftet jag hade till mig själv. Messade henne innan jag somnade att hon var en underbar person och att folk gillar henne för den hon är. Och gissa vad? Hon blev glad och tackade mig och sa att det betydde jättemycket för henne. Jag fick till och med någonting snällt tillbaka också. 

 

 

 

Folk som blir upprörda över skolskjutningar och terrordåd asså. "Hur kan någon göra något så rått? Så kallt? Så vidrigt? Vad hemskt!". Vad gör de här personerna sen efteråt? Köper en hamburgare, och utför därmed sin egen lilla skolskjutning, bara att denna skolskjutning är förbestämd och djuren som ska mördas vet om det i förväg och VÄNTAR PÅ SIN TUR inför avrättningen. Dessutom sker dessa massmord varje dag, hela tiden och varje år slutar summan på ca 50 miljarder (exklusive alla marina djur).

 

Titta på facebook-sidan för att läsa om kampanjen.

 

De flesta människor ser inte de döda djuren de har framför sig. Det var det som förändrades när jag började bli intresserad av djurskydd, och så småningom djurrätt. Helt plötsligt var det inte fläsk som låg där på grillen, det var död gris. Köttfärs blev mördad och nermald ko, och påläggen jag brukade använda på mackan blev rumpa och inälva. 

 

När jag började se det för var det egentligen var var det inte längre så aptitretande. Det kändes heller inte speciellt etiskt - vad i helvete har jag levt på hela mitt liv? Döda delar från djurarter som jag under min uppväxt sett filmer om och haft gosedjursversioner av? Gulliga kossor, grisar, kycklingar osv. som mina föräldrar lärt mig dyrka men samtidigt förtrycka till den grad att deras värde ansågs vara mindre än stenar. 

 

Idag ser jag allting för vad det är. Och visst, det är jobbigt att bli äcklad så ofta som jag blir och hela tiden koppla mina vänners mat till tortyr och mord. Men det är väl lite som i The Matrix - jag lever hellre i sanningen med allt vad det innebär än i den falska, trygga tillvaron som lätt kan raseras. Vilken sida väljer du?