Varför tas inte det överlägset vidrigaste djurplågeriet någonsin på allvar?

 
 
Jag blir alltid lika förstummad när jag träffar på folk som till synes verkar vara medvetna, smarta personer som inte äter kött, men som äter fisk. Denna ENORMA djurgrupp försummas ALLTID. Deras lidande är inte lika mycket värt som grisars, kossors, höns. Och ändå så kan jag, och många med mig, direkt skriva under på att fiskeindustrin är det absolut värsta man kan tänka sig ur ett etiskt perspektiv. Ingenstans dödas så många djur, ingenstans bokstavligen torteras dem ihjäl på så vidriga sätt. 
 
 
Utdrag från mitt eget skolarbete om fiske: 
 
"Viltfångad fisk omfattas inte av den svenska djurskyddslagen, vilket innebär att det är lagligt att låta djuren kvävas till döds, vilket inte är fallet för odlad fisk. Detta är det vanligaste sättet som fisken dör på, för vissa arter tar det ett antal minuter men för andra kan det handla om timmar. Ibland läggs djuren på is, vilket förlänger tiden avsevärt men anses förbättra köttkvalitén. Många av fiskarna dör av den oerhörda vikten av andra fiskar i näten, då de bokstavligen krossas. Men även av tryckskillnaden dör många. Den hastiga tryckförändringen kan orsaka att simblåsan spricker, att inälvorna åker ut genom munnen, samt att ögonen förstoras och faller ut ur ögonhålorna.
 

De odlade fiskarna svälts innan slakt, ibland så länge som upp till en vecka, eftersom man vill undvika att de har avföring kvar i kroppen vid rensningen. Eftersom dessa djur omfattas av svensk djurskyddslag måste de bedövas innan slakt. Detta går till genom att fiskarna hälls ner i stora kar fyllda med koldioxidmättad bedövningsvätska, som gör fisken förlamad. Ofta är djuren fortfarande vid medvetande när de tas upp ur karen för att tömmas på sina inälvor. Anledningen till att uppfödarna inte väntar med slakt tills fiskarna är helt utslagna av koldioxiden är för att köttets kvalité anses bli sämre då."

 

 

Gång på gång frågar jag mig själv varför detta inte väcker uppmärksamhet på samma sätt som andra djurs lidande. Även inom djurrättsvärlden glöms fisken bort, och folk som undviker andra köttprodukter fortsätter att äta fisk, och kallar sig även ibland för vegetarianer(!). Jag blir så frustrerad över detta beteende hos folk, och allmänt i samhället.

 

Det snackas en hel del om utfiske och vad som händer med haven och ekosystem och visst, det är skithemskt och borde fixas (och jag har lösningen: sluta ät fisk!) men varför, VARFÖR VARFÖR VARFÖR är det ingen som någonsin nämner ett ord om den etiska problematiken i att kväva fiskar till döds? Att slita upp buken på dem och dra ut inälvorna när de är vid fullt medvetande? Att pressa ihop dem så hårt så att deras kroppar går sönder? Att dra upp dem ur deras hem nere i djupet så att ögonen ploppar ur skallen på dem? Varför tas inte det överlägset vidrigaste djurplågeriet någonsin på allvar?


Efterlysning: film som INTE mobbar tjocka människor

 
 
Hur kommer det sig egentligen att samhället fullkomligt skriker åt oss att vi ska hata tjocka människor? Var kommer detta avsky ifrån? Och varför måste vi känna det?
 
Tjocka killen i filmen är alltid ett skämt. Han gör alltid lite fler tabbar och är lite mer korkad än de andra karaktärerna. Titta på Lost bara. Hurley ska vara klantig, lite halft irriterande, och inte lika smart. I Hitch spiller den tjocka killen ketchup och senap över hela sina kläder, han tappar saker, han är oförmögen att prata med tjejer - allmänt klantig och otursdrabbad (för att inte tala om att Hurley är det... höhö, ni som gillar Lost VET).  
 
 
Och det är så synd att inga filmer någonsin problematiserar det här. Tjocka människor kan liksom bara med som en skämtsam karaktär (visst har Hurley sina allvarliga stunder, men ingen annan i serien får utstå lika mycket bli-skrattad-åt-humor som honom). 
 
Det enda exemplet jag kan komma på där feta personer inte mobbas är egentligen Precious, där huvudpersonen är en tjock tjej som blir våldtagen av sin far och föder hans barn. Det är visserligen en dramafilm vilket kan ha en viss betydelse naturligtvis. Roberta i Two and a Half Men är väl rätt accepterad också har jag för mig, men det skämtas en del om hennes vikt kan jag tänka mig (har inte sett så mycket).
 
Jag längtar efter att se en helt vanlig, typisk amerikansk film där en tjock person är med och varken blir clownen eller idioten i handlingen. Bara ännu en person med egna särdrag och personligheter precis som alla andra.
 

Jag tycker alla är idioter

Är det bara jag som konstant går runt och tycker att 99% av alla jag träffar är idioter? Jag är jävligt pessimistisk, jag vet (and I like it!) men det måste väl ändå finnas fler som känner igen sig? Och nu pratar jag inte bara om köttätande och anti-feminism och andra åsiktsbaserade idiotförklaringar, utan mer allmänt bara. Folk som är otrevliga, jobbiga, korkade osv osv osv (det finns så många beskrivningar på de människor jag träffat genom åren). 
 
Eh, eh?

Lidandet finns DÄR BORTA, inte här!

Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk påstå att djurförtrycket finns DÄR BORTA. En annan tid, medeltiden eller början av 1900-talet eller whatever. Alltid DÄR BORTA, och är det inte en annan tid då är det en annan plats. Jävla kineser, komma här flå hundar. Ni är ju barbarer! Säger den som mumsar i sig ihjältorterad gris och kyckling och fisk tre gånger om dagen utan att ens reflektera över att hen själv är minst lika barbarisk (om inte mer). 
 
Liksom bingo bingo bingo jag ser ingenting jag hör ingenting - det hemska finns där borta, fanns förut, för länge sen när jag inte kunde göra någonting åt det! Nu däremot när jag (köttätaren) är fullt kapabel till att avstå från torterad mat väljer jag att istället vända blicken utåt från mig själv och mina egna gärningar för att istället peka finger åt folk som gör/gjorde precis samma saker som jag men som är lättare att skylla på. FÖR ALLA ANDRA HÅLLER JU MED. För ingen annan vill ju heller se lidandet på sin egen tallrik, lättare att bara ignorera och köra på.
 
Det är simplare att bara döda, döda och döda än att stanna upp, tänka efter och försöka förbättra saker. But then again - är inte utveckling ändå väldigt överskattat? (Jo säger den late, nej säger den förtryckte)

Ibland blir man bara förbannad

Mejl till mina lärare:
 
Hej, jag tänker inte komma på fler lektioner för varje gång jag går till skolan känner jag för att ta livet av mig. Jag hatar min skola och jag hatar min klass och jag kan omöjligt samarbeta med idioterna i klassen. 
 
Mitt förslag är att jag gör en egen plansch som jag redovisar för er (och BARA er), från organisationen Djurens Rätt (som också har en viktig synvinkel på denna fråga men som ni av någon anledning valt att inte ha med).
 
Och om ni avfärdar mina psykiska problem som lathet eller småsaker så kan jag bara vänligt be er att dra åt helvete.
 
MVH Lotta

Nu blir jag jävligt glad!

Vegansk glass i GB:s sortiment! Ska finnas ute redan nu på Coop. Nu jävlar! Vad glad jag blir! Är trött på att sitta och titta på när andra käkar god gräddsglass och själv sitter man där med någon droppande äcklig isbit färgad i någon glad för i ett försök att väga upp för den vidriga smaken. Nej, det här var sjukt bra!

Idioti och gymmande

Borde definitivt börja skriva lite igen här. Inte för att jag känner att jag måste utan för mitt eget förstånds skull. JAG MÅSTE SKRIVA AV MIG OM ALL DENNA IDIOTI SOM FINNS ÖVERALLT. 
 
Jag tar ett exempel bara; gym, what the fuck liksom? Jag har börjat gymma, sedan dess har jag börjat må sjukt dåligt över min kropp. I takt med att musklerna har blivit större och starkare så har jag mått sämre och sämre psykiskt. Att omge sig med människor som pratar om hur man ska maximera proteinupptag och hur man ska sova och allmänt hur man ska leva är inte bra. Gym är kul på ett sätt, men det ligger ett kroppsförakt bakom beslutet. Och om jag tänker efter, gör det inte det i all träning ändå?
 
Varför går jag ut och springer ibland? För att det är kul? Nej, för i helvete heller. Det är inte kul. Möjligtvis de första 100 meterna då jag fortfarande inte känner för att bara ge upp och spela Candy Crush istället. Och lättnaden, stoltheten, lyckan jag känner efteråt - är det sann lycka? Eller är det nöjdhet för att jag precis försökt förändra min kropp lite närmre idealet? 
 
Är så trött på det konstanta förändrandet av kroppen. Vi lägger ner så mycket tid och energi och pengar på att FÖRÄNDRA våra kroppar som egentligen det inte var något fel på från början. Dem funkar oftast; dem kan äta, bajsa, springa, simma, hoppa, somna. Men oj det är en valk där och det är fett där och mina muskler syns ju knappt och kommer jag duga, kommer jag bli älskad?
 
GAAAAAH jag orkar inte. Funderar seriöst på att sluta gymma bara p.g.a. av den här vidriga kroppsförakts-andan som ligger som en kletig hinna över gymlokalerna. 

Overkill

Jag är så jävla trött på studenten. Om 3 månader är jag färdig med gymnasiet (kommer behöva läsa något mer ämne efter dock.. men men) och det är nu allting med fester och skit börjar. Man ska ha varit peppad för en speciell kväll sedan första terminen i ettan - studentskivan.
 
Men nej, jag är inte taggad. Jag är inte ens sugen. Jag tycker evenemang är värdelösa för hur ska jag någonsin kunna veta vad jag vill göra just den kvällen och sex veckor? Att bestämma saker veckor, kanske till och med dagar i förväg är någonting jag drar mig för. Att då bestämma en fest tre år i förväg är jävligt overkill. Vill bara skita i alltihop utan att bli kallad för "tråkig". Pallar inte all jävla uppståndelse kring en sån fjantig sak som att skolåret tar slut. Varför kunde vi inte bara hänga lite på en strand och käka pizza?

Men det är ju såna som NI som står i vägen för i helvete



 
Programmet som fokuserar på hur synd det är om Pär Ström och hur gärna Olsson vill be om förlåtelse till Ulf Lundell samt hur Olsson sitter och dricker kaffe och ramlar runt på golvet på en brandstation. Jag såg gårdagens program för att jag var så jävla nyfiken på vad mer som skulle finnas att skratta åt. Belinda fortsätter att hitta nya nivåer av idioti och det enda jag tänker genom hela programmet är att det måste vara ett sjukt skämt. Så här dum kan ingen vara. Men jo, antagligen är det påriktigt. Eller? Det återstår att se.
 
 

 
Och ett poetiskt svarstall till Belinda Olsson som kallar frågor kring den redan utsatta gruppen transpersoner som onödiga och överdrivna.

Maria Sveland om Fittstim

"I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering."

Maria Svelands hela artikel om Fittstim-programmet.



VeggieToppen Topplista Bloggparaden Djur & husdjur bloggar Politik Reggad på Commo.se Bloggpunkten.se Internetlänkar Startsida SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen BlogRankers.com