What the hell happened along the way?

Jag har varit vegan i över 11 år nu. Åsikterna och tankarna kring hur vi ska behandla andra levande varelser är ingrodd sedan länge och jag är inte längre lika känslig när jag ser hemska bilder och videor på lidande djur. Kanske har jag blivit van. Det känns garanterat annorlunda i alla fall från när jag som 16-åring började kolla på undercover-videor från Djurrättsalliansen om hur svensk djurindustri såg ut. Då var jag helt förkrossad - jag var så jävla grundlurad. Här hade jag gått i 16 år och trott att vi behandlade djuren bra och sedan dödade vi dem smärtfritt - inget fel med det väl?
 
Men när jag var 17 så möttes jag mer och mer av idén ute på internet att oavsett hur vi har behandlat djuret så rättfärdigar det inte att döda hen. För om det var så, så skulle ju mord på människor som är lyckliga och levt ett hyfsat långt liv vara okej... Och det var det ju såklart inte tyckte jag. Man måste ju hålla sig morally consistent, som Earthling Ed så fint kallar det. Så då började jag vara morally consistent och blev därmed vegan eftersom det var det enda rimliga utfallet. 
 
I ett år eller två så demonstrade jag en del med Djurrättsalliansen i Stockholm där jag då bodde. Men sen med tiden så försvann drivet. Eller drivet kanske hamnade på villovägar, det finns ju mer i livet förutom aktivism. Till slut så gick jag inte mer på demonstrationer, jag gick ut gymnasiet, blev sjuk i paniksyndrom med agorafobi till den grad att jag inte kunde överleva vardagen utan att mamma gick och handlade åt mig och klappade mig på ryggen när jag satt och skakade av ångest.
 
Sedan blev jag bättre, jag flyttade till Uppsala och började plugga. Men det var för tungt. Världen är inte gjord för sådana som mig, så jag blev sjuk igen. Riktigt sjuk. Kanske mer sjuk än gången innan, för den här gången gav jag verkligen upp. Vissa dagar kände jag att det inte fanns någon mening att leva överhuvudtaget. Mamma var fortfarande där med mig varenda dag, annars hade jag inte överlevt. Men till slut så vände det och jag började bli bättre.
 
Nu efter några år är jag gift, bor med min man och har pluggat klart det där programmet som kändes så omöjligt i början. Och nu, först nu, har jag börjat bli aktiv igen för djuren - och det har varit en av de bästa upplevelserna jag har haft på länge. Så lång tid har jag inte kunnat tänka på något annat än min egna överlevnad så att jag har nästan glömt bort att jag är vegan. Jag bor med en vegan, hela min familj är veganvänliga så det "träter" ingenstans riktigt. Men nu när jag är aktiv igen, då jävlar märker jag att jag är vegan varenda dag, och jag märker hur extremt karnistiska alla andra är. Och det gör ont som fan, men nu har jag orken att kämpa mot det. Nu orkar jag verkligen ge allt och kämpa långsiktigt för ett djurvänligt samhälle där djur inte ses som produkter utan som de kännande individer de faktiskt är.
 
 

Min första djurrättsvideo

 
Jag är nybörjare på att redigera videor men har alltid tyckt att det verkar kul. Hade en kort period en ASMR-kanal för några år sedan men tröttnade fort. Det var någonting jag ville pröva helt enkelt. Att göra videor om djurrätt känns mer betydelsefullt! Vi filmar och fotar ju massvis när vi är på vigiler och även på vanliga demonstrationer inne i stan, så jag kommer nog göra fler korta filmer om aktivismen jag håller på med!

Vigil

 
Idag var jag på min tredje vigil - alltså en demonstration, eller snarare likvaka, utanför ett slakteri. Det började den här sommaren, när en medaktivist i Uppsala Outreach frågade om någon ville följa med ut till Lövsta Kött. Jag hade aldrig varit vid ett slakteri förut. Först blev jag osäker, eftersom det verkade så skrämmande. Men ganska snabbt insåg jag att om jag ska vara en kunnig aktivist som förmedlar hur fel det här förtrycket är, så måste jag åka. Jag måste se slutstationen för all djurindustri. 
 
Så jag åkte. Jag var orolig att jag skulle bli så äcklad att jag skulle kräkas, eller gråta så mycket att jag fick panik. Men konstigt nog så hände ingenting av det. Ärligt talat var jag oförväntat lugn. Varje gång jag hörde skrik eller ett ansikte poppade upp genom ett fönster på transporten så kände jag massor - men på samma gång var jag så otroligt avtrubbad. Jag började varken gråta eller må illa, som mest gjorde jag sänkte blicken och tänkte om och om igen "det här är fel". 
 
Att bli avtrubbad är väl inte så konstigt med tanke på allt man ser som vegan. Speciellt inte senaste tiden då jag börjat följa så mycket aktivister att det enda jag ser när jag loggar in på instagram och facebook är djurförtrycket i sin grövsta form. På samma sätt blir nog de som jobbar där inne på slakteriet avtrubbade, för de måste, annars har dem inget jobb. 
 
Det tredje besöket utanför slakteriet var dock värre. Det lät mer. Många skrik, och oftare. Det var en arg lastbilschaufför som körde fort fram till oss och tvärnitade precis där vi stod vid grinden in till området. När han klev ut sa jag "hej" för att bryta barriären - jag vill inte DIG något illa. Jag vill ALLA gott (det är därför jag är vegan). Han mumlade ett "hej" tillbaka och insåg kanske att vi djurrättsaktivister också är människor.
 
Jag såg första gången kossor lastas av också. Det tog en jävla tid för dem dock, det måste ha blivit kö inne i dödsfabriken för dessa kossor fick stå och vänta i transporten i ungefär en halvtimme innan de fick gå av. Vid ett tillfälle hördes höga råm inifrån slakteriet och de som stod utanför i transporten svarade tillbaka med egna råm. Då högg det till ordentligt i bröstet. 
 

Tillbaka

Nu var det över fem år sedan jag skrev här senast. Jag planerar att börja skriva igen, för min egen skull, för djurens skull. Har börjat vara aktiv för djuren för första gången på många år och blir galen av att inte kunna skriva av mig så nu börjar jag med det igen. Oavsett om någon läser eller inte. 
 
Något positivt är ju att det har hänt mycket på djurrättsfronten sedan jag skrev sist. Fem år av aktivt arbete av världens alla djurrättaktivister och veganer har fört kampen framåt. Och vi kommer inte sluta förrän djur inte längre ses som produkter för oss att plåga och döda.
 
Vegan power, peace out!

Varför det är okej att bryta lagen för att rädda djur

 
 
Få personer skulle påstå att Rosa Parks gjorde fel som vägrade ge bort sin plats i bussen till en vit man. Lika ovanligt är det att tycka illa om Mahatma Gandhi, eller för all del Nelson Mandela. De ses som hjältar idag, som var modiga nog att trotsa orättvisorna av sin tid. 
 
Den största orättvisan är utan tvekan djurförtrycket. Jag stödjer till 100% folk som bryter mot lagen för att rädda djur. Det räcker inte med långsam övertygande av samhället att det är fel att döda, det behövs direkt aktion också. Om jag var modigare skulle jag bryta mig in och befria djur jag med. Det är inget annat än logiskt.
 
Det finns många mothugg mot denna idé. Bland annat att det skapar ett dåligt rykte om veganer och veganismen, och att det inte är rätt väg att gå. Återigen ber jag dig fundera över om civil olydnad är dålig om det räddar liv och leder till framsteg i utvecklingen. Alla fritagningar jag hört om har skett utan våld. Ur djurets perspektiv så är en fritagning en chans till ett liv, oavsett om det handlar om en gris som frias och får komma till ett kärleksfullt hem eller hundratals minkar som flyr ut i skogen. 
 
Jag skiter faktiskt i ekosystemet. Att det skulle vara dåligt att många minkar springer in i skogen och äter upp djur. Det är inte intressant. De är inte fångar, de är oskyldiga och om de frias ut i naturen har de i alla fall en chans att överleva, precis som djuren de skulle jaga. Om någon tycker att det är dåligt för ekosystemet så ber jag dig istället att vända dig till minkfarmaren som har tryckt ihop flera tusen revirhävdande rovdjur på en liten yta.

 
Tomma Burar är en liten grupp aktivister som genomför räddningsaktioner för djur från fabriker. Den här intervjun/debatten med en tomma-burar-aktivist och LRF:s distriktsordförande visar hur lite försvar det finns för att INTE rädda individer i nöd, även om det bryter mot lagen. LRF-snubben tycker att man faktiskt kan missköta ett husdjur också, inte bara köttdjur. Därför är det okej att föda upp köttdjur... eller nåt. Alla andra frågor som aktivisten ställer till honom svarar han undvikande på. Vad ska han svara egentligen, att han tycker att det är hans rätt som människa att döda och tortera andra varelser för att de inte ser likadana ut som honom? Nej, köttätarna kan ju inte tvingas höra på sanningen BUHU.

Djurfabriken.se

 
Idag lanseras Djurfabriken.se, Djurrättsalliansens nya projekt. Shit, vad jag älskar den djurrättsorganisationen. Rätt fram med veganismen, inget hymmel, demonstrationer, gräsrotsaktivism - dem siktar på påverkan på konsumenten. Jag måste hålla med Gary Yourofsky när han säger att det inte är politiker som förändrar världen, det är aktivister. Djurens Rätt är en bra organisation men det går såååååå långsamt allting. Och till skillnad från DRA där man kan komma som nybörjare och få vara med direkt på demonstration efter demonstration är DR en elit-toppning. Inte alls speciellt inbjudande i sin atmosfär när man kommer som villig aktivism. DRA står ute på torg och visar bilder och samtalar med konsumenter medans DR har ännu ett möte...
 
Men nog med smutskastning gentemot DR (det är en väldigt bra organisation också, men jag tror mer på DRA:s tillvägagångssätt och där är det dessutom mycket roligare att vara med som aktivist där). Djurfabriken.se är i alla fall ännu en kampanj med fakta, bilder och filmer om var svenska djurprodukter tas ifrån. Tyngden i att visa Sveriges egna baksida är enorm - nu kan ingen smita undan med "men så där är det inte i Sverige".  
 
Som alltid är hemsidan snyggt designad, välinformerad, och smart uppbyggd. Jag är så tacksam också att fiskarna får vara ren självklar del av denna sida, dem glöms ofta bort (antagligen eftersom folk har lättare att känna medkänsla med andra däggdjur). 
 
Nu finns det massvis med nytt material att utbilda folk med. Så ut och utbilda! Och kom ihåg att Djurrättsalliansen har gjort det igen!

Så-ett-frö-taktiken

 
Flera andra bloggare (Lady Dahmer och Moralfjant) har skrivit på sistone om det här med att vara försiktig i sin retorik mot de förtryckande grupperna. Alltså att de INTE tycker att man ska behöva vara försiktig. Jag är lite kluven i frågan. Jag är inte själv sådan som skriker på folk om de bär päls/äter kött/beter sig antifeministiskt, men jag tycker verkligen inte att veganer och feminister tyst och stilla ska sitta och ta emot all skit vi får slängda på oss.
 
MEN. Anledningen till att jag själv inte skriker och ryter och gapar är INTE för att jag vill vara snäll mot förtryckande människor, det är helt enkelt för att jag tror att man inte vinner någon mark på det sättet. Jag tänker bara; vad är effektivast för att på snabbast möjliga sätt få stopp på djurfabriker? Inte är det att skälla ut folk i alla fall. De blir bara än nu mer defensiva. Vissa få individer kanske reagerar positivt på utskällningar men majoriteten gör inte det, därför satsar jag alltid på så-ett-frö-taktiken. 
 
Även fast det inte är någon plan jag haft att "göra om" mina närstående så har ändå resultatet blivit att en av mina närmsta kompisar är vegetarian, plus en syster och en moder som i princip också är det. Jag har inte aktivt jobbat för att få dem att ändra sig, jag har berättat om vad jag själv tycker, hur jag själv gör och hur jag tänker. Med tiden har de börjat hålla med mig trots att de från början var lika inbitna köttätare som jag själv. 
 
Välj dina strider helt enkelt. Sitt inte tyst och snäll om du inte vill, och speciellt inte för att vara någon annan till lags. Men fundera över om det är värt det. Vart vill du komma?

Varför äter vi kött?

Det finns två möjliga anledningar till varför samhället ser ut som det gör. Första sättet är att tillräckligt många tycker en sak, och därför blir det så. Majoritet liksom. Det andra sättet är att det bara alltid har varit så. Tradition. Vana. Lathet att förändra sig. 
 
Och köttätande hör definitivt till den andra gruppen. Eller hur?
 
Vi äter kött för att vi alltid har gjort det. Inte för att det är etiskt, nyttigt, miljövänligt eller ekonomiskt överlägset. Tvärtom. Det är inte någon av dem sakerna faktiskt.
 
Idag är det en stor demonstration i Kärrtorp söder om Stockholm mot nazism och rasism. Att det finns en så stor uppsluten grupp kring detta är helt underbart, jag har hört att det kommer komma över 10 000 människor. Låt oss hoppas att alla dessa kommer (jag ska i alla fall det). Jag tänkter att detta hör till den andra sortens vana - att vi accepterar och respekterar varandra oavsett hudfärg och etnicitet (eller, dem flesta av oss i alla fall...). Vi gör det för att majoriteten tycker så. Det har inte alltid varit så här.
 
Jag hoppas att djurrätt blir en lika stor självklarhet en dag, att det ordnas demonstrationer där över 10 000 pers samlas på torg för att stå upp för en för dem självklarhet. 

Seger mot Belle Shoes

Efter ett gäng demonstrationer i Stockholm mot kedjan Belle Shoes (som säljer pälsdetaljer på sina produkter) så har Djurrättsalliansen nu fått en av butiksägarna (samma person som för ett år sedan skrek åt oss att han skulle skära upp våra magar... hm...) att ge ett muntligt avtal att kedjan kommer att sluta med sin försäljning av päls till nästa säsong. Alla demonstrationer mot Belle Shoes är därmed inställda, men det återstår att se ifall ägaren håller sitt löfte... Men förhoppningsvis så är detta en seger! Bra jobbat alla aktivister som jobbat med detta!

Bli aktivist i Djurrättsalliansen

Jag demonstrerar ju med Djurrättsalliansen Stockholm då och då och just nu är det mycket på G. Det har just påbörjats en massiv kampanj gentemot Belle Shoes (klädaffär som säljer rätt mycket päls). Dessutom har den nya Ett Liv Som Gris-filmen precis släppts och det kommer säkerligen komma många demos på det temat också. 
 
Om du bor i Stockholmsområdet och känner att du vill göra skillnad så tycker jag du borde pröva att demonstrera med oss! Kontakta mig (kommentera inlägget eller skicka till min mejl) så kan jag få in dig på mejlinglistan. Annars kan du gilla Djurrättsalliansen Stockholms facebooksida, där kommer det titt som tätt info om uppkommande demonstrationer. 
 
En demo för några veckor sedan på Medborgarplatsen. 
 

Djurrättsalliansen släpper ny undersökning



 
Jag blir så jävla förbannad. Jag visste att den här skulle komma (duuh, jag är ju med i Djurrättsalliansen) och jag har sett allting från den gamla dokumentationen - men när jag såg klippen på nyheterna ikväll så kände jag bara för att gråta och skrika. Det sker ingen förändring. Folk är fortfarande dumma i huvudet. Folk är fortfarande själviska, ogenomtänkta och icke-ifrågasättande av normer. Kött är kött, kött är bra, nyttigt, nödvändigt.
 
Fy faan. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag har sett det mesta på film men det var länge sen och jag har börjat vänja mig vid att bara vara vegan, gå på demonstrationer osv men aldrig riktigt tänka på HUR det egentligen ser ut för djuren. För jag orkar helt enkelt inte. Varför ska jag bära den bördan hela tiden? Varför kan inte fler inse? Måste likknaprarna vara så förbannad envisa och ovilliga till utveckling? Känns som att några få individer får bära allt ansvar. Och vi blir dessutom utstirrade och mobbade av samhället för att vi försöker göra skillnad och förgöra dagens Auschwitz. 
 
Suck.

Släpp ut djuren, forskarna i buren

 
Demonstration idag utanför AFL. Vi tågade från stadsbilbioteket till Karolinska Institutet med massor av blickar på oss. Jag gillar verkligen att gå i demonstrationer, det känns så mäktigt på något sätt. Det finns liksom fler som tycker som jag. Jävla härlig känsla. 
 
Har dock ont i halsen nu. Skrek rätt mycket men det var det faan värt.

Jag får skärpa till mig

Jävla mig. Jag gnäller hela tiden om hur illa det är med all hemlöshet och fattigdom, men ändå så går jag ALLTID bara rakt förbi när det står någon och säljer Situation Stockholm. Jag skyller på min sociala fobi som fortfarande inte riktigt helt och hållet vill lämna mig ifred. Nä, men nästa gång får jag fanimej skärpa till mig och gå fram och köpa en tidning.
 
Sen har jag någon slags idé också om att gå och dela ut matlådor till tiggare. Men det kanske passar sig bättre i höst när det är kallt och jävligt? Äh, jag får se hur det blir med det. Någonting vill jag i alla fall göra.

Demonstration

Ni missar väl inte demonstrationen utanför AFL (Solna i Stockholm) imorgon?
 
>Facebooksidan<
 
 
"Djurförsökaren Urban Höglund, som tidigare var VD för Visionar Preclinics i Uppsala som under 2011 gick i konkurs med stora skulder, har nu startat företaget Adlego biomedical AB. Han har skickat in en ansökan till den djurförsöketiska nämnden om att få utnyttja 30 apor på Astrid Fagreus Laboratorium vid Karolinska Institutet i Solna för ett plågsamt djurförsök.

Under två veckors tid vill han droppa en ny substans i apornas ögon upp till fyra gånger om dagen. När  droppningarna är klara så tas blod från dem, 8 ml/kg. Under denna period studeras ögonen varannan till var tredje dag och man mäter ögats tryck och hornhinnans tjocklek. För att uppnå tillräckligt höga koncentrationer i ögat så kan substansen också behöva sprutas in i glaskroppen på ögat med en injektion. 

Aporna kommer under försöket leva i små burar. Dessvärre har Adlegos plågsamma ögonförsök på apor vid Astrid Fagreus Laboratorium (Karolinska Institutet) blivit godkänt av den etiska nämnden. 30 nya apor kommer att köpas in och hållas i burar."

Cirkusarna är här igen

Kompis: Jag har fått sommarjobb.
Jag: Vad roligt! Vart då?
Kompis: På en cirkus.
Jag: Med djur?
Kompis: Ja...
Jag: Okej, vi ses där i sommar då. Jag kommer stå utanför och demonstrera.
 
 
Hon hade ju iofs en bra idé att hon kunde passa på att fota eller nåt åt mig, eller åtminstone berätta hur det ser ut bortanför publikens ögon på en djurcirkus. Inte som att det spelar någon roll om dom behandlas "dåligt" eller "bra". Det är ju inte direkt som att slaveri av svarta skulle vara okej om vi vita bara var lite snällare mot dom.

Du har väl inte missat Djurrättsalliansens senaste kampanj?



 
Titta på facebook-sidan för att läsa om kampanjen.

Glöm aldrig bort att vara arg

Ilska, vrede, frustration, aggression. Kärt barn har många namn.
 
Själv älskar jag att vara arg. Det ger mig kraft att orka vidare. Jag spelar bättre innebandy när jag är förbannad än när jag är glad. Jag blir mer engagerad att arbeta mot djurförtryck, feminism osv. när ilskan biter tag i mig.
 
Folk som inte är arga och som går runt och är glada hela tiden - de ljuger. Och jag gillar inte ljug. Jag vill ha ärlighet. Och är en ärlig och tittar på samhället så går det inte att INTE BLI ARG. Det finns så mycket fel, vissa fel större än andra men ändå många, många fel. Djurförtryck, sexism, rasism, hemlöshet, fattigdom, mobbning and the list goes on. Jag har svårt att tro att en människa kan gå hela sitt liv och bevittna allt detta dag ut och dag in och INTE REAGERA. Bli arg! Gör något åt det! Känn lite för i helvete!
 
Ilska kan verkligen vara en nyckel till förändring. Problemet är att många inte ens vågar/orkar/har förmågan att se sig omkring och upptäcka allt det där som skulle göra en normalt fungerande person förbannad. 
 
Djurrättsaktivister, feminister, antirasister - ja, alla som jobbar för utveckling i samhället - de kallas ofta för arga, rabiata, galna, aggressiva. Och oj vad konstigt. Dessa är ju de få människor som faktiskt öppnat ögonen och tittat på världen ordentligt, och tittar en ordentligt, då blir en arg. Så är det bara.
 
Om du fortfarande inte är arg så tittar du inte tillräckligt noga.
 

Glöm aldrig bort att vara arg.

Det händer mycket nu

Kosmetikatester har blivit olagliga att utföra i EU, en chinchillafarm har tydligen stängd ner också, Slovenien har FÖRBJUDIT pälsfarmning helt och hållet, och dessutom förbjudit cirkusar att använda vilda djur. Och nu senast:
 
 
Jag blir så glad. Äntligen lite resultat. Asså fatta. Världen och utvecklingen och folkets empati står inte stilla, utan det händer faktiskt saker. VI GÖR SKILLNAD. Så kära djurrättare - fortsätt kämpa och gapa och skrika och informera!

Sorgemanifestation för Astrahundarna

 
Imorgon, söndag, samlas vi på Sergels Torg kl 16:00 med svart klädsel för att sörja alla de hundar som Astra Zeneca beslutat att skicka vidare för fortsatta försök.  
 
Facebooksidan finner du HÄR

Jag är ingen djurvän - jag är djurrättsaktivist

 
 
Avskyr när djurrättare och veganer betitlas som djurvänner. Asså nej, jag är ingen djurvän. Eller jo, det är jag ju men det är inte det det handlar om när man pratar om djurrättsaktivism och demonstrationer och minkutsläpp. Jag är inte vegan för att jag tycker kaniner är gulliga eller för att jag tycker delfiner är söta. Att vara vegan och djurrättare är ett politiskt ställningstagande och som de flesta redan insett; ordet djurvän hör till en helt annan liga.
 
Man kallar väl inte en HBTQ-aktivist för bögvän eller transavän annat än i nedlåtande texter?
 
Att kalla veganer för djurvänner nedvärderar vårat arbete och gör så att folk inte behöver ta våra åsikter på lika stort allvar. Visst, kalla mig djurvän när jag gullar med mina marsvin, men när jag står utanför en affär som säljer päls och demonstrerar är jag ingen djurvän - jag är djurrättsaktivist.

Tidigare inlägg

<< TILLBAKA TILL STARTSIDAN