Laks

 

Jag har varit vegan i över 11 år nu. Åsikterna och tankarna kring hur vi ska behandla andra levande varelser är ingrodd sedan länge och jag är inte längre lika känslig när jag ser hemska bilder och videor på lidande djur. Kanske har jag blivit van. Det känns garanterat annorlunda i alla fall från när jag som 16-åring började kolla på undercover-videor från Djurrättsalliansen om hur svensk djurindustri såg ut. Då var jag helt förkrossad - jag var så jävla grundlurad. Här hade jag gått i 16 år och trott att vi behandlade djuren bra och sedan dödade vi dem smärtfritt - inget fel med det väl?

 

Men när jag var 17 så möttes jag mer och mer av idén ute på internet att oavsett hur vi har behandlat djuret så rättfärdigar det inte att döda hen. För om det var så, så skulle ju mord på människor som är lyckliga och levt ett hyfsat långt liv vara okej... Och det var det ju såklart inte tyckte jag. Man måste ju hålla sig morally consistent, som Earthling Ed så fint kallar det. Så då började jag vara morally consistent och blev därmed vegan eftersom det var det enda rimliga utfallet. 

 

I ett år eller två så demonstrade jag en del med Djurrättsalliansen i Stockholm där jag då bodde. Men sen med tiden så försvann drivet. Eller drivet kanske hamnade på villovägar, det finns ju mer i livet förutom aktivism. Till slut så gick jag inte mer på demonstrationer, jag gick ut gymnasiet, blev sjuk i paniksyndrom med agorafobi till den grad att jag inte kunde överleva vardagen utan att mamma gick och handlade åt mig och klappade mig på ryggen när jag satt och skakade av ångest.

 

Sedan blev jag bättre, jag flyttade till Uppsala och började plugga. Men det var för tungt. Världen är inte gjord för sådana som mig, så jag blev sjuk igen. Riktigt sjuk. Kanske mer sjuk än gången innan, för den här gången gav jag verkligen upp. Vissa dagar kände jag att det inte fanns någon mening att leva överhuvudtaget. Mamma var fortfarande där med mig varenda dag, annars hade jag inte överlevt. Men till slut så vände det och jag började bli bättre.

 

Nu efter några år är jag gift, bor med min man och har pluggat klart det där programmet som kändes så omöjligt i början. Och nu, först nu, har jag börjat bli aktiv igen för djuren - och det har varit en av de bästa upplevelserna jag har haft på länge. Så lång tid har jag inte kunnat tänka på något annat än min egna överlevnad så att jag har nästan glömt bort att jag är vegan. Jag bor med en vegan, hela min familj är veganvänliga så det "träter" ingenstans riktigt. Men nu när jag är aktiv igen, då jävlar märker jag att jag är vegan varenda dag, och jag märker hur extremt karnistiska alla andra är. Och det gör ont som fan, men nu har jag orken att kämpa mot det. Nu orkar jag verkligen ge allt och kämpa långsiktigt för ett djurvänligt samhälle där djur inte ses som produkter utan som de kännande individer de faktiskt är.

 

 

Jag är nybörjare på att redigera videor men har alltid tyckt att det verkar kul. Hade en kort period en ASMR-kanal för några år sedan men tröttnade fort. Det var någonting jag ville pröva helt enkelt. Att göra videor om djurrätt känns mer betydelsefullt! Vi filmar och fotar ju massvis när vi är på vigiler och även på vanliga demonstrationer inne i stan, så jag kommer nog göra fler korta filmer om aktivismen jag håller på med!

Idag var jag på min tredje vigil - alltså en demonstration, eller snarare likvaka, utanför ett slakteri. Det började den här sommaren, när en medaktivist i Uppsala Outreach frågade om någon ville följa med ut till Lövsta Kött. Jag hade aldrig varit vid ett slakteri förut. Först blev jag osäker, eftersom det verkade så skrämmande. Men ganska snabbt insåg jag att om jag ska vara en kunnig aktivist som förmedlar hur fel det här förtrycket är, så måste jag åka. Jag måste se slutstationen för all djurindustri. 

 

Så jag åkte. Jag var orolig att jag skulle bli så äcklad att jag skulle kräkas, eller gråta så mycket att jag fick panik. Men konstigt nog så hände ingenting av det. Ärligt talat var jag oförväntat lugn. Varje gång jag hörde skrik eller ett ansikte poppade upp genom ett fönster på transporten så kände jag massor - men på samma gång var jag så otroligt avtrubbad. Jag började varken gråta eller må illa, som mest gjorde jag sänkte blicken och tänkte om och om igen "det här är fel". 

 

Att bli avtrubbad är väl inte så konstigt med tanke på allt man ser som vegan. Speciellt inte senaste tiden då jag börjat följa så mycket aktivister att det enda jag ser när jag loggar in på instagram och facebook är djurförtrycket i sin grövsta form. På samma sätt blir nog de som jobbar där inne på slakteriet avtrubbade, för de måste, annars har dem inget jobb. 

 

Det tredje besöket utanför slakteriet var dock värre. Det lät mer. Många skrik, och oftare. Det var en arg lastbilschaufför som körde fort fram till oss och tvärnitade precis där vi stod vid grinden in till området. När han klev ut sa jag "hej" för att bryta barriären - jag vill inte DIG något illa. Jag vill ALLA gott (det är därför jag är vegan). Han mumlade ett "hej" tillbaka och insåg kanske att vi djurrättsaktivister också är människor.

 

Jag såg första gången kossor lastas av också. Det tog en jävla tid för dem dock, det måste ha blivit kö inne i dödsfabriken för dessa kossor fick stå och vänta i transporten i ungefär en halvtimme innan de fick gå av. Vid ett tillfälle hördes höga råm inifrån slakteriet och de som stod utanför i transporten svarade tillbaka med egna råm. Då högg det till ordentligt i bröstet. 

 

Nu var det över fem år sedan jag skrev här senast. Jag planerar att börja skriva igen, för min egen skull, för djurens skull. Har börjat vara aktiv för djuren för första gången på många år och blir galen av att inte kunna skriva av mig så nu börjar jag med det igen. Oavsett om någon läser eller inte. 

 

Något positivt är ju att det har hänt mycket på djurrättsfronten sedan jag skrev sist. Fem år av aktivt arbete av världens alla djurrättaktivister och veganer har fört kampen framåt. Och vi kommer inte sluta förrän djur inte längre ses som produkter för oss att plåga och döda.

 

Vegan power, peace out!

 

Hittade en riktigt intressant video av Bite Size Vegan som handlade om hästar och ridning. Det här är någonting jag funderat över en del då jag har haft en del trav och ridning i min familj, så detta har varit ett återkommande problem. Kan man rida på hästar och samtidigt respektera dom som individer? Jag har blivit mer och mer tveksam genom åren, inte bara för dom fysiska påfrestningarna det skapar hos hästen utan främst dom psykiska. Vad vill vi ha för relation till våra vänner som är av en annan art? Vill vi bete oss som kärleksfulla föräldrar, arga härskare eller bara en neutral kompis?

 

Tyvärr innebär ridning och trav omedvetet att man utnyttjar hästen. Jag tror inte att många travtränare och kuskar har för avsikt att härska och utöva sin makt över hästen, men på något plan är det ju precis det dom gör. Jag är defintivt ingen hästexpert men jag har ändå sett trav på nära håll. Bättre än ridning på det sättet att djurets rygg inte skadas av vikten av en människa, men samtidigt lika mycket utrustning som är till för att manipulera och få hästen att göra som en vill. Är det verkligen kärlek? Att trä på alla dessa selar och sulkys och munbett och allt vad det är. Personligen skulle jag inte vara nöjd med alla de där obekväma sakerna på mig.

 

Det finns andra erfarenheter jag har som jag har lätt att dra paralleller till när jag lyssnar på denna intervju. Jag har haft marsvin nästa hela mitt liv (inte nu längre dock på några år). I början satt de i en liten bur precis som dom i djuraffären sagt att det skulle vara. Vi tog ner dom på golvet så dom fick springa och vi satt med dom i knäet och klappade dom. Kärlek? Kanske, det kändes så då i alla fall men nu i efterhand känns det bara fruktansvärt fel. När jag blev äldre och började intressera mig för djurskydd bestämde jag att marsvinen skulle få en större bur. Men en bur är fortfarande en bur... Och senare när djurrätten började slå rot i huvudet på mig byggde jag en helt ny, denna gång nere på golvet med en praktisk dörr på som kunde öppnas och stängas efter behag. Jag slutade att ta upp marsvinen i knät och klappa dom, bara dom som visade att dom ville blev klappade. Istället la jag tid på att gömma godsaker i rummet dom bodde i (och ibland utanför, dom kunde ju nu vandra vart dom ville i lägenheten) och öva agility med Noomi som var så fruktansvärt lik en pigg liten hund.

 

Allt detta är det jag tänker på när jag lyssnade på denna video. Acceptans av djuren som egna individer med egna personligheter och önskningar. Det är så fruktansvärt djupt rotat i våra uppfattningar om hur vi ska bete oss mot andra arter. Det är så himla svårt men samtidigt så himla lätt. För dom är ju bara precis som vi människor - olika.

Det frågar jag mig själv ibland. Begreppet är ju trots allt rätt luddigt och svårt att ta på. Betyder det att man reser jorden runt med en enda ryggsäck som sällskap, eller att bo i en villa i Flen med lagom mycket saker? Eller kanske att bo så litet som möjligt och vara miljömedveten? Saken är den att minimalism kan te sig på så många olika sätt att det är svårt att definiera vad det innebär för ALLA minimalister.

 

För mig är minimalism en motpol mot dagens konsumtionsamhälle, men framförallt en strävan efter enkelhet. Att skippa alla onödigheter och omvägar och gå rakt på sak. Hur mycket behöver jag för att leva? Definiera behöver; jag behöver varken en säng eller ett hem för att överleva, men det gör livet betydligt lättare. Lättare, det är nyckelordet i det här sammanhanget. Vad behöver jag för att göra mitt liv så lätt som möjligt?

 

Många tänker kanske att ju fler saker man har, desto lättare blir det. Då har du ju allt! Men är det verkligen sant? Desto fler tröjor du har, desto mer tid kommer du lägga varje dag på att välja tröja. Desto större hem du har, desto mer tid kommer läggas på att städa och leta efter saker som kanske slarvats bort (just för att huset är så stort). Och glöm inte alla hoarders som har rum fyllda med saker, enbart för att de inte klarar av att göra sig av med dom. För att någon dag, kanske, kommer de ju att behövas. Hur mycket pengar och tid lägger inte dessa personer på att leta efter borttappade saker, städa och betala för det extra utrymmet? Hade det inte varit betydligt lättare att göra sig av med allt man inte använder?

 

Jag vill uppleva en känsla av enkelhet och lätthet, inte krångla till allt så mycket som jag upplever att vissa andra gör. Jag vill inte konsumera dyra saker jag inte behöver. Jag vill inte lägga min tid och energi på att rengöra, städa och må dåligt av miljön jag bor i. För en omgivning med mycket saker får mig att må dåligt psykiskt. Jag blir stressad och vill därifrån. För varje sak i min lägenhet tillkommer ännu en punkt på att-göra-listan, därför blir en mer minimalistisk inställning till prylar en befrielse.

 

Minimalism är olika för alla, och jag kan bara berätta vad det innebär för mig. Det handlar inte om att göra något "på rätt sätt" eller bli godkänd i något slags community. Det handlar om att vilja förändra sitt liv till det bättre, med mer tid, mer energi och att hel enkelt må bättre.

Seriöst, helt onödigt. Det förstör kläderna, luktar konstigt och kostar pengar.

 

Har aldrig förstått grejen med att folk tvättar saker isär fast dom tillsammans precis skulle fylla upp en hel maskin. "Oj den är lite röd då kan den ju inte tvättas med den här gröna tröjan". Wtf? Släng allt i samma bara, problem solved. Du sparar timmar av ditt liv och det är mer miljövänligt när du kan tvätta hälften så många tvättar (eller ännu färre).

 

Vad är det ipaden kan göra som inte en smartphone och en dator kan göra? Du gör samma saker, du surfar, spelar spel, ringer. Allt detta kan du göra utan en padda.

 

Stora silar används till att hälla av vattnet när man kokat quinoa eller ris. Kastrullocket används till att hälla av vattnet när man kokat potatis eller pasta. Men durkslag med stora hål i? Som både quinoa, ris och spaghetti far igenom? Vad är poängen med dessa? Please tell me.

 

Kostar pengar, drar åt sig damm, trycker ihop rummet och får det att kännas mindre, skymmer sikten ut genom fönstret samt klottrar ner rummet. Betydligt snyggare utan. Vill man förhindra solljus på sommaren kan man ha en simpel rullgardin istället som inte tar någon plats och ser betydligt mer minimalistiskt ut.

 

 

^ Stressande som fan. Bädda sängen - alltid! Jag gör det varje dag direkt när jag vaknat. Skapar så mycket mer känsla av lugn i rummet. Saker på nattduksbordet - nej helst inte. Möjligtvis en bok om jag läser i den varenda dag varenda dag. Annars alltid ner i lådan!