Laks

 

Och samtidigt tackar vi PETA för att de har klarat av att göra en hel video utan att objektifiera kvinnor!

 

 

I en perfekt värld hade folk bevittnat orättvisorna och blivit veganer på stört. Men tyvärr är det inte så. Många blir halvvegetarianer eller flexiterianer som det kallas, och visst kan man oja sig över hur någon som vill stoppa djurförtryck kan tänka sig att ta del av det ibland istället för att avstå helt. Men samtidigt så måste vi fundera över vad det gör med samhället att fler och fler efterfrågar vegetariskt trots att de inte är veganer.

 

För det första ökar det naturligtvis efterfrågan. För det andra blir det mindre annorlunda att äta vego. Det i sin tur leder till acceptans hos folket. När folk accepterar vego och dess fördelar kan de som tidigare varit anti-utveckling börja närma sig med små steg. När vegetariskt slutar vara stigmatiserad slutar veganism också vara det. Och ja, ni vet vad som händer när veganism blir allmänt accepterat och lättåtkomligare - fler kan bli veganer.

 

Dessutom är det en trevlig tanke att tänka, att även om flera du känner inte blivit veganer utan bara halvvego, så blir flera av dem tillsammans en vegan. All utveckling i rätt riktning är välkommet i kampen mot djurförtrycket.

Det har nu gått snart fem år sedan jag slutade använda schampo. Efter det har det bara rullat på med fler och fler alternativa sätt att rengöra sig på. Alla produkter som vi blir lurade till att köpa finns det billigare och bättre alternativ till. Här är mina tvättvanor:

 

Hur en tvättar håret känns som det mest centrala inom no poo. Det var i alla fall det jag började med! Det finns flera olika metoder, men jag tänkte berätta om hur just jag gör. Jag använder någon matsked bikarbonat utspätt i lite vatten, masserar in i hårbottnen, låter sitta ett tag sen sköljer ut. Sen häller jag äppelcidervinäger-vatten (1 del ÄCV, 10 delar vatten) över håret. Detta sköljs inte ur! Ibland har jag även testat torrschampoo, då fungerar nermald havre perfekt! Jag använde en mortel för att krossa grynen, sen gnuggas det helt enkelt in i hårbottnen och sen skakas ur.

 

Här är det ganska simpelt - jag tvättar med vatten helt enkelt. Tvål är överskattat, det använder jag bara för att tvätta mina händer med i handafatet. Vatten duger gott och väl för att ta bort smuts och svett (som ju faktiskt är vattenlösligt). 

 

 

Jag har nu slängt ut mina sista engångsskydd för att helt ägna mig åt återanvändningsbara alternativ. Menskopp dominerar mina mensar, och med all rätt - den är ju underbart smidig (och billig i längden). Som komplement har jag trosskydd gjort av tyg!

 

  

 

 

 

Fiskeindustrin förstör havet. Fiskarna dödas, växterna rivs sönder av bottentrålarna och bifångsten dör på vägen upp till ytan och dumpas sen tillbaka i vattnet. Snart finns det inga djur mer i havet. Och allt det för att ni ville ha en jävla lax till middag, räkor till lunch, sill till julafton. 

 

Vad tänker ni göra när haven är tomma på liv år 2048? Öka produktionen ytterligare av kött och mjölk och ägg för att få i er ert animaliska protein, ert knark? Så ni även kan förgifta luften, höja vattennivåerna och förgöra Amazonas en gång för alla? Så inte bara haven är livlösa utan även skogarna, ängarna och bergen?

Och de förevigt glömda individerna i ett virrvarr av miljöprat om stigande hav och döende arter - fisken själv. Individerna, djuren som plågas så oerhört utan att bli mer än en siffra i statistiken. Djuren som betyder så lite för världen att de inte ens räknas i antal utan i ton. Ett djur som precis alla ser ner på och inte tycker är värd sitt eget liv. Fisken håller på att ta slut - som om det vore en vara som fanns där för vårt förfogande och inte ett livs levande djur som vill leva precis lika mycket som alla andra.

 

 

Jag kommer för alltid skämmas över att vara människa. 

 

 

Få personer skulle påstå att Rosa Parks gjorde fel som vägrade ge bort sin plats i bussen till en vit man. Lika ovanligt är det att tycka illa om Mahatma Gandhi, eller för all del Nelson Mandela. De ses som hjältar idag, som var modiga nog att trotsa orättvisorna av sin tid. 

 

Den största orättvisan är utan tvekan djurförtrycket. Jag stödjer till 100% folk som bryter mot lagen för att rädda djur. Det räcker inte med långsam övertygande av samhället att det är fel att döda, det behövs direkt aktion också. Om jag var modigare skulle jag bryta mig in och befria djur jag med. Det är inget annat än logiskt.

 

Det finns många mothugg mot denna idé. Bland annat att det skapar ett dåligt rykte om veganer och veganismen, och att det inte är rätt väg att gå. Återigen ber jag dig fundera över om civil olydnad är dålig om det räddar liv och leder till framsteg i utvecklingen. Alla fritagningar jag hört om har skett utan våld. Ur djurets perspektiv så är en fritagning en chans till ett liv, oavsett om det handlar om en gris som frias och får komma till ett kärleksfullt hem eller hundratals minkar som flyr ut i skogen. 

 

Jag skiter faktiskt i ekosystemet. Att det skulle vara dåligt att många minkar springer in i skogen och äter upp djur. Det är inte intressant. De är inte fångar, de är oskyldiga och om de frias ut i naturen har de i alla fall en chans att överleva, precis som djuren de skulle jaga. Om någon tycker att det är dåligt för ekosystemet så ber jag dig istället att vända dig till minkfarmaren som har tryckt ihop flera tusen revirhävdande rovdjur på en liten yta.

 

Tomma Burar är en liten grupp aktivister som genomför räddningsaktioner för djur från fabriker. Den här intervjun/debatten med en tomma-burar-aktivist och LRF:s distriktsordförande visar hur lite försvar det finns för att INTE rädda individer i nöd, även om det bryter mot lagen. LRF-snubben tycker att man faktiskt kan missköta ett husdjur också, inte bara köttdjur. Därför är det okej att föda upp köttdjur... eller nåt. Alla andra frågor som aktivisten ställer till honom svarar han undvikande på. Vad ska han svara egentligen, att han tycker att det är hans rätt som människa att döda och tortera andra varelser för att de inte ser likadana ut som honom? Nej, köttätarna kan ju inte tvingas höra på sanningen BUHU.

Det här med att Caitlyn Jenner inte borde fått det där priset hon fick i somras. Jag har läst kommentarer om att hon bara vill ha uppmärksamhet, att hon inte alls är en hjälte, att det inte alls krävs mod för det hon gjort, att en soldat borde fått priset istället. Snälla. Att vara transsexuell kan nog vara något utav det mest stigmatiserade som finns i världen idag. Jag kan inte ens föreställa mig vad de behöver gå igenom, att känna att kroppen inte stämmer med sin egen självuppfattning. Finns det något större mod? Att klara sig igenom samhällets vidriga normer? Alla hemska kommentarer om att "du är visst en kille/tjej, du har ju en kuk/fitta". 

Som cis är det svårt att förstå hur det måste kännas. Och det verkar ännu svårare för vissa utav oss. 

 

Idag lanseras Djurfabriken.se, Djurrättsalliansens nya projekt. Shit, vad jag älskar den djurrättsorganisationen. Rätt fram med veganismen, inget hymmel, demonstrationer, gräsrotsaktivism - dem siktar på påverkan på konsumenten. Jag måste hålla med Gary Yourofsky när han säger att det inte är politiker som förändrar världen, det är aktivister. Djurens Rätt är en bra organisation men det går såååååå långsamt allting. Och till skillnad från DRA där man kan komma som nybörjare och få vara med direkt på demonstration efter demonstration är DR en elit-toppning. Inte alls speciellt inbjudande i sin atmosfär när man kommer som villig aktivism. DRA står ute på torg och visar bilder och samtalar med konsumenter medans DR har ännu ett möte...

 

Men nog med smutskastning gentemot DR (det är en väldigt bra organisation också, men jag tror mer på DRA:s tillvägagångssätt och där är det dessutom mycket roligare att vara med som aktivist där). Djurfabriken.se är i alla fall ännu en kampanj med fakta, bilder och filmer om var svenska djurprodukter tas ifrån. Tyngden i att visa Sveriges egna baksida är enorm - nu kan ingen smita undan med "men så där är det inte i Sverige".  

 

Som alltid är hemsidan snyggt designad, välinformerad, och smart uppbyggd. Jag är så tacksam också att fiskarna får vara ren självklar del av denna sida, dem glöms ofta bort (antagligen eftersom folk har lättare att känna medkänsla med andra däggdjur). 

 

 

 

Miljörörelsen förtränger om och om igen det verkliga problemet - djurindustrin. Organisationernas tips handlar oftast om att välja ekologiskt, duscha kortare, handla begagnat osv osv. Och visst, det är väl jättebra men dem missar det viktigaste av allt, nämligen en vegansk kost. 

 

Jag tittade runt på några olika organisationers sidor och den enda jag hittade där det stod något tydligt om köttkonsumtion som en miljöbov var Naturskyddsföreningen. Greenpeace & CO hade tydligen glömt bort detta, eller valt att inte skriva om det eftersom det anses kränkande att vilja ändra folks matvanor.

 

Mindblowing video. Miljörörelsen är i det stora hela extremt hypokritisk och felfokuserad. "Jag bryr mig om miljön så jag cyklar och köper bara eko och har skaffat nytt duschmunstycke." Bra, men samtidigt...  För samma effort hade personen kunnat bli vegan istället och gjort skillnad på riktigt. Kanske borde miljövänner istället för att ägna sig åt det som gör minst skillnad, våga ta fighten mot köttnormen? 

Äntligen har jag blivit diagnostierad med social fobi. Jag har vetat ända sen jag var 16 att det är det jag lidit av, men psykologer är ju lite som politiker - svarar undvikande. Det kändes så skönt att få det på papper att jo, jag har faktiskt social fobi. Som ett kvitto på allt det jag upplevt varit på riktigt.

 

Fobin har jag haft sen första året i skolan. Det gick upp och ner under många år men jag fick till slut bra hjälp av en psykolog och blev helt frisk under gymnasiet (läs hela min historia här). Jag utvecklades något enormt och klarade av skolan, kunde skaffa mig ett socialt liv utan mängder av ångest för första gången i mitt liv, börja jobba osv.

 

Men sen kom det tillbaka i våras. Det blev långsamt sämre och sämre, och jag kunde inte riktigt greppa varför. Jag försökte jobba, men det var tungt. För några månader sen slutade jag eftersom jag inte klarade av det längre. Och det är då - när jag erkänner för mig själv att jag inte KAN - som allting bara blev en nerförsbacke. Det blev svårt att träffa kompisar överhuvudtaget. Jag tackade nej till ett jobberbjudande som jag i mitt friska tillstånd hade skrikit JA till.

 

Nu fick jag ju äntligen diagnosen, och har fått börja KBT för andra gången i mitt liv. Och jag märker att jag ändå är rätt glad och vet att det kommer bli bättre, för denna gång har jag hopp. Jag vet att det löser sig, för jag har gjort det förr. Och då var det så sjukt mycket tyngre. Har alltid upprepat orden för mig själv; "aldrig igen". Jag får panik när jag närmar mig sjukdomen jag äntligen blivit frisk från, men som tur är vet jag idag att jag kan bli av med den igen.

Fem mjölkgårdar i veckan lägger ner sin verksamhet. Komjölken är på väg bort. Aldrig förr har det funnits så många alternativa produkter för folket att välja och vraka bland. När jag blev vegan för fyra år sedan blev jag glad om jag hittade sojamjölk i Stockholms förort. År 2015 kan jag åka ut till byar runtom Tierp och hitta veganska produkter.

 

Samtidigt pratar fler och fler jag känner om att vegansk mat ändå är rätt bra. Det är inte konstigt, onyttigt, jobbigt. Det är istället miljövänligt, etiskt och hälsosammare. Bilden har förändrats, och jag är så glad att jag får se alla steg som tas av vänner och bekanta, av kändisar och hela samhället självt. Framåt. Helt plötsligt känns det inte som en omöjlig bild att veganisera världen.